“Han tog ett bröd …” En essä om brödet, vinet och mässan

Mikael Löwegren. Publicerad i M. Hagberg (red.), Bortom protestantismen (aKF:s årsbok 2014), s. 131-162.

Aldrig på de tusen år som kristendomen varit etablerad i Sverige har det firats så mycket mässor som idag. Och aldrig har det skett under så skiftande former som idag. Går man till en nattvardsgudstjänst i Svenska kyrkan kan man möta nästan vad som helst. Inte bara musiken och den yttre gestaltningen skiftar från församling till församling, utan även vilka texter som beds och vilka gåvor som bärs fram till altaret.

Utan att det fattats några officiella beslut om det har glutenfritt bröd och det alkoholfritt vin osynligt kommit att ta över, och det ganska snabbt. Frågan om brödet och vinet i Herrens måltid är på en gång en icke-fråga i Svenska kyrkan – och en fråga som väcker mycket känslor där den kommer upp till ytan.

Finns det något som kan betraktas som ”giltig materia” (för att nu använda den formella betteckningen för det bröd/vin som används vid sakramentsfrirandet)? Om svaret är ja finns det förstås ”ogiltig materia” – innebär det då en ”ogiltig nattvard” om sådan används? Till slut blir frågan: vad är det som gör en mässa till en mässa?

För att kunna svara på denna fråga menar jag att man måste skifta fokus: från nattvardselementen till eukaristin som ett sammanhållet skeende, från ett individuellt mottagande av sakramentet till det gemensamma firandet, och från ett minimalistiskt tänkande till ett maximalistiskt. Men låt mig börja i själva brödet och vinet.

Brödet och vinet i Herrens måltid

En grundtanke i den lutherska traditionen är att gudstjänstfiraren ska kunna känna trygghet i sakramentsförvaltningen. Mot bakgrund av allt det man uppfattade som missbruk av framför allt nattvarden, blev det viktigt att kunna vara förvissad om att det som sker, sker i enlighet med Jesu instiftelse. Eller annorlunda uttryckt: den enskilde ska kunna vila i kyrkans ordning.

I den Lilla katekesen skriver Martin Luther: ”Altarets sakrament är vår Herres, Jesu Kristi, sanna kropp och blod, under bröd och vin, instiftat av Kristus själv, till att ätas och drickas av oss kristna.” Han hänvisar därefter till det evangelisterna Matteus, Markus, Lukas samt aposteln Paulus skriver: att Jesus i den natt då han blev förrådd tog bröd och vin, tackade, bröt och gav till lärjungarna. På den retoriska frågan hur ett kroppsligt ätande och drickande kan ge syndernas förlåtelse, liv och salighet, svarar Luther sedan: ”Ätandet och drickandet åstadkommer det förvisso inte, utan orden: för er utgiven och för er utgivet.”[1]

Luther tycks alltså framhålla fyra saker som konstituerande för nattvardens firande: bröd och vin, Jesu instiftelseord samt kommunion. Men vad är bröd och vin här?

Det kristna mässfirandet har många tillflöden: Jesu måltidsgemenskap med lärjungarna och syndarna, hans brödunder, judisk måltidspraxis etc – allt sammanfattat i instiftandet av måltiden i den natt då han blev förrådd. Motiven är många. Över huvud taget utmärks den tidiga kyrkan av en stor pluralitet. Först efter hand formeras den stora kyrkliga traditionen, framför allt genom avgränsningar gentemot olika sekter och heretiker. I den processen får vi också ett mer enhetligt eukaristifirande. När kristendomen når Norden har den västkyrkliga riten sedan länge funnit sin form.

Brödet. Som en del av den västliga kristenheten har Svenska kyrkan en fast förankrad tradition av att använda osyrat bröd i mässan. Sedan 800-talet dominerar i Väst bruket med oblater, en ganska praktisk form av bröd bakat med oblatjärn. Vid slutet av 1900-talet blev det tämligen vanligt förekommande att man bakar syrat nattvardsbörd till exempel med en konfirmandgrupp; det kan också hända att människor mött detta bruk på Bjärka Säby, där man inkorporerat en del östkyrkliga bruk i sin liturgi. Här finns i kyrkan sedan äldsta tid helt enkelt två kompletterande traditioner.

Det hela bottnar i att vi inte med säkerhet vet vilken typ av måltid det var Jesus firade med sina lärjungar då nattvarden instiftades. Var det en påskmåltid brukades osyrat bröd, en påminnelse om det bröd som fick bakas med hast i samband med uttåget ur Egypten. Var det en annan typ av rituell måltid åts istället vanligt syrat bröd. Här går Nya testamentets uppgifter isär.

 

Ingen har dock teologiskt ifrågasatt möjligheten att använda det ena eller det andra. I Romersk-katolska kyrkan är osyrat bröd norm, men finns inget att tillgå kan i undantagsfall syrat användas; i östkyrklig miljö är förhållandet det motsatta. Vad de två särtraditionerna, så vitt jag vet, har gemensamt är att brödet – vare sig det är syrat eller osyrat – bakas med vetemjöl.

En person med glutenintolerans kan i särskilda fall ha så pass allvarliga besvär att man insjuknar rejält av en traditionell veteoblat. För att kunna inkludera även dem i gemenskapen vid Herrens bord har församlingar i Svenska kyrkan börjat använda glutenfria alternativ. Ersta oblatbageri – som är huvudleverantör av oblater till församlingarna – tillverkar dels veteoblater, dels glutenfria oblater. De senare är enligt innehållsförteckningen bakade på ”potatisstärkelse, majsmjöl, majsstärkelse, rismjöl och guarkärnmjöl”. Som ytterligare alternativ finns leverantörer som erbjuder oblater gjorda på avglutenfierad vetestärkelse; dessa godkänns även som giltig materia av Romersk-katolska kyrkan. De kallades tidigare glutenfria, men har på grund av nya EU-direktiv fått byta till beteckningen ”mycket låg glutenhalt”.

Vinet. Det står utom allt tvivel att Jesus vid nattvardens instiftelse använde vin: det vill säga jäst druvsaft. Vilket färg det hade eller hur hög alkoholhalten var vet vi dock inget om – och det har aldrig heller varit föremål för några kontroverser. I Romersk-katolska kyrkan har vitt vin blivit sed. Skälen till det tycks vara tre. Rött vin kan på medeltiden ha varit tre gånger så dyrt som vitt, det surnar lättare när flaskan öppnats och det gör värre fläckar på torkduken. I Svenska kyrkan dominerar däremot rött vin i princip totalt, på senare år oftast i form av starkvin (som håller sig bättre); med den liturgiska förnyelsen har på senare år också den gamla seden att i detta vin hälla vatten – något som under antiken var en självklarhet som inte behövde påpekas – återkommit.

En av de verkligt stora sakramentalteologiska lärostriderna i Svenska kyrkan är den så kallade likvoristiska striden. I samband med nordiska sjuårskriget 1563–1570 uppstod vinbrist i landet och inom Västerås stift började man fira mässan med vatten istället. Ärkebiskop Laurentius Petri reagerade med kraft och menade att utan tillgång till vin fick nattvardsgången ställas in.[2]

För en alkoholist kan även ett litet intag av alkohol vid nattvardsgången vara en högriskfaktor. Situationen har brukat lösas individuellt inom ramen för den personliga själavården; det är där den första och främst hör hemma. En del av dem som har missbruksproblem menar att de förmår skilja mellan en sup och Frälsarens blod, andra använder intinktion (då minimalt med vin konsumeras), ytterligare andra tar bara emot brödet.

