Henrik Glamsjö, Mikael Isacson och Mikael Löwegren. Publicerad i Svensk pastoraltidskrift 2008, s. 669-675.
Redaktionskommitteèn för arbetet med utgivandet av aKF:s nya missale, Mikael Löwegren, Mikael Isacson och Henrik Glamsjö, redogör här för principer och överväganden vid utarbetandet av aKF:s nya missale som utkommer till första söndagen i advent 2008 på Artos förlag.
arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse har alltsedan grundandet arbetat för att konkret förnya gudstjänstlivet i Svenska kyrkan. Inte minst har detta skett genom utgivning av olika typer av liturgiskt material. Redan vid första styrelsemötet för den nybildade arbetsgemenskapen 1959 gavs i uppdrag åt Eric Segelberg, Harald Andersson och Per Janzon (sedermera Beskow) att utarbeta riktlinjer för ett rikare liturgisk gudstjänstliv inom ramen för 1942 års kyrkohandbok. Därefter har flera gudsjänstböcker publicerats på aKF:s initiativ. Senast i raden var Tidegärden. Kyrkans dagliga bön som utkom 1995 och som snabbt sålde slut på förstaupplagans 5 000 exemplar. Stor spridning har också det Missale som 1988 gavs ut med Christer Pahlmblad som redaktör (ofta kallat Noterias missale efter förlagsnamnet). När Svenska kyrkan 2002 fick en ny evangeliebok föranledde det aKF:s styrelse att tillsätta en kommitté att arbeta fram en efterföljare till detta missale. Arbete är nu slutfört, och i den här artikeln vill vi redogöra något för bakgrunden till det nya missale som utkommer till Första söndagen i advent, vad det innehåller och de överväganden som ligger bakom.
Den direkta anledningen till utgivningen är alltså den nya evangelieboken för Svenska kyrkan. Denna har, som bekant, haft inverkningar på kyrkoåret, inte minst genom att en ny söndag tillkommit och ett par söndagar fått kraftigt förändrat innehåll. Därtill har flertalet kollektböner antingen bytts ut eller genomgått större eller mindre förändringar. Förutom dessa justeringar har vi tagit tillfället i akt att göra en mer omfattande revision, vilket gör att ett nytt missale ges ut först sex år efter att den nya evangelieboken började användas. Efter tjugo års användning av det nuvarande missalet har delar av materialet blivit föråldrat – det rör inte minst de söndagliga förbönerna – och varit i behov av en översyn. Hela boken har därför genomarbetats och ytterligare material har tillförts; om detta återkommer vi nedan.
Samtidigt som detta missale ges ut arbetar en kommitté med en ny kyrkohandbok för Svenska kyrkan. Vårt arbete ska inte ses som ett föregripande eller en kritik av detta arbete. Istället är vår förhoppning att missalet ska få vara ett konstruktivt bidrag i processen fram mot en ny handbok.
Vad är egentligen ett missale?
Ett missale är något annat än en handboksutgåva. I grund och botten är det en sammanställning. Mässordningens texter ur handboken, kollektbönerna ur evangelieboken och noterna ur koralboken samlas i en volym, där allt finns som prästen behöver för att kunna leda mässan. På samma sätt som aKF 1959 ville ta fram material för ett rikare gudstjänstliv inom ramen för HB 42, arbetar detta nya missale ”inom ramen för” nu gällande handbok (HB 86) och evangeliebok (EB 02). I denna enda bok finns det tre olika typer av texter:
1. Handbokens text, återgiven med de mest fullödiga alternativen.
2. Förslag till de moment som handboken låter stå öppna för fri formulering.
3. Alternativa varianter av vissa moment, tydligt markerade med en asterix (*), så att den enskilda prästen själv kan avgöra vid vilka tillfällen de är pastoralt motiverade och kan anses rymmas inom den frihet att formulera den liturgiska bönen annorlunda, som t.ex. förordet i evangelieboken anger för kollektbönen vid särskilda tillfällen.
