Markus Hagberg, Mikael Isacson och Mikael Löwegren. Publicerad i Svensk Pastoraltidskrift 2020, s. 107-111.
Om en person är vigd både till präst och diakon, ska det då finnas möjlighet till ”byte av uppdrag inom vigningstjänsten”? Den frågan ställs i en utredning som i slutet av november kom från kyrkokansliet (Dnr Ks 2014–1310). Promemorian är ett uppdrag från kyrkomötet och ute på remiss fram till 29 februari 2020.
Bakgrunden till remissen är dels biskopsmötets brev Kallad till diakon och präst i Svenska kyrkan från 2014, dels biskop Ragnar Persenius motion till kyrkomötet senare samma år. I biskopsbrevet anges att det är möjligt för en diakon att bli präst och för en präst att bli diakon, men också att ”[n]är någon går in i ett nytt uppdrag finns inget tvång att lämna behörigheten i det tidigare uppdraget. Däremot är det viktigt för församlingens skull att en person enbart tjänstgör i ett uppdrag. Bland annat är tystnadsplikten olika för prästen och diakonen” (s. 73f.).
Biskopsmötets skrivning var oklar och saknade täckning i Kyrkoordningen. Persenius ville därför se en kyrkorättslig reglering. Hans huvudärende var att vigningstjänsten är kyrkans och inte den enskildes, och att en person vigd till både präst och diakon inte ska kunna växla mellan de båda uppdragen på eget bevåg genom att söka präst- respektive diakontjänst. Istället ville han se en ”vilande” behörighet till det uppdrag som inte utövas, och att domkapitlet måste förklara personen åter behörig till en tjänst inom det vilande uppdraget.
Kyrkomötet ville se frågorna genomlysta och nu föreligger en utredning om 33 sidor. Den mynnar ut i två olika förslag att ta ställning till. (1) Att den som är vigd både till diakon och präst under livet ska kunna växla mellan uppdragen efter domkapitlets godkännande, dvs. Persenius modell. (2) Att man endast skulle vara behörig till det uppdrag man vigts till senast.
En bristfull utredning
I förstone kan detta tyckas vara en begränsad, rent av enkel, fråga att ta ställning till. Det beror tyvärr på att utredningen är bristfällig: den ställer inte de avgörande frågorna och behandlar inte de frågor den faktiskt tar upp på ett tillräckligt djupgående sätt. Dessutom är utredningen egentligen helt onödig. Den reglering som föreslås behövs – som vi ser det – inte.
Saken gäller kyrkans ämbete. Därmed handlar det om kyrkan som sådan, med alla ekumeniska implikationer som medföljer. Utredningen berör knappast alls dessa frågor. Vad ämbetet och vigningen egentligen är blir inte belyst, utan remissen rör sig kring utbildnings- och anställningsförhållanden. En stor del ägnas tystnadsplikten, men den kan knappast sägas vara den teologiskt mest centrala problematiken. Denna utredning öppnar dörren på vid gavel för en funktionell ämbetssyn. Bäst vore om den kunde lämnas utan vidare åtgärder.
Treledad vigningstjänst?
Utredningen utgår från tanken på en vigningstjänst som är treledad. Ett tiotal gånger i texten återkommer uttryck som ”de tre uppdragen är en del av en och samma vigningstjänst” och liknande. Såväl vigningstjänst, istället för ämbete, som treledat, istället för trefaldigt eller tredelat, är teologiskt svårhanterliga begrepp. Utredningens principiella svagheter bottnar till stor del här.
”Vigningstjänst” är Kyrkoordningens inte helt lyckade försöka att fånga in det dubbla i engelskans ministry – som syftar både på kyrkans uppdrag i sin helhet och på ämbetets specifika uppdrag därinom. Tanken är att kyrkan har en tjänst i världen och för att kyrkan ska kunna fullgöra denna tjänst finns en särskild vigningstjänst som ska bygga upp Kristi kropp. Ordet ”tjänst” kan dock leda tankarna fel, så att tjänsten – i betydelsen anställningen – istället för själva ämbetet kommer i fokus. Just termen ”ämbete” har den fördelen att den beskriver något man är oavsett tjänst; det gäller såväl kyrkliga som civila ämbeten.
”Tre-ledat” vill uttrycka att uppdragen som diakon, präst och biskop teologiskt är parallellställda. Utredningen skriver: ”Ordet treledat väljs för att markera att det inte handlar om en hierarkisk ordning.” Att vigningstjänsten är en enda men med tre uppdrag och inte hierarkiskt uppbyggd är Svenska kyrkan officiella hållning i teologiska dokument. Därför ska man kunna gå från präst till diakon, från diakon till präst.