Vad gäller det sistnämnda bruket var det i Väst allmän sed från omkring år 1000 att kalken reserverades för prästerna: folket tog bara emot brödet – och fick genom det del av hela Kristus; detsamma gäller idag till exempel ett barn som vid kommunionen bara tar emot under brödets gestalt. Orsaken är, som Sven-Erik Brodd påpekat, enkel: ”Kristus är inte delad så att ’blodet’ är i kalken och ’köttet’ vilar på paténen.”[3] Utan att motsätta sig den tanken vände sig ändå reformatorerna mot bruket, på grund Kristi instiftelse och befallningen ”drick härav alla”. Inom Romersk-katolska kyrkan återkom lekmannakalken på 1960-talet. Bruket med särkalkar – små individuella nattvardsglas istället för en gemensam kalk – har aldrig vunnit något verkligt insteg i Svenska kyrkan (däremot är det vanligt i våra systerkyrkor i Norge och Danmark).

Inom de reformerta traditionerna, som har en mer andlig eller symbolisk nattvardslära – där Kristi närvaro alltså inte förbinds med nattvardselementen utan snarare med själva församlingen som Kristi kropp – blir förstås frågan om vilket bröd/vin som används mindre brännande. I Svenska kyrkan finns alltsedan Karl IX ett reformert stråk, som kan bli synligt när de här frågorna diskuteras. Linjen förs också vidare inom frikyrklig tradition.

Glutenintolerans och alkoholism i förhållande till nattvardssakramentet ligger i skärningspunkten mellan själavård och sakramentalteologi. Dels handlar det om att kunna erbjuda enskilda personer hållbara pastorala lösningar. Känslan av utanförskap för den som av medicinska skäl inte kan delta i kommunionen kan vara mycket stark och måste tas på verkligt allvar. Dels handlar det om att bevara det som gör mässan till mässa, vilket inte kan reduceras till tyckande och kännande. Att vara noggrann med det heliga kan ibland närma sig ett hårklyveri. Man kommer dock inte undan att behöva dra en gräns någonstans. Frågan är inte om det finns gränser, utan var dessa gränser går.

Svenska kyrkans ordning

För Svenska kyrkans del antog biskoparna år 1991 ”rekommendationer angående handhavandet av altarets heliga sakrament”.[4] Det är de senast i någon formell mening antagna ordningarna och gäller alltså fortfarande. Där sägs om:

Brödet – att osyrat bröd är det normala i Svenska kyrkan, men att syrat börd kan användas. Vidare att församlingarna för allergikers skull även bör ha tillgång till glutenfria oblater. Inget nämns om sädesslag.

Vinet – att det i normala fall inte kan ersättas med annan dryck, men att det är naturligt att eftersträva en låg alkoholhalt. Tre valmöjligheter anges: vin, vin och vatten, avalkoholiserat vin.

Därmed avvisas implicit så kallat alkoholfritt vin (som är druvjuice som destillerats så att en jäsning aldrig kommit igång; till skillnad från det avalkoholiserade vinet, som är jäst vin som upphettats under vacuum så att alkoholen i princip försvinner). Dock finns här en viss diskrepans gentemot ett svar som biskopsmötet 1978 avgav till en skrivelse från Vita bandet m.fl. och där alkoholfritt vin bejakas. Där rekommenderas tre alternativ: (1) alkoholhaltigt vin, (2) vin och vatten, (3) nattvardsvin, ej alkoholhaltig dryck, ”dryck som kommer från vinträd”. I mars 2008 aktualiserade biskopsmötet svaret från 1978 och ”var överens om att det inte finns någon anledning att ändra på detta”.[5]

Själva det faktum att det finns riktlinjer betyder att det i Svenska kyrkan inte är så att vad som helst kan passera som bröd respektive vin inom ramen för nattvardsfirandet, alltså betraktas som giltig materia. Dessa riktlinjer har dock aldrig varit särskilt spridda eller uppmärksammade, dessutom finns som synes oklarheter. Och med sin försiktiga balansgång bringar väl inte dessa biskopliga dokument heller någon större klarhet eller ordning.

Utvecklingen inom Svenska kyrkan har snarast blivit den att det som 1991 framstår som kompletterande undantag – avalkoholiserat vin och glutenfritt bröd – blivit huvudnorm för vad som är giltig materia i nattvardsfirandet. Drivkraften har naturligtvis varit att kunna inkludera alla i kommunionen.

I kontrast till detta kan man konstatera att huvudlinjen genom historien och över världen är en annan. Romersk-katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna håller gemensamt fast vid bröd bakat ”enbart av vete” och ”naturligt vin från vinstocken” som giltig materia (Katolska kyrkolagen, canon 924); naturligt vin betyder vin som inte manipulerats genom exempelvis avalkoholisering. En absolut majoritet av jordens kyrkor uppfattar sig alltså här som bundna av Herrens instiftelse. Inte så få svenskkyrkliga delar denna övertygelse och känner sig därför djupt osäkra över vad som distribueras i en mässa med druvsaft eller glutenfria Erstaoblater.

Båda lägren i Svenska kyrkan åberopar sig högljutt och ganska självsäkert på Jesu exempel: Han visade aldrig bort någon, utan åt tillsammans med de utstötta och bröt mot religiösa regelverk i kärlekens namn – självklart kan det gå lika bra med något annat! Han har instiftat sin nattvard på ett visst sätt, för vår trygghets skull, och vi har att vara trogna – självklart ägnade sig Jesus inte åt sådant som att dela majsjox och saft!

”Jag har själv tagit emot”

Som en klok vän påpekat uppstår konflikter just för att det finns goda skäl för olika ståndpunkter. Å ena sidan har vi här en vilja att kunna fira mässan på ett sådant sätt att alla kan välkomnas till nattvardsbordet. Å andra sidan har vi en vilja att fira mässan med de former som Jesus själv gett sin kyrka: det är hans måltid och inte vår. Att visa noll förståelse för det den andre säger är knappast en konstruktiv hållning. Ett lyssnande till andras ärliga övertygelse, där man försöker förstå den andres bevekelsegrunder, kan däremot öppna upp för en fortsatt dialog inom gemenskapen.

Ödmjukhet är alltid på sin plats när vi har med de gudomliga mysterierna att göra. Ingen kyrklig instans förfogar över Gud. Vi kan därför inte slå fast vad som sker om man använder något annat än verkligt vin och bröd av vete. Ingen kan veta att detta är, eller detta är inte, Kristi kropp och blod.

Man måste dock kunna ställa teologiska frågor utan att detta uppfattas som att man ifrågasätter människors upplevelser av Guds närhet i en mässa, eller som att man skulle förneka att Gud över huvud taget verkar i det som sker. Att undra om det lämpliga i en viss ordning är i sig inte att uttala en dom i stil med ”detta är ingen nattvard”.

Det viktigt att förstå att ordet giltighet i ”giltig materia” inte handlar om sanningsfrågan, utan om kyrkans regleringar: giltighet är inte ett ontologiskt utan ett kyrkorättsligt begrepp. När man talar om giltig materia avses inte vad som kan förvandlas till Kristi kropp/blod respektive vad som inte kan det. Syftet är istället att ange vad som kan sägas vara bröd/vin i nattvardssammanhang: det ska kunna kännas igen som samma bröd och vin vart man än kommer för att fira mässan.

Just därför att vi inte kan skärskåda Guds handlande blir det desto viktigare att hållas fast vid det som traderats. Paulus skriver i sin undervisning om eukaristin till församlingen i Korinth: ”Jag har själv tagit emot från Herren det som jag har fört vidare till er: Den natten då herren Jesus blev förrådd tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och sade: ’Detta är min kropp som offras för er. Gör detta till minne av mig.’ Likaså tog han bägaren efter måltiden och sade: ’Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod. Var gång ni dricker av den, gör det till minne av mig.’ Var gång ni äter det brödet och dricker den bägaren förkunnar ni alltså Herrens död, till dess han kommer.” (1 Kor 11:23–26).