Den överordnade principen för sammanställningen av detta material har varit att tydligt knyta an till Svenska kyrkans allmänkyrkliga arv och bekännelse. I en tid då nattvardsfirandet tar sig många olika uttryck är det angeläget med en viss uppstramning. Missalet blir en instruktion hur man enligt vårt förmenande bäst använder de olika alternativen i HB 86 genom att hålla fast vid den struktur på mässan som finns i ekumenisk och historisk praxis och som tydligast återspeglas i handbokens ordning för högmässa.
Firandet av eukaristin har ju sitt historiska, teologiska och ekumeniska sammanhang. Mässan är inte ”snuten ur luften”, utan hämtar sin mening ur den gudomliga uppenbarelsen. Den är fylld av bibliska ord och fraser, såväl alluderingar som direkta citat, men också präglad av kyrkans fortgående reflektion över denna uppenbarelse. Det grundmönster som finns i mässan är en direkt återspegling av kyrkans bekännelse till den Treenige. Såsom kyrkan ber, så tror hon också.
Vad är handbokstrohet?
Samtidigt som det bärande innehållet i mässan är ett uttryck för detta trons mönster, så är varje mässa som firas samtidigt en lokalt firad mässa. Och HB 86 lämnar stor frihet åt den enskilda församlingen för den lokala gestalningen. Denna frihet utövas under ansvar, såväl mot den lokala församlingen som mot kyrkans tro. När 1988 års missale utkom för tjugo år sedan, diskuterades i vilken utsträckning som en enskild präst fick använda denna bok eller om det var ett ”handboksbrott”. Den diskussionen torde idag vara överspelad. Situationen i Svenska kyrkan, där varje församling mer eller mindre har funnit sin egen utformning av mässan eller till och med satt ihop sin helt egna ordning, är nu helt annorlunda. I historiens ljus kan man nog konstatera att de som har använt Noterias missale tillhör dem som i störst utsträckning varit trogna handboken.
Även om frågan mer eller mindre verkar vara överspelad i dagens kyrka, är det ändå värt att reflektera över vad handbokstrohet egentligen är. Handboken lämnar många moment öppna för fria formuleringar – här är det alltså ingen diskussion om man kan använda andra formuleringar än handbokens/evangeliebokens. Andra moment är inte fria utan handboken lämnar endast ett alternativ. Samtidigt kan kyrkohandboken inte betraktas som en sammanställning av orubbliga formuleringar. På vissa punkter kan och måste språkbruket variera, även när handboken inte formellt uppmanar till det. Ett banalt exempel är uppmaningen till bön som inte endast bör lyda ”Låt oss bedja”, utan mycket väl kan varieras med ”Låt oss be tillsammans”, ”Låt oss nu be för …” eller liknande. Ett annat exempel är vilka språkformer man väljer att använda (t.ex. gett/givit; be/bedja). Även formuleringar i enskilda böner kan behöva ändras, men utan att de bärande teologiska tankarna förvanskas. I en mässan med stor tonvikt på barn och ungdomar kan man t.ex. behöva göra språket enklare och mer direkt. Friheten borde också gälla valet av musik, inte bara vad gäller psalmer/sånger utan även musiken till mässans ordinarium.
Å andra sidan kan kyrkohandboken inte reduceras till en exempelsamling, utgiven bara för att inspirera präster och församlingar. Mässans gestaltning kan aldrig vara en fråga enbart för den lokala församlingen eller den enskilde prästen. Såväl i sin struktur som i enskilda detaljer måste den lokala mässan svara mot liturgins och trons innersta väsen, anknyta till den allmänkristna liturgitraditionen, och ge uttryck för allmännelig och apostolisk tro. Friheten utövas under ämbetsansvar och kräver kunskap om kyrkans tro och liturgins mönster. Att vara trogen kyrkohandboken kan därför inte reduceras till att kunna läsa rätt innantill. Det handlar istället om att vara trogen dess intention och anda samt mässans mening och inre logik. Den som använder och följer det missale som ges ut på aKF:s uppdrag blir trogen kyrkohandboken i denna bemärkelse.
Vad innehåller det nya missalet?
Det nya missalet innehåller, med några undantag, allt det material som finns i det nuvarande missalet kompletterat med ytterligare material som redovisas nedan. Två stora principiella förändringar är dock av vikt att först ta upp.