Men om ämbetet nu är treledat, vart tog biskopen vägen i utredningen? Om remissen handlar om att reglera något som eventuellt uppstår i framtiden, nämligen att en präst skulle vilja bli diakon, behöver man väl också ta i beaktande att en biskop skulle kunna tänkas vilja dra sig tillbaka som diakon?
En fråga som heller inte besvaras är den om en biskop skulle vilja bli präst igen? I så fall finns dock inget hinder för det. Det finns ett flertal emeritibiskopar som gör förtjänstfulla insatser som prästvikarier i olika församlingar, både på kyrkoherde- och komministerbefattningar, och man behöver inte avsäga sig rätten att utöva uppdraget som biskop. Detta går alldeles utmärkt inom ramen för nuvarande kyrkoordning.
Detta är redan reglerat genom andra bestämmelser i Kyrkoordningen: alla biskopar är nämligen också prästvigda. När en person som inte är präst blir vald till biskop, sker först vigning till prästämbetet. Detta skedde när Manfred Björkquist blev vald till Stockholms stifts första biskop och är numera även kodifierat i Kyrkoordningen (30 kap 2 §). Man kan notera att vid Kyrkoordningens tillkomst var inte detta reglerat; kanske ville man på det sättet betona att vigningstjänsten inte är hierarkiskt uppbyggd. Redan på denna punkt kan därför noteras att Svenska kyrkans officiella teologi inte får genomslag i aktuell kyrkorätt.
I både praxis och kyrkoordning framkommer nämligen en tydlig hierarki. För biskopsvigning förutsätts alltså prästvigning – men inte diakonvigning. Därmed markeras en form av närmare relation mellan präster och biskopar. Så gott som alla biskopar har också haft prästtjänst och vet vad det innebär att vara präst. I flera funktioner är biskoparna och prästerna också likställda: det gäller mässan, de kyrkliga handlingarna – inklusive rätten att ge avlösning i bikten – och tystnadsplikten.
Även vad gäller olika ledningsfunktioner finns det avgörande skillnader mellan präster och diakoner relaterat till biskopsämbetet. För att kunna bli kyrkoherde eller församlingsherde är det en förutsättning att man är präst. Det är därför ett faktum att betydligt fler präster än diakoner är arbetsledare. I många fall kan en diakon vara arbetsledare, men däremot inte vara ledamot i ett kyrkoråd eller församlingsråd i kraft av sin tjänst. Det är vidare bara präster som kan utnämnas till kontraktsprostar – och på det sättet ha en närmare relation till biskopen.
I praxis framstår det därför som Svenska kyrkan har en del av ämbetet som är diakonens och en annan del av ämbetet som handlar om präst/biskop.
Inom de stora kyrkliga traditionerna – romersk-katolsk och ortodox – är det framför allt uppgifter inom kult och själavård som kyrkan genom biskopen delegerat till prästen. I svenskkyrklig tradition har delegationen varit större. Dels har förkunnelsen varit mer framträdande. Dels har även del i läroämbetet delegerats, vilket bland annat har kommit till uttryck i att präster suttit med i domkapitlet. Varje präst har i en mening ett eget läroansvar, och kyrkoherden har därtill ett särskilt tillsynsansvar avseende kyrkans tro, bekännelse och lära inom respektive pastorat. I internationell jämförelse har detta lett till att prästämbetet i Svenska kyrkan varit starkare och biskopsämbetet något svagare, och att ett större ansvar har lagts på prästen. Något läroansvar har emellertid över huvud taget inte delegerats till diakonatet.
Vad sker i vigningen?
En grundläggande fråga som aldrig ställs eller utreds i remissen är: Vad är en vigning? Vad sker i en diakonvigning, prästvigning respektive biskopsvigning med bön och handpåläggning? Några saker har vi redan pekat på. (1) Prästvigning är en förutsättning för biskopsvigning. (2) En präst har – till skillnad från diakoner – rätt att fira mässa och leda kyrkliga handlingar samt absolut tystnadsplikt. Till detta kommer (3) att en biskop – till skillnad från präster och diakoner – har möjlighet att viga såväl biskopar som präster och diakoner.
Diakonerna har däremot ingenting som är bundet till dem, som inte även präster och biskopar kan fullgöra. Merparten av de arbetsuppgifter en diakon har, kan också utföras av den som är lekman och inte vigd över huvud taget. (Man kan diskutera om det är en bra ordning, men den finns i realiteten.) Inom Svenska kyrkan kan vi klart och tydligt se att en diakon som blir präst får ett utökat ansvar och fler skyldigheter – men vad ges en präst som blir diakonvigd?
