Att elevera eller inte elevera


M. Löwegren. Svensk pastoraltidskrift 2007, s. 280-281.

Nattvardsbönens återkomst

Återupptäckten av den teologiska rikedomen i fornkyrkan har öppnat nya dörrar i vår tid. Genom att man återvänt till den kristna liturgins gemensamma källor råder det idag, i varje fall på officiell nivå, en rätt påfallande internationell konsensus om vad en nattvardsbön är och hur den bör se ut. Det allra tydligare uttrycket för denna liturgiska och ekumeniska överensstämmelse ser vi i Kyrkornas världsråds viktiga BEM-dokument (Baptism, Eucharist and Ministry) från 1982.[1]

Avsnitt III.27-33 i BEM behandlar nattvardsfirandets utformning. Där framgår klart att man tänker sig reciterandet av Kristi instiftelseord insatt i en större helhet. Dels är de ett led i hela firandet av mässan; som börjar med lovsånger, ånger och bot, och slutar med välsignelse och sändning. Dels förutsätts att instiftelseorden infogas i en sammanhållen bönehandling enligt följande mönster:

– tacksägelse till Fadern för skapelsens under, för frälsning och helgelse (med rötter i den judiska berakah-traditionen)
– Kristi instiftelseord enligt nytestamentlig tradition
anamnesis eller åminnelse av de stora frälsningsgärningar, lidande, död, uppståndelse, himmelsfärd och pingst, som skapat kyrkan
– nedkallande av Den helige Ande (epiklesis) över församlingen och elementen bröd och vin (antingen före instiftelseorden eller efter åminnelsen eller bådadera, eller också någon annan form för hänvisning till Den helige Ande som på tillbörligt sätt uttrycker nattvardens epikles-karaktär)
– överantvardande av de troende till Gud
– hänvisning till de heligas gemenskap
– bön om Herrens återkomst och Gudsrikets slutliga framträdande
– hela församlingens Amen

Detta vad som utgör en nattvardsbön. Men trots att BEM nr III.28 tydligt säger att ”kyrkorna bör pröva sina liturgier i ljuset av den enighet om nattvarden som vi nu håller på att uppnå”, har Svenska kyrkan har i sin förnyelse av gudstjänstböckerna varit dålig på att implementera denna konsensus. Detta gör att allt som kallas nattvardsbön i Handboken 1986 fyller inte elementära krav på en sådan bön. Dessutom är rubriksättningen gjord så att det är svårt att uppfatta bönen som den helhet den är; från sursom corda till församlingens Amen före Herrens bön, med prefation och sanctus som en del av själva den eukaristiska bönen. Och inte såg det mycket bättre ut i handboksförslaget av år 2000.

Inte desto mindre står det klart att uppfattningen att Kristi närvaro i sakramentet endast är knuten till instiftelseordens läsande är en medeltida definition av vad som utgör sakramentet och hur detta skall firas. Den hänger samman med föreställningen om ”den apostoliska konsekrationen” – idén om att det urkristna nattvardsfirandet skulle ha bestått i instiftelseordens läsande och Herrens bön – och måste idag anses som överspelad. De tidigaste utombibliska beläggen för hur det kristna gudstjänstfirandet gestaltades gör det tvärtom rimligt att dra slutsatsen att det var mer än instiftelseorden som lästes.[2]

Det finns alltså goda skäl att betrakta hela nattvardsbönen som en sammanhållen bön, vilken i sin helhet är konsekrerande. Det är inte konstruktivt eller kreativt att forma vårt nattvardsfirande utifrån en minimalistisk frågeställning om ”vad är det minsta som behövs för att det skall vara en nattvard?”.

När är det lämpligt att elevera?

Då inställer sig frågan om hur vi präster bör förhålla oss till det hävdvunna bruket att elevera efter instiftelseorden. Att över huvud taget elevera har tidvis varit omstritt, såväl under reformationstiden som under den liturgiska rörelsens genombrott i tidigt 1900-tal. Elevationen vill markera realpresensen och uttrycka vördnad för Kristi kroppsliga närvaro, och är därför ett viktigt adiaforon – men frågan är när det i så fall är lämpligt.

