H. Glamsjö, M. Isacson & M. Löwegren. Publicerad i Svensk pastoraltidskrift 2008, s. 713-716.
Redaktionskommittén för arbetet med utgivandet av aKF:s nya missale, Henrik Glamsjö, Mikael Isacson och Mikael Löwegren, diskuterar här mässan inledning och avslutning i anledning av utgivandet av detta nya missale. En artikel med allmänna överväganden och vägval i missalet publicerades i SPT 22/2008.
De viktigaste momenten i en kristen gudstjänst är läsningen av Guds ord och firandet av Herrens måltid. Med en inledning och en avslutning får vi den fyrfaldiga struktur för mässans firande som format kyrkans gudstjänst genom århundradena, även i Svenska kyrkan. För att bättre fånga funktionen med mässans inledning och avslutning har vi valt att i anslutning till nyare internationell praxis ge dessa avdelningar namnet »samling» respektive »sändning».
1. Samlingen
Mässans inledning är framför allt ett församlande. De olika momenten bot, bön och lovsång syftar till att föra samman församlingen till en gemenskap, samlad inför Guds ansikte, och förbereda den för att lyssna till Herrens ord och fira eukaristin. Inledningens funktion gör att den måste fungera just som en inledning. Den får därför inte vara för lång eller innehålla onödiga upprepningar: en enda rörelse, en båge från den första ton som ljuder eller det första ord som sägs och fram till »amen» i kollektbönen.
Den västerländska mässans inledning har vuxit fram och byggts ut efter hand. Den har alltid varit flexibel, och har t.ex. varierat efter kyrkoårstiden och om det är en högmässa eller vardagsmässa. Det finns alltså flera olika sätt att öppna mässan, men när vardagsmässa firas finns goda skäl att i normalfallet hålla fast vid en förenklad form av högmässans inledning.
Lokalt framvuxna former för vardagsmässan kan komma att gestalta samlingen på annat sätt, samtidigt som dess grundläggande syfte bibehålls. Det kan t.ex. handla om att låta taizésånger forma en yttre och inre stillhet, att använda sig av bibelvisor och lovsånger för att skapa en anda av tillbedjan, att bruka andra inledande böner än veckans kollektbön. Då är det naturligtvis inte nödvändigt att dubblera med högmässans alla partier, utan kan låta dessa böner och sånger motsvara funktionen hos något eller några av momenten bot, bön och lovsång.
Ingång
Mässan inleds med någon form av intåg, oftast under sång, som symboliskt gestaltar ett kommande inför Guds ansikte. Intåget kan bestå av präst och ministranter, av en större procession, av att prästen sitter i koret under klockringningen men sedan hälsar altaret, etc.
De första ord som sägs bör därefter alltid bestå av någon trinitarisk formel – det är i den Treeniges namn som församlingen samlas. Trinitetsteologin har genom kyrkans historia varit det som strukturerat den liturgiska bönen: församlingen ber till Fadern genom Sonen i Anden. Denna struktur präglar framförallt nattvardsbönen, de stora lovsångerna och kollektbönen. Den kristna trons mönster bes så in i församlingen på ett intuitivt plan. Trohet mot denna trinitariska struktur är ett oeftergivligt krav på all liturgi, vilket också bör få genomslag genom att mässan tydligt öppnas med Treenighetens omnämnande. Vanligast är formuleringen »I Faderns och Sonens och den helige Andes namn», men missalet innehåller också det alternativa »Välsignad är Herren vår Gud, Fader Son och helig Ande, nu och alltid och evighet». Observera att prästen i bägge fallen gör korstecknet över sig själv, inte över församlingen.
Öppningen kan sedan följas av en hälsning, där prästen lämpligen hälsar församlingen med någon form av biblisk fras, t.ex. »Herren vare med er» eller »Nåd och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus». Syftet är inte att säga god morgon (eller god kväll), utan just att hälsa med Herrens frid och tydliggöra om att mässan är ett möte med den närvarande Guden. Under resten av gudstjänsten finns sedan ingen anledning att hälsa varandra på nytt, och därför bör ingen salutation förekomma före kollektbönen (och inte heller före evangeliet eller välsignelsen).
Botakt
Någon form av »akt av ånger och bot» hör enligt Dop-Nattvard-Ämbete – det stora ekumeniska konvergensdokumentet från 1982 – till firandet av Herrens måltid. Att förlägga botmomentet efter predikan, vilket handboken medger, kan vara pastoralt motiverat men är ändå mindre lämpligt eftersom dess syfte är att bereda församlingen för emottagandet av alla Guds gåvor i ordet och på bordet.