Paulus har till församlingen i Korinth överlämnat det som han själv tagit emot (parélabon–parédoka). Så har kyrkan fortsatt att överlämna nattvardshandlingen, genom att fira den. Från Jesus själv överlämnas – traderas – den handling som i Nya testamentet kallas brödsbrytelsen till de första lärjungarna, från dem vidare till Paulus och andra, och på samma sätt genom århundradena fram till oss. Vi varken uppfinner nattvarden eller dess grundläggande form: vi tar emot det som överlämnats – traditionen – och lämnar den i vår tur vidare. Bara på detta sätt kan kyrkan hävda något rimligt anspråk på att göra detsamma som Jesus gjorde. Så fullgörs hans befallning: ”Gör detta…”

Från elementen till skeendet

Men vad betyder det att göra som Jesus gjorde? Den västerländska teologin kom att få en olycklig fixering vid konsekrationen – det ögonblick då brödet och vinet förvandlas till Kristi kropp och blod. De medeltida teologerna menade sig in i minsta detalj kunna fastställa när det skedde, nämligen vid själva läsandet av Jesu instiftelseord över det framburna brödet och vinet, och närmare bestämt vid orden ”detta är min kropp/detta är mitt blod”.

Detta ledde till ett slags liturgisk minimalism: bröd, vin och instiftelseord är det egentligen nödvändiga. Allt annat i mässan blir så att säga onödigt för sakramentsfirandet som sådant. De böner som föregår eller kommer efter kan ha ett uppbyggligt värde, men gör i sak varken från eller till.

Efter hand hade kommunionsfrekvensen sjunkit drastiskt. Redan mot slutet av 300-talet började nedgången och därefter fortsatte det bara. Den amerikanske liturgihistorikern Robert Taft har beskrivit skeendet under medeltiden som en växande klyfta mellan ”allt fler mässor och allt färre kommunioner”. 1215 stadfäste Fjärde Laterankonciliet det som redan var etablerad praxis: att den enskilde en gång om året – i samband med påsken – skulle gå till bikt och kommunion. De troende gick istället till kyrkan på söndagen för att delta i själva gudstjänstdramat. Samma hållning präglar deltagandet i den ortodoxa kyrkans liturgi. (I modern tid finns dock exempel, till exempel på vissa håll i Grekland, på något av en kommunionsväckelse.)[6]

Under senmedeltiden kom i Väst själva konsekrationsögonblicket allt mer i fokus. Nu ville man framför allt skåda mässan, det vill säga se och tillbe när prästen lyfte upp det bröd och vin som just förvandlats. Det heliga ögonblicket markerades med klockringning och ljus (blosstakar) som höjdes.

Martin Luther och de andra reformatorerna framhöll i detta läge med emfas att brödet och vinet var till för att ätas och drickas, inte skådas. Argumentet fotades i instiftelseberättelsen, där Jesus säger ”tag och ät… drick av den alla”. Fanns inga kommunikanter, kunde därför ingen mässa hållas. Och eftersom medeltida praxis, med nattvardsgång bara sällan för den enskilde, kom att leva kvar så fanns det helt enkelt inga nattvardsgäster. Alltså innebar den nya teologin med tiden att mässfirandet blev mer sällsynt – vilket naturligtvis inte alls var reformatorernas avsikt.

I hög grad kan man karaktärisera den lutherska traditionen för en kommunionsfromhet. Det blir ätandet och drickandet vid nattvardsbordet som utgör själva mässan. I realiteten flyttades därmed fokus från konsekration till kommunion – alltså från en punkt till en annan. På det viset kan man säga att den lutherska traditionen kom föra vidare den västliga traditionens olycksaliga sönderdelning av mässans flöde.

Istället behövs ett nytt helhetstänkande kring mässan: en medveten förskjutning av tyngdpunkten från nattvardselementen till nattvarden som ett sammanhållet skeende. Ett sådant skifte av fokus kommer också att kasta nytt ljus över nattvardens materia, som då inte längre kan betraktas isolerade från sitt sammanhang.[7]

Om adiafora

Som vi redan sett framhåller Luther fyra saker som de nödvändiga för nattvardens rätta firande: bröd och vin, Jesu instiftelseord samt kommunionen. Betoningen av församlingens kommunion var, som vi också sett, utmärkande för reformatorernas nattvardsteologi. Men i övrigt byggde man på och förde vidare den medeltida uppfattningen av vad som gör nattvarden till nattvard: bröd, vin, Jesu ord.

Reformatorerna avsåg ju över huvud taget aldrig att skapa en ny kyrka. Programmatiskt heter det i Augsburgska bekännelsen, som måste betraktas som den viktigaste av de lutherska bekännelseskrifterna: ”Hela meningsskiljaktigheten gäller några få missbruk, som utan stöd av tillförlitlig auktoritet insmugit sig i kyrkorna.” (art. XXI). Intentionen var alltså att rensa, rena och reformera kyrkan. Ordet reformation betyder bokstavligen ”återge sin ursprungliga/rätta form” (re-formera).

Principen för att kunna skilja ut vad som var det ursprungliga och vad som var senare missbruk fann man i Skriften. Vad gäller gudstjänstlivet och sakramenten arbetade man därför med en klar och tydlig uppdelning. Å ena sidan den gudomliga instiftelsen, som kunde beläggas med löften från Kristus i Nya testamentet och som var bindande. Å den andra mänskliga påfund, som både kunde förändras och måste avskaffas om de stred mot Skriftens lära. De mänskliga stadgar som inte stred mot Bibelordet kallades för adiafora, ”likgiltiga ting”.

Augsburgska bekännelsens sjunde artikel är ett tydligt exempel på tänkande. Den säger att ”kyrkan är de heligas samfund, vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas”. Därefter att det är nog för kyrkans enhet att vara överens om detta, och att det ”icke är nödvändigt att människoärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre, av människor föreskrivna, former för gudsdyrkan överallt äro lika”.

Detta innebar inte att de lutherska reformatorerna skulle bejaka den typ av lokal gudstjänstkultur som präglar nutida svenskkyrkligt gudstjänstliv. Det visar sig i att man ju arbetade fram mässordningar för de olika framväxande nationalkyrkorna. Gudstjänstordningarna kunde skifta något mellan kyrkorna, men inte inom en och samma kyrka.

Det sakramentets rätta förvaltande som kyrkan dock behöver vara överens om över hela kristenheten anges alltså som bröd och vin, Jesu instiftelseord samt kommunion. Det är en medeltida uppfattning om vad som gör nattvardssakramentet till ett sakrament som idag inte längre är möjlig att försvara. Ändå fortsätter Svenska kyrkan genom sina regleringar att upprätthålla en sådan nattvardssyn.

Den ännu gällande Kyrkohandboken från 1986 anger i instruktionerna för temamässa följande minimikrav: ”struktur, texter och musik utformas med ledning av det valda temat. Instiftelseord samt utdelandet av bröd och vin skall dock ingå.”

Kyrkoordningen säger visserligen i inledningstexten till avsnittet om nattvarden (kap. 18) att ”nattvarden firas med en nattvardsbön, som innefattar en bön om den heliga Andens närvaro och Bibelns berättelse om när Jesus instiftar nattvarden (instiftelseorden) samt med utdelandet av det välsignade brödet och vinet.” Men i själva reglementet anges bara: ”Nattvarden ska firas med läsning av instiftelseorden samt utdelande av det välsignade brödet och vinet.” (§ 1).