Att elevera efter instiftelseorden är helt konsekvent där Herrens närvaro knyts till Herrens instiftelseord, och egentligen bara dem. Det är denna uppfattning – byggd på medeltida liturgivetenskaplig kunskap och bristande kontakt med de urkristna källorna – som ligger under såväl traditionellt romersk-katolskt som lutherskt tänkande kring utformningen av nattvardens sakrament. I bägge traditionerna tycks det också föreligga ett slags eftersläpning där man behåller elevationen på sin vanliga plats (och i romersk-katolska sammanhang markerar man det ofta än mer genom att just här ringa i konsekrationsklockorna) trots de nya insikter som den liturgivetenskapliga forskningen och den ekumeniska dialogen gett oss.

Men man kan väl knappast försvara den traditionella elevationen och samtidigt säga att nattvardsbönen i sin helhet är konsekrerande. Ty alla handlingar i liturgin måste naturligtvis stå i samklang med det som händer; och de gester vi eventuellt gör skall förtydliga vad vi uppfattar sker.

Den som vill anknyta till de bärande linjerna i den stora kyrkliga traditionen, och därför också vill att nattvardsbönen skall kunna uppfattas som en helhet av gudstjänstfirarna, bör fundera igenom hur detta bäst gestaltas. Anders Ekenberg gav redan 1971 i Svensk mässa (utgiven av arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse på förlaget Pro Veritate) följande rekommendationer:

”Under den evkaristiska bönen ber prästen med upplyfta händer (’orantställning’) – den uttrycksfulla bönegest som de första kristna närmast övertog från judarna (Ex 9:29, Ps 133:5, Jes 1:15, 1 Tim 2:8 osv.) men som är allmän i religionens värld som uttryck för den bedjandes öppenhet mot Gud, glädje, beredskap för Guds gåvor.

Under församlingsacklamationerna (Helig, m.fl.) tar han ner händerna. Under instiftelseorden kan han göra enkla, endast antydande gester: röra vid brödet och kalken eller lyfta dem något. Om omnämnandet av brödet och kalken i frambärandet efter anamnesen (’frambär vi detta bröd och denna kalk’ e.d.) kan han med en diskret gest på peka på bröd och kalk. Under konsekrationsepiklesen, bönen om Anden över gåvorna, kan han lämpligen vända händerna (med handflatorna nedåt) över bröd och kalk….

Under den avslutande lovprisningen (’Genom honom…’) kan prästen lyfta bröd och kalk ett stycke över altaret. Denna gest uttrycker lovsångs- och offermotivet och låter den evkaristiska bönen nå en även synlig, dramatisk höjdpunkt.”

Att just vänta med elevationen till dess att hela nattvardsbönen fullbordas synes mig som en god liturgisk ordning idag. På det sättet skulle den nygamla ekumeniska nattvardsteologin och nutida liturgisk aktion harmoniera: lex orandi, lex credendi.

[1] Här citerad i svensk översättning ur Dop, Nattvard, Ämbete. Nordisk Ekumenisk skriftserie 11 (Nordiska ekumeniska institutet 1983).

[2] Didaché från 90-talet e. Kr. har vad som nog är en nattvardsbön helt utan instiftelseord. Justinus Martyrens beskrivning av den kristna gudstjänsten runt år 150 talar bara om att föreståndaren, när bröd och vin tillretts, ”efter förmåga /frambär/ böner och tacksägelser” och nämner inte Herrens ord. Och i Hippolytos Den apostoliska traditionen, daterad till 200-talets första år, har nattvardsbönen hittat den form som vi känner igen idag. Där finns instiftelseorden integrerade utan att dessa tycks ha någon egentlig särställning.

Se också Christer Pahlmblad ”Måltid, eukaristi och instiftelseord”, i Kyrka – universitet – skola. Festskrift till Sven-Åke Selander. Religio 52 (Teologiska institutionen i Lund 2000), s 83-98.

Rulla till toppen