Utan att reda ut vad som egentligen sker i vigningen, kan man knappast besvara remissens frågeställningar. När det krävs en prästvigning för att bli biskopsvigd, följer detta såväl historisk som ekumenisk praxis bland flertalet samfund som har ett särskilt biskopsämbete. Och när en diakon blir prästvigd, följer detta också en ordning som finns i många andra kyrkor och som vi kan se i historien. Men om en präst skulle bli diakonvigd, finns, så vitt vi vet, inga prejudikat för detta historiskt eller i andra kyrkor. Vad är det egentligen som sker i en sådan vigning?
För att vigas till biskop ska kandidaten vara prästvigd, men det finns inget krav på att vederbörande ska vara diakonvigd. Biskopen kan alltså viga diakoner utan att själv vara diakonvigd. Betyder detta att den som är biskop också anses vara diakon och på så sätt kunna diakonviga? Hur kan biskopen annars förmedla något som vederbörande inte själv har del av – eller menar man att inget förmedlas?
Varje beslut kring kyrkans ämbete måste förankras i en vidare ekumenisk kontext. Detta har Svenska kyrkan förpliktigat sig till genom ingångna överenskommelser, och detta ekumeniska ansvarstagande har tydlig bäring på de frågor som remissen framställer: Om möjlighet ges till byte av uppdrag inom vigningstjänsten, hur påverkar det igenkännandet av Svenska kyrkans ämbete ur ett allmänkyrkligt perspektiv?
Allt detta är frågor som utredningen behandlar bristfälligt eller inte alls.
Funktionell ämbetssyn
Istället för att ta sin utgångspunkt i ämbetet och vigningen som sådana, baserar utredningen sig i stor utsträckning på resonemang om utbildning och anställning. Här blottläggs kanske det riktigt stora problemet: när utövandet av ämbetet bara blir en fråga om behörighet, då riskerar ämbetet att förstås som en funktion och därmed riskerar Svenska kyrkan att stadfästa en helt eller delvis funktionell ämbetssyn.
Även om det inte är svårt att hitta teologer i Svenska kyrkans historia som gett uttryck för en sådan ämbetssyn, så är det uppenbart att denna syn hittills inte har fått fäste i hennes grundläggande dokument och ordningar. Vigningen till biskop, präst eller diakon syftar till livslång tjänst. Att vara biskop, präst eller diakon är inte knutet till innehav av en tjänst: en präst som arbetar som lärare på en skola är lika mycket präst som den som har församlingstjänst, liksom en biskop inte upphör att vara biskop när vederbörande lägger ned staven. En präst som utför en diakonal tjänst blir för den skull inte en diakon, och den präst eller diakon som allvarligt skadar det anseende en präst eller diakon förväntas ha, kan inte fråntas ämbetet utan endast rätten att utöva det. ”Är man så är man”, skulle man sammanfattningsvis kunna säga, dvs. man blir inte biskop, präst eller diakon genom vad man gör, utan man gör något utifrån vad man är.
Redan formuleringen i biskopsbrevet 2014 – ”[n]är någon går in i ett nytt uppdrag finns inget tvång att lämna behörigheten i det tidigare uppdraget” – öppnar upp för en funktionell syn, som får fullt utlopp i den nu aktuella utredningen. När biskopsmötet liksom utredningen talar om ”behörighet” så innebär det en försnävning. Att vara biskop, präst eller diakon innebär inte främst att inneha en behörighet, utan om identitet. Denna identitet växer fram och fördjupas i en växelverkan mellan vad man är och vad man gör; det är både märkligt och vanskligt att ge möjlighet till byten fram och tillbaka inom vigningstjänsten.
En underliggande tanke tycks vara att det finns ett abstrakt kyrkans ämbete som tar sig tre olika former. Men ingen vigs till en sådan teoretisk ”kyrkans vigningstjänst” – man vigs till biskop, präst eller diakon. Dessa uppdrag är inte funktioner av något slags övergripande och fritt svävande ”vigningstjänst”.
En alternativ linje
Här finns som synes flera och stora oklarheter i den svenskkyrkliga ämbetsteologin. Mycket går tillbaka på tanken på en treledad vigningstjänst. Dragen till sin spets, som nu sker i remissen, får vi ett slags ämbetsteologins motsvarighet till modalismen. När den uppträder på 200-talet, menar man att Fadern, Sonen och Anden är olika uppenbarelsesätt (modi) för den ende Guden. Läran fördömdes år 261 men har återkommit. Tankefiguren är som synes en parallell till utredningens ämbetsteologi: bakom framträdandeformerna finns ett gudomligt väsen respektive ett kyrkans ämbete/vigningstjänst.