Detta innebär en starkt förenklad uppdelning mellan adiafora och nödvändigt, som omöjliggör ett helhetstänkande kring mässfirandet, och som baseras på en medeltida exeges.

Bröd och vin i sitt sammanhang

Medeltidens exegeter läste in mer i berättelsen om hur instiftelsen gick till än den faktiskt säger. Den vedertagna sanningen vid den här tiden var att mässan från början bestod av instiftelseorden och kommunionen; till detta lade apostlarna till Herrens bön.[8] Detta kallades den apostoliska konsekrationen och ansågs alltså vara det urkristna nattvardsfirandets form. Instiftelseorden är ”oss Canon noogh ther wij oss alle epter retta skole”, som Olaus Petri formulerar det.[9] Till denna ursprungliga mässa hade, tänkte man sig, olika böner adderats så att man med tiden fått den medeltida mässan – där instiftelseorden fanns infogade i den romerska kanonbönen.

Kort och enkelt uttryckt är detta en uppfattning som inte längre går att upprätthålla. Förnyad forskning kring det kristna nattvardsfirandets framväxt har visat att det förhåller sig precis tvärtom!

Den måltid Jesus firade med sina lärjungar byggde på judisk måltidspraxis. Vi vet inte exakt vilken typ av måltid det var Jesus firade med sina lärjungar den natt då han blev förrådd. Men det spelar mindre roll om det var en påskmåltid eller inte: vid alla rituella måltider ingick ett brödbrytande i början (birkat ha-mozi) och en välsignelse av vin i slutet (birkat ha-mazon); var det sabbat inleddes måltiden med en tacksägelse/välsignelse över en bägare vin (kiddush). Man tackade för skapelsens gåvor och för Guds handlande med sitt folk i historien.

Enligt judiskt sätt att tänka blir en historisk händelse konkret närvarande på nytt när man firar den. Det är den djupare innebörden i åminnelsebegreppet, zikkaron. En jude som till exempel håller påskmåltid skall göra det ”som om han själv vore närvarande” vid uttåget – det är en händelse i tiden som på nytt blir så verklig att man firar sin påskmåltid med skorna på. Eller med Harald Risenfelds ord: ”Kultdramat skapar verklighet, det ’förnuar’ den mytiska eller historiska urhändelsen.”[10]

Det är alltså inom en sådan ram som Jesus instiftar nattvarden och säger: ”Gör detta till min åminnelse.” Med det kan han inte avse att repetera hans ord över brödet och vinet. Hans befallning är istället att fira en sådan åminnelsemåltid. Alltså en måltid som är en aktualisering av Guds frälsningsgärningar – vilka kulminerar i Jesu egen död och uppståndelse, himmelsfärd och återkomst. Flera av de fornkyrkliga nattvardsliturgierna saknar följaktligen helt Jesu egna ord, eller alluderar bara på dem. Vad som däremot finns från början är en bön över bröd och vin utifrån judisk modell. Redan i apostolisk tid tycks de judiska välsignelsehandlingarna över bröd/vin ha förts samman till en enda handling, som ges en kristen tolkning. Så har vi fått kyrkans eucharistía, dess tacksägelse- och åminnelsemåltid.[11]

Den första kristna tiden präglas samtidigt, som redan påpekats, av en påfallande mångfald och det hela liknar mest en federation av självständiga kyrkor. Först efter hand växer enhetliga former fram, där man genom avgränsningar får definiera vad som faller inom kyrkans ram och vad som inte gör det. Utvecklingen förstärks när kristendomen blir statsreligion på 300-talet.[12]

Framför allt kan vi se fyra stabilisatorer växa fram. För det första etableras en skriftkanon, där man kommer till klarhet vilka skrifter som skall ingå i den kristna kyrkans bibel och föreläsas i gudstjänsten. För det andra finner det kyrkliga ämbetet sin form, med biskop, präst och diakon som grundmönster. För det tredje kodifieras den kristna trosregeln, främst uttryckt i de ekumeniska koncilierna och sammanfattat i det som vi kallar den nicenska trosbekännelsen. För det fjärde växer det fram en mer enhetlig liturgi.[13]

Också vad gäller gudstjänstordningarna fanns olika praxis, som med tiden utvecklas och genomgår en uniformering. Robert Taft har lite syrligt kommenterat skeendet: ”Och vad man hittar i de fullt utvecklade riterna idag är inte en syntes av allt som fanns före, utan snarare är de resultatet av ett evolutionärt urval: den bäst anpassade överlever, inte med nödvändighet den bästa.”[14] Hur man nu än bedömer utvecklingen är det i denna process som också nattvardsfirandet finner sin form, med Jesu egna ord vid måltiden infogade i en sammanhållen tacksägelsebön. Den första fullt utbildade nattvardsbönen är den som återfinns i Hippolytos kyrkoordning från slutet av det andra århundradet.

Strukturen i dessa nattvardsböner är oftast att de inleds med ett lovprisande avsnitt, som går över i ett bönfallande. Lite mer tekniskt uttryckt leder det anamnetiska partiet vidare till det epikletiska, och de två fogas samman genom Herrens egna ord då måltiden instiftas.

När Jesu ord infogas i nattvardsbönen är poängen inte att detta är närmast magiska ord som när de uttalas har kraft att förvandla. Orden hänvisar istället bakåt till det Jesus gjorde – och som kyrkan nu gör på nytt. Intentionen är att fullgöra Kristi befallning att fira hans åminnelse. Denna Herrens åminnelse vävs samman med en åkallan att den Helige Ande ska komma och förvandla bröd och vin, kyrkan och hela skapelsen. Det är Anden, utgjuten över kyrkan, som åstadkommer och gör sakramentet.

Nattvardsbönen som helhet – insatt i det fyrfaldiga skeendet tog-tackade-bröt-gav – utgör på detta sätt själva skärningspunkten mellan den horisontella linje man kan kalla kristologisk (inkarnatorisk, historisk) och den vertikala linje man kan kalla den pneumatologiska. Kristus blir på så med allt sitt verk sakramentalt närvarande i det bröd som är hans kropp och det vin som är hans blod. I kommunionen ger han sig själv åt oss: ”Jag är det levande brödet, som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet. Brödet jag skall ge är mitt kött, jag ger det för att världen skall leva.” (Joh 6:51).

I ljuset av denna förnyade forskning och genom fördjupad ekumenisk dialog har kyrkorna över hela världen reformerat sina liturgier under 1900-talet. Starkt fokus har inte minst funnits på restaurationen av nattvardsbönen, där hänvisningen till måltidens instiftande infogas i en åminnelsebön efter judiskt mönster och där en tydlig åkallan av den Helige Ande över bröd/vin och församling kommer till uttryck.

Detta innebär naturligtvis inte ett ifrågasättande av giltigheten tidigare generationers nattvardsfirande. Man måste dock kunna inkorporera liturgivetenskapliga framsteg och ekumeniska landvinningar, så att de får genomslag i den ordinarie församlings gudstjänsten. Annars blir, som Christer Pahlmblad påpekat, ”ekumeniska samtal meningslösa”.[15]

Den eukaristiska bönen måste betraktas och behandlas som mässans centrala bön. Det är därmed i huvudsak också den som ”tyder och anger perspektiven kring nattvardsfirandet”.[16] Den bön som börjar med dialogen ”Upplyft era hjärtan”, går vidare genom prefation och nattvardsbönens fortsättning, hela vägen fram till det stora amen efter doxologin utgör alltså en obruten enhet. Och denna bön finns i sin tur infogad i det helhetsmönster som mässan utgör, och hänger därför organsikt samman med det som kommer före och det som följer efter den.

