Mikael Isacson. Publicerat i Ecclesia 2001, s. 35-38.
Julen är sedan länge förbi. Eller kanske ska man säga: Det är (alltför) långt kvar till firandet av Kristi födelse. För den sanne julälskaren finns dock – mitt i sommaren – ett hopp. En påminnelse om att varje söndag inte bara är en påskdag i miniatyr, utan också en juldag och ett firande av inkarnationens mysterium. Den natt då Kristus föddes, hörde herdarna änglarna sjunga: ”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.” (Luk. 2:14; Bibel 2000) Samma änglasång genljuder i vår högmässa, om än med en något annan formulering. När prästen intonerar ”Ära vare Gud i höjden” är det just en förkunnelse om Kristi födelse och en lovsång över att Gud blivit människa. Till och med Glorias liturgiska historia återspeglar detta. Gloria med laudamus – som det heter i kyrkohandboken efter de inledande orden på latin; prästen parti kallas ”Gloria” (Ära) och församlingens svar ”Laudamus” (Vi lovar dig) – introducerades först i juldagens mässa. – Vem som skrivit Laudamus är okänt. Den förekommer första gången hos biskopen Athanasios i slutet av 300-talet och blir på 500-talet en fast del av mässan i den västliga delen av kyrkan, men endast biskoparna fick intonera den. (Kanske räknades de som mer änglalika…?) Först på 1000-talet blir det allmänt att även präster sjunger Gloriat i söndagens högmässa. Även om ”Ära vare Gud i höjden” i Lukasevangeliet är knutet till Kristi födelse, blir den för oss inte endast en möjlighet att uttrycka lovsång och tacksägelse för Guds människoblivande. Gloriat är så mycket mer.
Först och främst är Gloriat en allmän lovsång riktad till den treenige Guden. Laudamus inledning betonar det starkt: ”Vi lova dig, vi tillbedja dig osv.”. Den som lovsjunger är ”vi”, dvs. Guds församling. Inte endast de som är församlade till gudstjänst en viss tid i en viss kyrka, utan hela Guds församling – på jorden och i himmelen. Gloriat är en änglasång, inte bara när Jesus föds, utan även idag. Tillsammans med änglarna lovsjunger även vi i den jordiska kyrkan. Lovsången riktas sedan till den treenige Guden – Fadern, Sonen och den helige Anden. Läser vi laudamus text noga, finner vi att den har samma trinitariska struktur som trosbekännelsen och gör samma betoning: det som handlar om Sonen får mest utrymme. Vidare handlar lovsången inte om vad Gud gör, utan framför allt om vem han är. Vem Gud är uttrycks i orden ”vi tacka dig för din stora ära”. Med Guds ära menas hans ”personlighet”, hans väsen som klarast tar sig uttryck i att Gud blir människa för människornas skull, att han lider, död, uppstår och uppfar till himmelen. Resten av laudamus ägnas åt att försöka beskriva detta Guds väsen. Om Fadern sägs att han är Herre, himmelsk Konung, allsmäktig och den allra högste. Perspektivet är oerhört väsentligt i mässan: den vi lovsjunger är den som skapat allt och har allt i sin hand, den som vi en gång ska stå inför ansikte mot ansikte. Mässan är en försmak av det, en mötesplats mellan himmel och jord. Jesus omtalas som enfödd Son och Faderns Son, som Kristus, som Guds Lamm med möjlighet att ta bort världens synd, som den ende Herren, den ende som är helig och den ende som är den högste. Beskrivningarna av Fadern och Sonen går in i varandra. Båda kallas Herre Gud och båda kallas den allra högste. Och så ska det vara i en lovsång som riktar sig till den heliga Treenigheten! Det är inte en motsättning, utan en uttryck för Guds innersta väsen: tre i en, en i tre. Om Anden sägs till synes inte så mycket. Endast raden ”med den helige Ande i Guds härlighet” står. Men orden är mer uttrycksfulla än ett första intryck ger för handen. Det som sägs är Jesus är helig, Herre och den Högste tillsammans med den helige Ande. Samma beskrivningar som getts om Fadern och Sonen, ges därmed också om Anden. Och samma lovsång som riktas till Fadern och Sonen, riktas även till den helige Ande.
Gloriat är först och främst en lovsång och en tacksägelse, men Gloriat är också en bekännelse. Inte en sådan bekännelse som sker i mässans inledning, där vi erkänner att vi har syndat och försöker konkretisera våra synder. Inte heller en sådan bekännelse som trosbekännelsen är. Trosbekännelsen försöker, på ett ordknappt sätt, fånga upp den kristna trons bas. Gloria med laudamus uttrycker visserligen mycket av det grundläggande i tron på ett koncist sätt, men är en bekännelse framför allt för den som sjunger sången. När Gud lovas för sitt eget väsen och för sitt handlande i Kristus, säger den sjungande – genom sin sång – att hon tror på den treenige Guden och vill tillhöra honom.
Slutligen är också Gloria en bön. I Laudamus finns den kanske vanligaste kristna bönen innesluten: förbarma dig över oss. När vi firar högmässa möter vi den bönen ofta: i Kyriet/Herre förbarma dig, i Lovsången, i O Guds Lamm. Bönens innehåll är mångfacetterat, och är därför användbar vid många olika tillfällen. Djupast sätt handlar bönen om att Guds ska se till sin kyrka och sina barn, välsigna henne/dem och förbli vid sina förbundslöften. En del av bönens innehåll kan också uttryckas bildligt. Ett barn vill upp i sin förälders barn. Föräldern tar upp det – förbarmar sig över det – och skänker på så sätt tröst, värme och trygghet till barnet.
Som en lovsång, bekännelse och bön är Gloriat med laudamus något av en höjdpunkt i mässans inledning. När den följer efter syndabekännelsen och Herre förbarma dig, blir den en möjlighet för församlingen att få uttrycka sin egen tacksamhet och trofasthet mot Gud. Inte bara tacksamhet över syndernas förlåtelse och för att Guds löften står fast, utan för hela Guds väsen och hela hans handlande i Kristus Jesus. Församlingens lov och bekännelse kan sedan mynna ut i söndagens kollektbön. Efter det allmänna lovet av Guds väsen, följer det specifika som Gud vill lära oss just den här söndagen. Efter att vi fått öppna våra hjärtan genom att prisa och ära Gud, är vi också mottagliga för det som Han vill säga oss i de avsnitt ur Guds ord som läses i Mässan.
Prästen intonerar Änglasången. Församlingen svarar med ”Vi lova dig”. Guds väsen lovsjungs och inkarnationens mysterium proklameras. Den glädjen under sommarens högmässor är inte bara för den sanne julälskaren, den är för varje kristen människa! Gloria in excelsis Deo! Ära åt Gud i höjden!