Henrik Glamsjö, Mikael Isacson och Mikael Löwegren. Publicerad i Svensk pastoraltidskrift 2006, s. 750-751.
Professor Bengt Hägglund skriver i SPT 22/2006 kring om och hur man kan – eller inte kan – använda begreppet ”offer” i samband med nattvarden. Artikeln är skriven med anledning av det preliminära material som kontinuerligt publicerats i SPT från aKF:s revision av det s.k. Noterias missale. Ett samtal mellan Hägglund och oss som har uppdraget att revidera missalet har också förts kring denna fråga.
Vi gläder oss över att Bengt Hägglund hörsammat vår inbjudan att komma med synpunkter på vårt material. Hans frågor är naturligtvis viktiga och vi vill här ge ett svar på dem, utan att i gå i svaromål i enskilda detaljer.
Professor Hägglund har en stor lärdom och kunskap, inte minst om reformationstiden och luthersk teologi, vilket också framgår i artikeln. Därför är det naturligt för Hägglund att analysera och tänka i reformatoriska kategorier kring mässan som offer.
Vår utgångspunkt har istället varit den ekumeniska rörelsen som spirat under 1900-talet och den moderna liturgiska forskningen. I vårt arbete vill vi implementera de framsteg som gjorts på dessa områden. Det gäller bl.a. förståelsen av relationen mellan Kristi offer på korset och Kristi närvaro i eukaristin.
En nyckelpunkt har varit återupptäckten av den judiska bakgrunden till åminnelsemotivet i mässan (anamnesen). Anamnesen innebär då inte en psykologisk inlevelse i det som hände en gång, utan att den uppståndne Kristus genom den helige Ande blir närvarande med allt han har gjort: födelse, lidande, död och uppståndelse. Med en sådan förståelse kan man också tala om mässan som Kristi offer. Det handlar då inte om att ”upprepa” vad Kristus har gjort på korset eller att något kan läggas till hans offerdöd. Istället är det frågan om att samma offer som Kristus gjorde för oss på korset blir närvarande när kyrkan firar eukaristin. I mässan upphävs tiden och Kristi död och uppståndelse blir lika närvarande som i Jerusalem för 2 000 år sedan.
Om anamnesen just innebär att Kristi verk blir närvarande i mässan, betyder det också att kyrkan – som Kristi kropp – blir delaktig i Kristi handlande. Att dra en absolut gräns mellan Kristi offer och kyrkans offer blir då inte möjligt. Vi menar att man inte längre kan eller bör upprätthålla den traditionella, mycket strikta distinktionen mellan sacramentum och sacrificium i luthersk teologi. Eller, för att citera professor Sven-Erik Brodd:
Om inte den grundläggande gemenskapen mellan Kristus och kyrkan ska slås sönder i eucharistin och kyrkan just i dess centrum förvandlas till ett passivt redskap åt Kristus, som inte längre har del i hans handlingar och inte längre utför hans handlingar, måste det föreligga en samtidighet mellan kyrkans offer och Kristi offer. Detta kyrkans offer är möjligt endast genom att tids- och rumsperspektivet slås sönder i ett evigt nu, så att det som betecknar (sakramentet) har del i vad som betecknas (Kristi en gång för alla fullgjorda offer), genom att det allmänna prästadömet förverkligar Kristi eget prästadöme. (S-E Brodd, Diakonatet. Från ecklesiologi till pastoral praxis, Tro & Tanke 1992:10, s. 103)
Så vitt vi förstår, ger därför den ekumeniska rörelsen och den liturgiska forskningen möjlighet att komma bortom de historiska positionerna och se 1500-talets kontroverser i ett delvis nytt ljus.
Därmed öppnas också möjligheten att använda ordet ”offer” i de böner som är avsedda att bes högt som avslutning på offertoriet – när bröd, vin och kollekt placerats på altaret och offertoriepsalmen är avslutad. Två saker bör då också uppmärksammas.
Det första är att dessa böner knyter an till offertoriet som ett frambärande, inte enbart ett praktiskt tillredande av bröd och vin. Detta frambärande har flera dimensioner, som kompletterar varandra. Det vi frambär till Gud är i fysisk bemärkelse bröd, vin och kollektgåvor. I andlig bemärkelse bär vi därmed också fram vårt böneoffer, och i en förlängning oss själva och hela vårt liv som ett levande offer åt Gud. Slutligen sker detta i förening med Kristi eviga offer, som är den enda vägen till Gud.
För det andra är inte offertoriet ett fristående moment i mässan, utan den första delen av nattvardsskeendet (tagandet i tog-tackade-bröt-gav). Offertoriet och dess böner pekar alltså framåt mot det som följer i nattvardsbönens tacksägelse och församlingens kommunion. De böner som avslutar offertoriet kan därför inte ses isolerat, utan måste förstås som en del i hela den eukaristiska handlingen.
Frågan om hur vi kan tala om mässan som offer är en väsentlig fråga, som förtjänar att belysas ur många olika aspekter. Vi ser därför gärna att denna dialog med professor Hägglund fortsätter och välkomnar fler röster i samtalet.