För det första innehåller missalet – vilket man kan ana av namnet – material och ordning för mässans firande. Mässan är ju historiskt och ekumeniskt den normala formen för den kristna huvudgudstjänsten. Med undantag för Långfredagsgudstjänst och Julotta finns inga icke-eukaristiska gudstjänster med.
Likaså finns endast en enda ordning för mässans firande. De strukturellt annorlunda formerna för mässa som återfinns i handboken återges inte. Det gäller de gudstjänstformer som handboken något missvisande benämner som söndagsmässa (varje mässa firad på en söndag torde vara en söndagsmässa) och familjemässa (varje mässa firad som huvudgudstjänst borde vara öppen och tillgänglig för hela familjen). Däremot återges vissa alternativ till t.ex. syndabekännelse och Gloria och Laudamus som egentligen är knuta till dessa mässordningar. Inte heller återges handbokens ordning för veckomässa; denna senare ordning är otillfredsställande eftersom den inte ger utrymme för Guds ord annat än som underlag för beredelseord/skriftetal. Endast en enda ordning för mässans firande kommer alltså att finns i det kommande missalet. Denna ordningen ordning kan sedan varieras och anpassas efter omständigheterna (mässaen för stora och små, vardagsmässa etc.) och kyrkoårets växlingar.
Förutom själva mässordningen finns också ordningar som kan kombineras med mässfirande: dels kyrkliga handlingar, dels material för att framhäva kyrkoårets växlingar (t.ex. Askonsdagsmässa och Påskvaka). I det nuvarande missalet finns ordningar för dop, vigsel och begravning med mässa. I det kommande tillkommer ordningar för konfirmation, för begravning av barn samt de sjukas smörjelse firad i samband med mässa. För kyrkoårsgudstjänster kommer endast två ordningar att läggas till: välsignelse av ljus på Kyndelsmässodagen och välsignelse av kyrkogården/gravarna på Alla själars dag.
Den andra stora förändringen är att missalets upplägg förändrats, så att det blir lättare att hitta i. I det nuvarande missalet finns alternativ till mässans moment på flera olika ställen, men här är samtliga alternativ för ett moment sammanförda och återfinns på ett och samma ställe. Inte riktigt alla alternativ som finns i handboken har kommit med, utan vi har – som sagts ovan – prioriterat de liturgiskt mest fullödiga alternativen. I klartext betyder det t.ex. att vissa böner som handboken benämner som syndabekännelse inte finns med eftersom de inte tydligt har en bön om förlåtelse (t.ex. Gud var mig nådig i din godhet) och att vissa nattvardsböner inte har tagits med i handbokens utformning.
Efter dessa övergripande noteringar kan vi mer i detalj gå igenom vad missalet innehåller. Vi gör det utifrån de sju kapitel som boken utgör.
1.
Boken inleds med en fyllig inledning som tar upp såväl teoretiska som praktiska synpunkter på mässans firande. Här diskuteras mässan som ett gemensamt firande för hela församlingen där var och en har något att bidra med, mässans plats (kyrkorummet), och mässans inre logik (mässordningen). Till det nya hör inte minst anvisningar för diakonens medverkan i mässan, för ministranter och deras uppgifter samt för koncelebration, dvs. när flera präster tillsammans firar mässan.
2.
Missalets största kapitel är de böner som hör till varje sön- och helgdag. Dessa är av fyra olika typer: kollektbön (dagens bön enligt evangeliebokens terminologi), inledning och avslutning till förbönen, bön över gåvorna som avslutning på offertoriet, samt bön efter kommunionen. De böner som fanns med redan i Noterias missale har revideras språkligt och även anpassats till det kyrkoår som finns i den senaste evangelieboken.