Temamässornas problemtik på sin spets

De otaliga temamässor som firas i Svenska kyrkan representerar här ett helt annat sätt att tänka. Där upprätthåller man den medeltida synen på vad som gör och åstadkommer sakramentet. Och i alla de olika mässor som idag byggs upp kring någon känd artists musik – Eldkvarn, Lars Winnerbäck, U2 etc – ställs den här problemtiken på sin spets.

Så vitt jag har kunnat uppfatta så byggs dessa gudstjänster upp kring artisternas låtar och kombineras med en nattvardsgång. Syftet är, som alltid, det bästa: att låta kyrka och populärkultur mötas på djupet. Och för att faktiskt försöka slå en tilltalets brygga så utgår man från de berättelser som sångerna utgör. Det är seriösa artister vi talar om här, människor som verklighen har ett budskap och som faktiskt vill säga något viktigt med sin konst om livet, kärleken och döden. Naturligtvis finns anknytningspunkter: Bibelns stora berättelse om Gud och människan, med dess brännpunkt i Kristi död och uppståndelse, rymmer sig alla våra livsberättelser.

En gudstjänst som byggs upp kring livsberättelserna blir dock lätt till ett slags sluten cirkelrörelse. Församlingen står inte inför Gud utan sitter inför en människa. Redan från början har en sådan gudstjänst en annan riktning. Den är inte vänd mot Gud i bön, utan mot den mänskliga gemenskapen. Istället för att befrias till tillbedjan riskerar en sådan församling att förbli inkrökt i sig själv.

Firad med sina traditionsrika texter tål däremot mässan att sånger lånas in och får sin plats i gudstjänstens skede. Även en eller annan profan sång kan fungera i den sammanhållande helhet som eukaristin utgör. Om de sjungs på rätt ställe och på rätt sätt behöver innehållet i gudstjänsten inte kantra. Det är som när en begravningsgudstjänst kan bära att man sjunger den dödes favoritsång även när den inte är tydligt kristen. Eller som när ett kyrkorums alla detaljer inte behöver vara övertydliga om helheten är bärande.

Problemet är att sammanhanget i mässan går förlorat. Det blir inte längre ett sammanhållet eukaristiskt skeende, i sin helhet präglat av det bibliska språket. Något annat än den stora berättelsen ger hela inriktningen och är den strukturerande faktorn. Därmed trivialiseras nattvardsfirandet.

Förkunnelsen av evangeliet och firandet av måltiden

Det är i det här sammanhanget viktigt att lägga märke till ett annat avsnitt i den undervisning som Paulus ger i Första Korintiherbrevet. Jag har redan citerat det han skriver i kapitel 11 om att han traderat – tagit emot och lämnat vidare – nattvardsbefallningen. I kapitel 15 använder han precis samma uttryck ännu en gång (parédoka–parélabon):

”Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv…” (1 Kor 15:3–5).

Förkunnelsen av evangeliet om Kristus överlämnas på samma sätt som måltiden – och måltiden överlämnas tillsammans med förkunnelsen av evangeliet. De två kan inte skiljas åt. I den kristna gudstjänsten ser vi det också tydligt: de två huvudpunkterna i mässan är Herrens ord och Herrens bord. Det ena hänger oupplösligt ihop med det andra i en helhet.

Det kristna nattvardsfirandet är en rit med djupa rötter, ner i den bibliska myllan och historien. Till den västerländska mässans grundordning hör exempelvis även sångerna Kyrie, Gloria, Sanctus och Agnus Dei – som alla är bibelallusioner som väcker associationer, ger djupseende och vidgar perspektiven. Vårt firande vävs så samman med Guds folk i alla tider.

Tappar man det sambandet mellan bibel och liturgi lösgör man måltiden från det sammanhang som den organiskt växt fram ur. När mässordningen inte är indränkt av Guds folks gemensamma modersmål, som har sina källor i bibeln, kapas måltidens rötter. Det innebär att riten med bröd och vin istället flyter fritt – och kan fyllas med vilket annat innehåll som helst. Att bara läsa Jesu ord vid nattvardens instiftande räcker inte som sammanhang: måltiden blir då något annat.

Man kan också uttrycka det som att nattvardsfirandet inte börjar när bröd och vin tillreds, utan när klockorna ringer vid gudstjänstens början. Bot, bön och lovsång öppnar firandet innan Guds ord läses och utläggs, vilket leder över till måltidsdelen, och därefter sänds Gudsfolket ut i världen genom välsignelsen. Kanske kan man på ett sätt betrakta hela detta sammanhang som konsekrerande, därför att eukaristifirandet är ett sammanhållet skeende från början till slut. Med andra ord är det mässan som helhet – och inte bara reciterandet av Jesu ord – som skall ”förkunna Herrens död till dess han kommer åter”.

Om elevationen

I en snävare mening måste man åtminstone se hela nattvardsbönen som en sammanhållen bön vilken i sin helhet konsekrerar brödet och vinet. Det finns naturligtvis ett konsekrationsögonblick någonstans: det är Kristi kropp och blod när nattvardsbönen fullbordas. Och även om hänvisningen till eukaristins instiftelse kan sägas vara ett centrum i bönen, som tydliggör kyrkans intention att fira samma måltiden som Herren gjorde, så är det är varken möjligt eller ens särskilt intressant att slå fast exakt var och hur konsekrationen sker. När den avslutande doxologin ljuder har förvandlingen hänt – och därför lyfter prästen upp Kristi kropp och blod inför Gud och församling.

Att elevera tidigare under eukaristibönen, vid läsandet av Herrens ord, kan knappast försvaras idag. Ty alla handlingar i liturgin måste naturligtvis stå i samklang med det som händer: de gester vi eventuellt gör skall förtydliga vad vi uppfattar sker.

Seden att elevera har tidvis varit omstridd, såväl under reformationstiden som under den liturgiska rörelsens genombrott i tidigt 1900-tal. Elevationen vill markera realpresensen och uttrycka vördnad för Kristi kroppsliga närvaro. Att elevera efter Herrens egna ord är helt konsekvent där närvaron knyts till dem, och egentligen bara dem som ”Canon noogh”. I såväl romersk-katolska som evangelisk-lutherska sammanhang tycks det idag föreligga ett slags eftersläpning där man behåller elevationen på sin hävdvunna plats (i romersk-katolska dessutom med konsekrationsklockor) trots de nya insikter om eukaristibönen som vuxit fram.

För att nattvardsbönen idag ska börja uppfattas som en helhet av gudstjänstfirarna är det dags att börja följa de rekommendationer Anders Ekenberg gav redan 1971. I Svensk mässa, utgiven av aKF, skriver han:

”Prästen riktar sig till församlingen med uppmaningen Upplyft edra hjärtan; han kan understryka uppmaningen med en handrörelse. Församlingen reser sig och kan gärna förbli stående under hela nattvardsliturgin, fram till kommunionen. (…)

Under den evkaristiska bönen ber prästen med upplyfta händer (’orantställning’) – den uttrycksfulla bönegest som de första kristna närmast övertog från judarna (Ex 9:29, Ps 133:5, Jes 1:15, 1 Tim 2:8 osv.) men som är allmän i religionens värld som uttryck för den bedjandes öppenhet mot Gud, glädje, beredskap för Guds gåvor.

