Flera tjänstgörande i mässan – ånyo

Mikael Löwegren. Publicerad i Svensk Pastoraltidskrift 2016, s. 564-565.

Det finns en oklarhet i de förslag som Jakob Tronêt ger i sin annars utmärkta artikel ”Flera tjänstgörande i mässan” (SPT 12/2016). Mot slutet beskriver han om den variant som innebär att assisterande präster och diakoner träder fram för sina specifika uppgifter. Tronêt skriver då:

”På sina håll i Svenska kyrkan har jag sett präster träda fram till ’O Guds Lamm’ i röcklin och stola [inför kommunionsutdelningen], vilket är en rimligare ordning än när de träder fram vid offertoriet. (…) Min personliga uppfattning är att de som utför liturgisk tjänst är skrudade och på plats i koret hela mässan alternativt träder de fram från församlingen utan särskild liturgisk skrud.” (s. 458)

Skall alltså prästen i bänken skruda om inför kommunionsutdelningen eller inte? Vidare: skall en präst/diakon verkligen träda fram oskrudad för att t.ex. läsa evangeliet?

Tronêt och jag är helt överens om de grundläggande principerna i artikelns inledning. Kanske att han i det citerade stycket försöker ta upp alltför många situationer på en gång och då ge en heltäckande lösning på dem alla. Få absoluta riktlinjer finns dock. För min del vill jag bara tillägga följande reflektioner.

1. Grundordningen är att alla i församlingen tjänstgör utifrån sin vigning: dopets vigning till det allmänna prästadömet, respektive biskopens vigning till ett kyrkligt ämbete.

2. Konsekvensen av detta blir att präster/diakoner tjänstgör i skrud och då är närvarande i koret under hela mässan; alternativt sitter de i bänken oskrudade utan särskilda uppgifter. En präst eller diakon i kyrkbänken räknas till den gudstjänstfirande församlingen på samma villkor som alla andra: en döpt medlem av kyrkan. Vigningen till det allmänna prästadömet i dopet är den grundläggande och den tas aldrig tillbaka. De roller som etableras vid mässans början skall så normalt bibehållas genom hela gudstjänsten. Att ”gå in och ut” ur rollen som döpt respektive vigd till tjänst inom ramen för den firade mässan bör undvikas.

3. Om ingen annan finns att tillgå för det, kan en präst/diakon i bänken stiga fram för att utföra specifika uppgifter som normalt är lekmannauppgifter (såsom textläsning, sjungande av psaltarpsalm, ledande av förbön). Då agerar man inte utifrån sitt ämbete utan utifrån sin identitet som döpt och träder fram oskrudad. Därmed också sagt att ingen oskrudad bör fullgöra specifika ämbetsuppgifter (t.ex. läsandet av evangeliet).

4. Att kommunionsutdelaren skall vara en vigd person är ingen absolut nödvändighet. Såväl inom romersk-katolsk som svenskkyrklig praxis kan denna uppgift ges åt lekfolk. I en del sammanhang kan man tänka sig att prästen blir ensam med en ganska stor nattvardsgång och att en lekman då biträder. Man bör dock inte göra dygd av nödvändigheten: vad som kan vara en nödlösning skall inte upphöjas till norm. Det finns i normalfallet ingen anledning att låta några andra än de som vigts bland annat just till detta ämbetsuppdrag sköta nattvardsdistributionen.

5. Om en ensam präst tjänstgör i mässan som helhet och det är gott om kommunikanter samtidigt som det finns präst/diakon närvarande i bänken, är det därför lämpligt att någon ämbetsbärare biträder vid kommunionen. I detta specifika fall kan det vara motiverat med ett undantag och låta denna person komma fram skrudad. Motiveringen är att det ger största möjliga yttre gestaltning av vördnad för Kristi verkliga närvaro i sakramentet. Detta kan idag inte nog betonas. Vid mindre mässor är det bättre att celebranten själv sköter distributionen jämfört med alternativet att diakonen eller en annan präst skall träda fram oskrudad; i de allra flesta fall klarar man sig i Svenska kyrkan faktiskt bra med en kommunionsutdelare.

6. En präst som tjänstgör vid kommunionen träder, liksom en diakon, lämpligast fram under ’O Guds Lamm’ och inte under offertoriepsalmen. Skälen till det är två. Dels att det blir tydligare att det är den specifika uppgiften som skall utföras. Dels och viktigare att präster som koncelebrerar faktiskt koncelebrerar hela mässan, inte bara genom reciterandet av nattvardsbönen. Att skilja ut den eukaristiska bönen och dess instiftelseord som det (kon)celebranten gör, är att bryta sönder mässans sammanhållna skeende. Efter det att mässan har börjat är det därför inte tillrådligt att ansluta sig till koncelebration.

7. Skall man vara konsekvent bör den präst/diakon som går fram i koret till kommunionsutdelningen, återvända till sin plats efter avslutad kommunion.

Helt konsekvent går det inte alltid att vara. Det måste man måhända inte heller. Vilket inte förtar att man bör tänka igenom också småsaker i liturgin. En väl gestaltad gudstjänst består just av tusen och en detaljer som förberetts i kärlek till Herren, församlingen och mässan.

Rulla till toppen