För varje söndag återges två kollektböner (vi har valt att behålla termen ”kollektbön” dels därför att den är inarbetad, dels därför att vi har fyra böner som är knutna till varje söndag och inte endast en bön som därmed skulle kunna kallas ”dagens”). Den första kollektbönen är hämtad från evangelieboken. Den andra är från en serie som utarbetats speciellt för detta missale. Genom denna serie kollektböner hoppas vi dels kunna komplettera evangeliebokens bönemotiv (t.ex. på Mikaelidagen då EB:s bön omtalar änglarnas beskydd medan den extra kollektbönen, hämtad ur EB 83, tar upp kampmotivet), dels kunna ge större variation när man använder kollektbönerna i flera olika gudstjänster under veckan. Samtliga kollektböner har redigerats med en fast trinitarisk formulering som fått ekumenisk spridning i Sverige under de senare åren: ”Genom Jesus Kristus, vår Herre och Gud, som med dig, Fader, och den helige Ande lever och råder från evighet till evighet”. Denna trinitariska formulering bedömer vi som väsentlig i en tid då treenighetstanken kommit i bakgrunden inom kyrkan. Den tyder evangeliebokens ganska torftiga inledning på bönerna, ”O Gud”. I fyra fall har vi bearbetat eller ersatt evangeliebokens böner. Därtill har vi på vissa kollektböner behövt göra språkliga justeringar – det visar sig att evangeliebokens böner inte är helt genomarbetade. Ett exempel är bönen för Tredje advent där bönen är ”upplys våra sinnen och gör våra hjärtan brinnande, så att vi alltid ser dina vägar”. Vi har kastat om ordningen mellan de två böneämnena, eftersom möjligheten att se Guds vägar rimligen i första hand är kopplad till de upplysta sinnena.
Fullständiga förböner för varje sön- och helgdag finns i det nuverande missalet. Så kommer det inte att vara i det kommande. Förbönerna har visat sig vara det material som varit mest tidsbundet samtidigt som förbönen också är någonting som bör ha lokal förankring och utarbetas i varje församling. Som stöd och hjälp för detta arbete finns dock i missalet modellböner som kan tjäna som grund för församlingens arbete. Därtill presenteras för varje sön- och helgdag en inledning och en avslutning till förbönen. Vi har också en förhoppning om att i ett annat sammanhang kunna presentera utkast till förböner för de enskilda söndagarna som en församling kan arbeta utifrån.
En nyhet är bönen över gåvorna. Denna bön är tänkt att avsluta offertoriet, som den första delen av nattvardsskeendet (tagandet i tog-tackade-bröt-gav). Bönerna berör därför på olika sätt skilda aspekter av nattvardsfirandet, med betoning på att offertoriet inte endast är ett praktiskt moment för att lägga upp oblater och hälla upp vin utan ett frambärande med flera olika dimensionen. Det är ett frambärande till Gud av fysiska gåvor: bröd, vin och kollektgåvor. Det är ett frambärande av vårt eget böneoffer och i förlängningen oss själva och hela vårt liv som ett levande offer åt Gud (Rom 12:1). Och detta frambärande sker i förening med Kristi eviga offer. Själva böneämnet i dessa böner kan därför vara att Gud ska ta emot våra gåvor, att han ska förvandla dem (detta ska inte ses som en minikonsekrationsbön, utan något som pekar framåt mot konsekrationen), att han ska förvandla våra liv (underförstått: genom kommunionen) eller andra aspekter av eukaristin.
Förutom dessa böner finns för varje söndag angivet en psaltarpsalm – som i princip följer evangelieboken – med tillhörande antifon. Idealet är naturligtvis att psaltarpsalmen sjungs mellan de två första läsningarna. Sången är självklart viktigare än att ”rätt” psaltarpsalm används, dvs. de som finns angivna för respektive söndag i evangelieboken. Det finns ingenting som hindrar att andra psaltarpsalmer används. Att sjunga psaltarpsalmen är dock inte möjligt i alla församlingar. Men i alla församlingar är det möjligt att läsa den, och det vill vi uppmuntra med den föreslagna antifonen. Även om den är avsedd att läsas, kan den sjungas på en enkel psalmton. När man läser psaltaren med antifon i mässan gör man på ett liknande sätt som när man sjunger den. Den textläsare som läst den gammaltestamentliga texten anger först psaltarpsalmens antifon, församlingen upprepar den och sedan läser textläsaren psalmen i lämpliga bitar, och mellan dem upprepar alla antifonen. För varje söndag finns dessutom ett förslag på en hallelujavers att sjungas före evangeliet. Detta alternativ ersätter i så fall gradualpsalmen och kan skapa en större enhet i ordets gudstjänst.