Under församlingsacklamationerna (Helig, m.fl.) tar han ner händerna. Under instiftelseorden kan han göra enkla, endast antydande gester: röra vid brödet och kalken eller lyfta dem något. Om omnämnandet av brödet och kalken i frambärandet efter anamnesen (’frambär vi detta bröd och denna kalk’ e.d.) kan han med en diskret gest på peka på bröd och kalk. Under konsekrationsepiklesen, bönen om Anden över gåvorna, kan han lämpligen vända händerna (med handflatorna nedåt) över bröd och kalk….

Under den avslutande lovprisningen (’Genom honom…’) kan prästen lyfta bröd och kalk ett stycke över altaret. Denna gest uttrycker lovsångs- och offermotivet och låter den evkaristiska bönen nå en även synlig, dramatisk höjdpunkt.”[17]

På det sätt får man nattvardsteologin och nutida liturgisk aktion att harmoniera: lex orandi, lex credendi. Observera att det inte bara handlar om prästens agerande. Hela församlingen bör uppmuntras till att stå under det eukaristiska skeendet i sin helhet. Primklockor och rökelse i samband med reciterandet av Jesu egna ord kan komma i konflikt med en vilja att hålla samman nattvardshandlingen till ett; sådana bruk faller bort av sig själva om ingen elevation förekommer förrän vid den eukaristiska bönens doxologi.

Från ett individuellt mottagande till det gemensamma firandet

Eukaristin firas alltid i gemenskap med hela kyrkan. Vi idag står i det stora flödet genom historien från Jesus Kristus och apostlarna fram till oss. Den lutherska traditionen har dock haft en tydligt individualistisk slagsida. Det gäller också och inte minst nattvardsfirandet, där tyngdpunkten har legat på mitt personliga möte med Kristus i kommunionen. De andra personerna i rummet blir närmast ett slags fond i bakgrunden för det som sker.

Den kände norske dominikanen Arnfinn Haram (död 2012) tar i en artikel upp den här frågeställningen. Han var innan sin konversion till Romersk-katolska kyrkan präst i Norska kyrkan, och hans nya kyrkotillhörighet gjorde det möjligt för honom att se blinda fläckar i hans gamla kyrkas sätt att fira mässa. Haram skriver då att det hela har med kyrko- och nattvardssyn att göra och säger:

”Man förstår i den norsk-lutherska traditionen nattvarden primärt som ett nådemedel för den enskilde troende. Tron och frälsningen är individens ensak och människor mottar frälsningen genom Ordet och sakramenten… Även om nattvarden firas i kyrkfolkets gemenskap, är det den enskilda nattvardsgästen som egentligen står i fokus och hämtar ut nåden genom att ta emot nattvardselementen.

Allt detta är i och för sig riktigt och sant, men det finns ett övergripande perspektiv som saknas: Att också det nattvardsfirande kyrkfolket som kollektiv och som enhet är handlande och mottagande i firandet. Den enskilde troendes mottagande av nattvarden förutsätter hela kyrkfolkets handling. Det är kyrkfolket som tillsammans förverkligar Jesu instiftelse: Gör detta till minne av mig! Det är hela kyrkfolket som ’förkunnar Herrens död’ och firar Kristi försoningsverk. Det är hela kyrkfolket som helgar sig själva och hela skapelsen genom att frambära sina gåvor och hela sitt liv till ett tackoffer, en eukaristi, till Gud genom Kristus i Anden.”[18]

Runt det bröd och vin som frambärs i mässan finns ett sig ständigt vidgande sammanhang. Referensen till eukaristins instiftande är insatta i en nattvardsbön, nattvardsbönen hör ihop med förkunnelsen av evangeliet och är en del av mässans sammanhållna skeende, detta skeende är hela församlingens gemensamma handling, handlingen är formad av den levande bibliska berättelsen om Guds folk, Gudsfolket i sin helhet i himmel och på jord firar gemensamt genom att be till Fadern genom Sonen i Anden – och det är denna helhet som gör mässan till mässa.

Haram lyfter också fram att eukaristin ”helgar hela skapelsen”. Måltiden distribuerar inte bara nåd åt den enskilde, utan är ett tecken och redskap för världens frälsning. Jesus uttrycker det som att han ger sitt kött ”för att världen skall leva”. Det betyder också att den epikletiska dimensionen i nattvardsbönen inte kan begränsas till att Anden skall komma över bröd/vin  och förvandla dem till Kristi kropp/blod. Christer Pahlmblad skriver:

”Om det över huvud taget skall vara meningsfullt att i nattvardsliturgin aktualisera den eukaristiska bönens hela struktur och den inte skall förbli enbart ett tomat skal, måste ’kommunionepiklesen’ på ett tydligt sätt uttrycka att det är genom mottagandet av Kristi kropp och blod som Anden verkar de nådegåvor som kyrkan utber sig.”[19]

Snarare är det alltså så att den så kallade kommunionepiklesen – där nattvardsbönen vädjar om Andens utgjutande över kyrkan – kan ses som det vilket hela bönen siktar fram mot.[20]

Med ett sådant perspektiv på mässfirandet kan inte konsekrationen av bröd och vin reduceras till att gåvorna skall helgas för att bära Kristus till mig. Sammanhanget är mycket större än så. Bönen om Anden syftar till att genom kyrkan förnya, förvandla och fullborda hela skapelsen.

Från minimalism till maximalism

Det är detta stora sammanhang som skall komma till uttryck också när församlingarna i Svenska kyrkan samlas för att fira mässa. Utgångspunkten kan då inte vara den medeltida – ”vad är det minsta som krävs för att det skall vara en nattvard?” Frågan om de yttersta gränserna behöver förstås besvaras, men en minsta gemensamma nämnare är knappast en kreativ utgångspunkt. En förlösande process behöver istället fråga hur mässans skeende skall gestaltas så tydligt som möjligt. Med andra ord behöver vi skifta från ett minimalistiskt tänkande till ett maximalistiskt.

Bröd och vin är inte skapade ting som slumpmässigt väljs att bli vehiklar för Kristi kropp och blod. Snarast är brödet och vinet i sig redan bärare av en stark biblisk symbolik. Det handlar här också om att bevara kyrkans semitiska rötter. Insatta i den måltid som Jesus firade med sina lärjungar blir det som bärs fram tecken på mycket komplexa sammanhang. En grundsymbolik som finns i mässans firande kan sägas vara liv (brödet) och glädje (vinet). Som Psaltaren ber: ”Så frambringas föda ur jorden och vin som gör människan glad… och bröd som ger henne styrka.” (104:14–15).

Brödet står i bibeln för allt det en människa behöver till kropp och själ för att kunna leva. Det ligger också i bönen om dagligt bröd som Jesus lär sina lärjungar. Osyrat brödet påminner om den dramatiska befrielsen av Guds folk ur Egypten: ut ur mörker och slaveri, till ljus och frihet. I öknen fick de sedan manna, brödet från himlen, att äta. Genom att bryta brödet uttryckte Jesus gemenskap och solidaritet med sina lärjungar. I bespisningsundren ger han bröd åt världen. Etc.

Vinet är i skriften framför allt tecknet på glädje, fest och tacksamhet. I den judiska påskmåltiden dracks minst fyra bägare med vin, laddade med symbolik, och över detta vin lästes en särskild välsignelse. Vid bröllopet i Kana gjorde Jesus 600 liter vin av vatten. Han och hans lärjungar är genom hela evangelierna i hög grad ett festens och glädjens folk. Etc.

Bröd och vin är bibliska symboler för Gudsfolkets hopp i form av himmelrikets måltid. Genom Jesu tydningsord vid eukaristins instiftande kopplas de också till de gammaltestamentliga offren och hans egen offerdöd. De pekar framåt mot Lammets bröllopsmåltid och den försonade bordsgemenskapen i Guds rike. Etc.