Reformationen ärvde nog tanken på ett ämbete från den senmedeltida teologin, där biskopsämbetet härleddes ur prästämbetet och de lägre vigningarna ledde fram till prästvigning. I ljuset av de ekumeniska dialogerna och den patristiska renässansen finns här både behov av och möjligheter till en nytolkning. Inom den romersk-katolska kyrkan innebar Andra vatikankonciliet ett slags återupptäckts och uppvärdering av biskopsämbetet. Också inom Svenska kyrkan har ämbetets teologi omvärderats inom ramen för den förnyade kyrkotanken. Det arbetet behöver fortsätta.
Kyrkan är en återspegling av den Treenige, och kyrkans ämbete är i sin tur en återspegling av kyrkans väsen. En teologiskt bärkraftig ämbetsteologi grundas i en hållbar ecklesiologi som bottnar i en trinitarisk vision.
En alternativ linje skulle kunna vara att se biskopen som innehavare av ämbetet i dess fullhet. Det finns alltså fortfarande ett ämbete – i biskopens person. Biskopen har sedan två händer: präster och diakoner. Detta sätt att resonera ligger nära Irenaeus bild av Treenigheten, men förutsätter också det som brukar kallas ”Faderns monarki”. Tanken på Faderns monarki betyder att Fadern i evigheten är ursprunget till Sonen, som Fadern föder, och till Anden, som utgår av Fadern. Gudomens enhet är därför inte i ett gudomligt väsen utan i en person. Detta medför att det finns ett slags hierarki inom treenigheten – därmed också i ämbetet.
Utredningens största brist är dess teologiska svaghet. Det är just dessa ecklesiologiska och trinitariska perspektiv som saknas. Med felaktiga premisser blir såväl frågeställningar som lösningsförslag felaktiga.
Behövs en reglering?
Till sist måste också den impertinenta frågan ställas om det över huvud taget behövs ytterligare regleringar? Under lång tid har i vår kyrka diakoner vigts till präster. Utredningen konstaterar att det finns ett trettiotal sådana personer idag. Uppenbarligen klarar den nuvarande regleringen i Kyrkoordningen att hantera dessa frågor. Dessa personer har blivit präster, med samma ansvar och skyldigheter som andra präster. Det som möjligen skilt dessa präster från andra är att de har dubbel utbildning, att de kanske har en annan blick och insikt i diakonala frågeställningar och att de fått del av en mer allmänkyrklig praxis att man innan prästvigning också har vigts till diakon.
Återkommande frågas i remissen varför det inte finns exempel på präster som blivit diakoner – man har nämligen inte kunnat hitta några sådana exempel vare sig i nutid eller i Svenska kyrkans historia. Läsaren av dessa rader kanske vet något sådant fall; både vi och kyrkokansliet är i så fall intresserade av att höra vem detta var och hur domkapitel och biskop hanterade det.
Från vår horisont tror vi inte att det finns något behov för präster att bli diakoner. Det finns många präster som arbetar med diakonala frågor inom ramen för sin tjänst. Likaså finns många församlingar som utannonserar sådana prästtjänster; ibland för att man inte har råd med en diakon men behöver någon som delvis arbetar med de frågorna och samtidigt kan ta hand om mässor och kyrkliga handlingar. Rent krasst kan också en präst söka en diakontjänst. Visserligen kan prästen inte tillträda tjänsten, men om församlingen omvandlar den till en prästtjänst med diakonal inriktning – utan att för den saken skulle ändra arbetsuppgifterna alls – så är det inga problem. Allt som en diakon får göra, får också en präst göra. För präster finns därför inga incitament att bli diakon.
Däremot finns krafter som kan dra i motsatt riktning. I många diakontjänster kan finnas viss förkunnelse och undervisning, men bara en präst kan förvalta sakramenten och handha de kyrkliga handlingarna. Och det är bara en präst som kan ha uppdragen som församlingsherde, kyrkoherde eller kontraktsprost. För en diakon kan därmed finnas tydliga incitament att bli präst.
Den enklaste vägen vore att konstatera att det inte finns något som hindrar att en präst också har diakonala uppgifter, och i sak inget som hindrar en församling att omvandla en diakontjänst till en prästtjänst med samma arbetsuppgifter. På det sättet kan promemorian om byte av uppdrag inom vigningstjänsten, med dess öppet funktionalistiska ämbetssyn, begravas i stillhet.