3.
Vad gäller ordningen för mässans firande är alltså den största förändringen att allt material återfinns på samma plats. Därtill har ytterligare kompletteringar gjorts. För mässans inledning – som bör kallas mässans samling – ges förslag på fyra olika sätt att gestalta botmomentet. Det första är en traditionell syndabekännelse. Det andra en kortare kyrielitania; det tredje en längre litania. Och slutligen en ordning med en doperinran i mässans inledning. Vi återkommer i en annan artikel till att beskriva dessa varianter.
Därtill har flera nya prefationer lagts till. Det är framför allt för söndagar då vi inte funnit naturliga prefationer i det nuvarande missalet eller dagar som vi menar bör uppmärksammas extra. Det rör sig bl.a. om Skärtorsdagen, för barnmässor, för konfirmation, för Mikaelidagen, ytterligare en för trefaldighetstiden som fokuserar Guds enhet och kyrkans enhet – den är därmed lämplig på Heliga trefaldighets dag och 14 e Tref., enhetens söndag. Även tre nya nattvardsböner har lagts till. Två av dem har något enklare språk och är speciellt anpassade för mässor med barn respektive ungdomar. En av dem är utarbetad från den första kända nattvardsbönen från 200-talet (och ersätter motsvarande nattvardsbön som finns i det nuvarande missalet).
4.
Liksom i det nuvarande missalet finns material för firandet av helgonen. Här har layouten förbättrats. Ett särskilt kalendarium har tillskapats – i görligaste mån harmoniserat med andra kalendarier i bruk och med den svenska almanackan – och de helgondagar som har speciella böner har fått var sin sida.
5.
Vad gäller kyrkliga handlingar har vi redan tidigare berört de förändringar som har skett. Missalet har kompletterats med en ordning för konfirmation (även till denna återkommer vi i annan artikel), en ordning för begravning av barn, där man i inledningen bl.a. kan fokusera på barnets dop (om det blivit döpt) genom att tända dopljuset och lägga dopklänningen på kistan, samt en ordning för de sjukas smörjelse med mässa.
6.
Vardagsmässan bör – liksom högmässan – ha två tydliga fokus: Ordet och Bordet. Det sjätte kapitlet i missalet innehåller därför förslag på läsningar för vardagsmässan. För julens och påskens firande, med deras förberedelsetid och efterfirningstid finns förslag för varje vardag på en gammaltestamentlig text/epistel samt ett evangelium. För kyrkoårets ”gröna delar” finns förslag på läsningar i tre serier som vardera baserar sig på Matteus-, Markus- och Lukasevangeliet. Tanken är att en församling i vardagsmässan ska kunna följa Jesu liv utifrån ett av dessa evangelier (med undantag av födelse- och passionsberättelserna).
7.
Missalet avslutas med ett appendix med varierande material. Här finns modeller för förböner, vissa välsignelseböner som välsignelse av adventsljusstake och julkrubba. Därtill finns recitationstoner för kollektböner, sjungen läsning och evangelium, melodier till Fader vår, Vår Fader samt välsignelsen. I detta kapitel finns också förslag på böner som präst och medhjälpare kan be i sakristian före och efter mässan.
Ytterligare material
Allt material som kommit av detta arbete har inte kunnat publiceras i missalet; det har inte varit rätta platsen. På aKF:s hemsida (www.akf.se) finns ytterligare liturgiskt material och vad tiden lider kommer där att finnas än mer. I dagsläget finns där psaltarpsalmer med utskrivna antifoner för kyrkoårets sön- och helgdagar, passionshistorien enligt respektive evangelist redigerad för tre röster, läsningar för påskvakan samt prov på vissa sidor ur det kommande missalet. Ytterligare material kommer att läggas ut. Vår förhoppning är också att under hösten 2009 eller våren 2010 kunna publicera ett lektionarium med läsningar för vardagsmässor och helgondagar.
Detta missale hoppas och tror vi kan bli till stor välsignelse för mässfirandet i många församlingar.