Frågan förskjuts då från vilket bröd/vin som kan användas respektive inte användas, till vilket bröd/vin som bör att användas. Vad framhäver bäst den basala bibliska symboliken av vardagens bröd och festens vin?

Det osyrade vetebrödet har med sin koppling till uttåget ur Egypten en rikare symbolik än det osyrade. Å andra sidan påminner syrat bröd mer om vardagsbrödet som ger styrka. Vare sig det är syrat eller osyrat borde den viktigaste reformen av svenskkyrklig praxis vad gäller brödet i mässan vara att det skall vara just bröd. Riktigt bröd som ser ut som bröd, luktar bröd och smakar bröd. Oblater är en praktikalitet, men ger helt fel associationer: det påminner mest till papper eller i bästa fall kex. En annan symbolisk rikedom som faller bort med små oblater är den med ett enda stort bröd som bryts och delas. Som Paulus säger: ”Brödet som vi bryter, ger det oss inte gemenskap med Kristi kropp? Eftersom brödet är ett enda är vi – fast många – en enda kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd.” (1 Kor 10:16–17).

Det vin som gör människan glad är naturligtvis en alkoholhaltig dryck. Rött vin faller sig naturligligt eftersom ”välsignelsens bägare som vi välsignar ger oss gemenskap med Kristi blod” (1 Kor 10:16). Liksom med ett enda bröd som bryts finns det en stark enhetssymbol i att alla delar en och samma kalk. I normalfallet borde det vara möjligt i de allra flesta svenskkyrkliga församlingar. Där man behöver fler kalkar för nattvardsgången bör då bara en av dem lyftas upp tillsammans med brödet under doxologin.

För att låta bröd och vin komma i blickfånget bör man, särskilt när mässan firas versus popolum, hålla altarbordet så avskalat som möjligt. Ett kredensbord är närmast en nödvändighet om altaret skall inte skall belamras med vin- och vattenkanna, oblatask/brödkorg, prästens psalmbok etc. Det finns heller ingen anledning att ställa bursan på högkant sedan corporalet plockats ut eller annat sådant som bara drar blicken från det väsentliga. Över huvud taget kan man fråga sig om det inte är dags att frångå kalkkläde och bursa helt. I centrum för kyrkans firande skall stå kalken med vin och brödet.

”Har ni aldrig läst?”

Jesus hade en särgen kombination av fullkomlig trohet och samtidigt fullkomlig frihet i förhållande till lagens bokstav. I Bergspredikan betonar han att ”inte en enda bokstav, inte minsta prick i lagen” skall förgå. Ordningarna är med andra ord goda och uttryck för Guds vilja. (Matt 5:17–20).

Jesus är samtidigt tydlig med att ”sabbaten är till för människan och inte människan för sabbaten”. Hans berömda ord faller i en dispyt med fariséerna om vad som är tillåtet på vilodagen. Jesus anför där till sitt försvar ett bibliskt exempel: ”Har ni aldrig läst vad David gjorde när han och hans män blev hungriga och inte hade något att äta? Han gick in i Guds hus – det var när Evjatar var överstepräst – och åt upp skådebröden, som inga andra än prästerna får äta, och gav också dem som var med honom.” (Mark 2:23–28)

Det tycks som att Jesus här säger att i vissa situationer kan man för människans skull bryta mot även de heliga reglerna. Vilket inte betyder att David, eller Jesus heller för den delen, normalt gick och tog skådebröden i templet till mat. Regler är regler och undantag är undantag. Man kan jämföra med nöddop av en lekman: kyrkan erkänner dem som giltiga, men det är inte så det normalt går till. Kan man resonera på ett liknande sätt vad gäller nattvardselementen och göra pastoralt motiverade undantag för den enskilde i särskilda situationer?

Det handlar då inte om att förändra hela församlingens firande, utan just om att möta den enskilda människan. Rimligen använder man i sådana fall det som ligger närmast själva instiftelsen: avglutenfierad vetestärkelse och avalkoholiserat vin. Som alla undantag sker det med eget samvete inför Gud, vilket gäller både prästen och den som skall betjänas, utifrån den bibliska principen: ”Den som äter fast han hyser betänkligheter är dömd därför att han inte handlar i tro. Allt som inte sker i tro är synd.” (Rom 14:23). Det utesluter alla former av tvång gentemot prästen som sakramentsförvaltare.

I Svenska kyrkan är situationen nu snarare sådan att undantagen blivit regel, en regel som i praktiken börjar bli tvingande. För om nu lika former av bröd och vin är jämställda – varför då inte konsekvent använda det som inkluderar flest människor? Det kan bli en ganska stark press på den enskilde prästen, som är den som får bära hela bördan. I till exempel Romersk-katolska kyrkan är den enskilde prästen både bunden och buren av kyrkans ordning. Vilket paradoxalt nog kan göra det lättare att göra undantag.

”Är det från er som Guds ord har utgått?”

Vad som är vardagsbröd och festdryck varierar mellan kulturer. Framförallt i Afrika, Sydamerika och Asien har frågan om inkulturation idag stigit fram som en avgörande fråga: alltså att låta evangeliet anta den lokala kulturens färg när kristendomen slår rot i en annan miljö. Alltsedan de forna koloniernas frigörelse ställs frågan vad som tillhör det gemensamma och vad som bara är europeiskt. Tillämpat på nattvardselementen blir tanken att mer lokal föda kanske skulle kunna uttrycka vardagens möda och festens glädje på ett mer meningsfullt sätt.[21]

BEM-dokumentet, Kyrkornas Världsråds stora konsensusdokument Dop–Nattvard–Ämbete från 1982, tar upp det här som en ännu olöst fråga i den ekumeniska dialogen. Man skriver:

”Den liturgiska reformrörelsen har fört kyrkorna närmare varandra, när det gäller sättet att fira Herrens nattvard. En viss liturgisk variation, förenlig med vår gemensamma nattvardstro anses hälsosam och berikande. Bekännelsen till en och samma nattvardstro innebär inte uniformitet i fråga om vare sig liturgi eller praxis.

Kommentar: Alltsedan nytestamentlig tid har kyrkan fäst den största vikt vid ett fortsatt bruk av de element, bröd och vin, som Jesus använde vid sin sista måltid. I vissa delar av världen, där bröd och vin inte är vanliga eller kan anskaffas, anser man numera ibland att lokalt gängse mat och dryck bättre tjänar nattvardens förankring i vardagslivet. Ytterligare studium krävs i fråga om vilka drag i Herrens måltid, som är oföränderligt instiftade och vilka drag som kyrkan själv är kompetent att besluta om.” (Nattvarden III.28).[22]

Skulle till exempel vi i Sverige kunna få en djupare förståelse av eukaristin om vi använde oss av knäckebröd och mjöd? Dels skulle det kunna tangera det triviala att duka upp detta på altaret. Dels är risken påtaglig att det skulle ge för stor tyngd åt det lokala. Den universella samhörighet med resten av kyrkan riskerar att komma i skymundan. Inkulturation behöver balanseras med att man slår vakt om det som binder kristna samman med varandra och med Guds folk i alla tider, inklusive arvet från judendomen, allt detta som brödet och vinet med sin bibliska symbolik representerar.

Exegetiken kan vara en hjälp till att förstå och fördjupa sammanhangen, men att tro att man kan utläsa vad som är det förpliktigande direkt ur Nya testamentet är en återvändsgränd. Att något förekom vid den sista måltiden med Jesus och hans lärjungar – visst bröd, visst vin, vissa kärl, viss mat etc – betyder heller inte med automatik att detta är en del av själva instiftandet.

Frågan om vad som är giltigt bröd och vin kan till slut bara besvaras genom kyrkans konsensus. Det lokala firandet måste kunna igenkännas som ett autentiskt firande – inom det egna samfundet och av andra kyrkor. ”Är det kanske från er som Guds ord har utgått, och är det bara till er som det har kommit?”, frågar Paulus retoriskt i undervisningen om gudstjänsten till församlingen i Korinth (1 Kor 14:36). Poängen här är att underordna sig ett sammanhang – något som går på tvärs med vår individualistiska tid. Ytterst handlar det om samhörigheten med den stora kyrkliga traditionen och bekännelsen till en enda kyrka.

Herrens måltid skall bevara och stärka kyrkans enhet. Man kan inte att i detalj säga ”vad som måste vara med”, bara vad som är en mer fullödig ordning. Det är detta helhetsperspektiv som är nyckeln till mässans bröd och vin. Eller annorlunda uttryckt: delen – brödet och vinet – bestäms utifrån helheten.

Olika delar av denna essä har tidigare varit tryckta i Tidskriften Evangelium och Svensk Pastoraltidskrift.

Ett beriktigande post scriptum i juni 2016. Jag inser i efterhand att man kan tolka min artikel som att riktigt bröd istället för oblater är viktigare än vilket sädesslag som används. Det menar jag inte. Betraktar man min essä i sin helhet så ser man kanske det om man läser noga. Men för tydlighets skull borde jag skjutit i en sats: “Vare sig det är syrat eller osyrat borde den viktigaste reformen av svenskkyrklig praxis vad gäller brödet i mässan — utöver att konsekvent återgå till vete i enlighet med den stora kyrkliga traditionen — vara att det skall vara just bröd.”

[1] Martin Luthers Lilla katekes, Femte huvudstycket: Altarets sakrament, fråga I och III.

[2] I sak försvarade Laurentius Petri det beslut som fattades av det samlade biskopsmötet 1562: att mjöd, vatten, körsbärsvin etc inte fick användas vid nattvardsfirandet, ty ”thet är icke Verum Sacramentum medh mindre mindre thet skeer i wijn, iuxta institutionem Christi etc”. Se Markus Hagberg i SPT 7/2014. Jfr vidare Hagberg i SPT 11–12/2012, 8/2014.

[3] Sven-Erik Brodd ”Mässan är mer än kommunionen”, Tidskriften Evangelium #10.

[4] ”Biskopsmötet om handhavandet av altarets heliga sakrament”, tryckta i SPT 9/1991. I ingressen anges att biskopsmötet vid sitt senaste sammanträde har beslutat ”att i princip ställa sig bakom de ’Rekommendationer angående handhavandet av altarets heliga sakrament’, som utgivits våren 1990 av biskopen i Växjö efter beredning i prostmötet.”

[5] Se Kyrkomötet, Gudstjänstutskottets betänkande 2010:2.

[6] För en bred exposé över mäss- och kommunionsfrekvens genom historien i Väst och Öst, se Robert Taft, SJ ”The Frequency of the Eucharist Through History” i hans Beyond East & West: Problems in Liturgical Understandning (The Pastoral Press, Washington 1984). Citatet tidigare i stycket hämtat från s. 71.

[7] Den amerikanske lutherske liturgikern Frank Senn har försökt närma sig frågan om mässan som offer genom en liknande fokusförskjutning: från nattvardselementens ontologiska status till det liturgiska skeendet. Se Frank C. Senn ”Mässan som offer – finns det en väg ur låsningen?”, under fliken ’Dokumentation’ på www.pastoraltidskrift.nu.

[8] Christer Pahlmblad Mässa på svenska: den reformatoriska mässan i Sverige mot den senmedeltida bakgrunden. BTP 60 (Arcus förlag 1998), s. 202.

[9] Pahlmblad Mässa på svenska, s. 38.

[10] Citerad efter Kjell Peterson Åkallan och åminnelse: nattvarden i mötet mellan luthersk tradition och ekumenisk teologi. BTP 64 (Arcus 2000), s. 27.

[11] Till frågan om nattvardsbönens framväxt se tre texter av Christer Pahlmblad, som även innehåller forskningsöversikter och rikliga hänvisningar: 1 ”Måltid, eukaristi och instiftelseord” i Kyrka – universitet – skola. Festskrift till Sven-Åke Selander. Religio 52 (Teologiska institutionen i Lund 2000). 2 ”Den eukaristiska bönen och svenskt gudstjänstliv” i Forskning om gudstjänst. Tro & tanke 2000:2 (Svenska kyrkans forskningsråd 2000). 3 Mässa för enhetens skull: kommentar och förslag till en revideras mässordning för Svenska kyrkan (Artos 2014).

[12] För en bred kyrkohistorisk framställning av de första tusen årens skeende från pluralism till enhetlighet, se Robert Louis Wilkens The First Thousand Years: a global history of Christianity (Yale University Press 2012).

[13] Inte minst i Väst har denna liturgiska enhetsprocess fortsatt. De gallikanska (tysk-franska), mozarabiska (spanska) och keltiska (iriska) riterna gick under tidig medeltid på olika sätt upp i den romerska. De stora romerska reformkoncilierna – det tridentinska på 1500-talet och Andra Vatikankonciliet på 1960-talet – innebar båda en fortsatt uniformering av den latinska riten. Idag finns dock en motsatt rörelse, mot en ny differentiering, när kyrkorna i Asken, Afrika och Sydamerika söker vägar efter att inkulturera sin gudstjänst (se vidare not 17 nedan).

[14] Taft ”How Liturgies Grow: the Evolution of the Byzantine Divine Liturgy”, i Beyond Eat and West, s. 167f.

[15] Pahlmblad Mässa för enhetens skull, s. 25.

[16] Missale (Artos 2008), s. 26 (ur Kommentar och anvisningar).

[17] Svensk mässa (Pro Veritate 1971), s. 23.

[18] Arnfinn Haram Tre florentinarar (Efrem forlag 2009), sid. 151–152.

[19] Pahlmblad Mässa för enhetens skull, s. 35.

[20] Pahlmblad gör på s. 41 en jämförelse mellan kollektbönens struktur och den eukaristiska bönen, och menar att det inte är någon tillfällighet att deras struktur är likartad: ”Bönen riktar sig till Fadern genom Sonen i Anden. Kollektbönens (1) invokation utvidgas med (2) ett omnämnande av någon egenskap hos Gud eller någon av hans frälsningsgärningar, det löfte som kyrkan tar fasta på och gör till utgångspunkt för (3) själva böneämnet och (4) dess konsekvenser. I mässan är kollektbönens traditionella avslutning trinitarisk.

1. Allsmäktige Gud,
2. för vilken alla hjärtan är uppenbara, alla önskningar känna och inge hemligheter fördolda,
3. rena vår avsikter med din Andes upplysning,
4. så att vi fullkomligt älskar dig och värdigt förhärligar ditt namn.
5. Genom Jesus Kristus vår Herre, som med dig och den helige Ande, lever och råder i en gudom, från evighet till evighet.”

[21] Till frågan om liturgisk inkulturation, se kap. 5–8 i K. Pecklers (ed.) Liturgy in a Postmodern World (Continuum 2003). Bl.a. diskuterar kap. 7 och 8 den så kallade ”kongolesiska riten”, en av Romersk-katolska kyrkan godkänd variant av den romerska riten som fr.a. i inledningen inkorporerat en del afrikanska element.

[22] Däremot är det citerade avsnittet ur BEM inte användbart vad gäller frågan om alkoholism och nattvardsvin, eftersom det behandlar en helt annat fråga. Jfr min kommentar ”Docenten far med osanning”, SPT 9/2015.

Rulla till toppen