Samtidigt vet vi att just botmomentet i form av infogat skriftermål inte är psykologiskt eller pastoralt oproblematiskt. I detta missale ges därför också fler alternativ till utformningen av mässans inledande botakt:
1) En traditionell syndabekännelse, dvs. med bekännelse att »vi har syndat i tankar, ord och gärningar» (el. motsvarande) och bön om förlåtelse för Jesu Kristi skull. Ett par av de texter som handboken benämner syndabekännelse finns inte med eftersom det inte finns någon klar bekännelse eller någon klar förlåtelsebön. Utöver handbokens förslag finns också en bekännelse som även tar upp underlåtelserna, dvs. det vi borde ha gjort, men inte gjorde, och som också innehåller några andra kompletterade motiv: »Allsmäktige Gud, himmelske Fader, vi har syndat mot dig och våra medmänniskor, i tankar och ord, gärningar och underlåtelser, med avsikt eller genom egen svaghet. Vi vill vända om från synden och ber dig: Förlåt oss för Jesu Kristi skull och led oss ut från mörkret, så att vi kan vandra som ljusets barn.»
2) En kyrielitania med botkaraktär, som kan växla med kyrkoåret. Här ges ropet »Herre förbarma dig», som annars gärna uppfattas som en förlängd bot efter given avlösning, en mer meningsfull funktion. Litanian för advent lyder t.ex. »Präst/försångare: Du som kom för att söka upp och rädda det förlorade: Herre, förbarma dig. F: Herre, förbarma dig. P/försång.: Du som kommer för att förkunna frid för folken: Kristus, förbarma dig. F: Kristus, förbarma dig. P/försång.: Du som ska komma åter i makt och härlighet: Herre, förbarma dig. F Herre, förbarma dig.»
3) En något längre och ortodoxt inspirerad kyrielitania.
4) En erinran om Guds förekommande nåd i dopet. Inte minst i påsktiden kan detta vara en lämplig form. Botakten inleds då med att vatten välsignas i dopfunten eller i lämpligt kärl; välsignelsebönen refererar till flera bibelberättelser där vatten spelar en avgörande roll (skapelsen, syndafloden, räddning ur Egypten, Jesu dop och vårt dop) och avslutas med en bön att Guds nåd och barmhärtighet ska komma församlingen till mötes så att den med »rent hjärta» kan nalkas Gud. Därefter kan prästen stänka vatten på församlingen, alternativt kan församlingen gå fram till dopfunten/vattenkärlet och teckna sig med korsets tecken.
Mässans botakt bör ses i relation till bikten. När botakten består av syndabekännelse följd av en avlösning, har församlingen i praktiken genomfört en snabbt överstökad kollektiv bikt. Den första fråga man kan ställa är om just avlösning och kommunion verkligen bör kopplas så nära samman som detta bruk gör. Vidare kan man fråga sig om inte denna kollektiva avlösning egentligen förutsätter ett klassiskt skriftetal, av viss längd och med bruk av bindenyckeln. En mer grundläggande fråga är om mässans gemensamma botakt i egentlig mening kan ersätta den enskilda, sakramentala bikten och avlösningen. Risken att varken syndens allvar eller förlåtelsens upprättande kraft kommer till fullt uttryck i mässans kollektiva avlösning kan inte helt ignoreras. Om man vill understryka skillnaden dem emellan kan botakten ges en utformning som inte förväxlas med biktordningen. När botakten är en traditionell syndabekännelse kan det ske genom att prästen i stället för absolutionsord uttalar en mer allmän försäkran om Guds nåd (jfr 1 Joh.1:9, 1 Tim.1:15); i så fall bortfaller tackbönen. Kyrielitanian och doperinran avslutas alltid med en bön om Guds förlåtelse.
De olika sätten att utforma boten har var och en sin poäng, sin teologiska grund och sina gränser. I en tid när allt fler i olika samfund upptäcker biktens välsignelse är det av stor vikt hur man i församlingen arbetar pastoralt med frågorna om bikt och mässans botakt.
Bön och lovsång
I högmässan utgör Herre, förbarma dig (om det inte ingått i bokakten) och Lovsången (Gloria & Laudamus) tillsammans med kollektbönen ett sammanhållet skeende av bön och lovsång. Lovsången utgår lämpligen under advent och i fastan samt normalt på vardagar; det kan dock vara motiverat att sjunga den på vissa helgondagar eller i veckorna efter juldagen och påskdagen. Just för Lovsången är musiken viktig; Herre, förbarma dig kan läsas, men Lovsången kommer knappast till sin rätt om man inte sjunger den. De musikalternativ som handboken ger för Herre, förbarma dig och Lovsången är begränsade och i många församlingar har man därför ersatt handbokens melodier med andra. Vi vill framhålla att musiken måste vara möjlig att sjunga för församlingen – och därför ser olika ut från plats till plats – men också att den text man sjunger bör ligga nära handbokens formuleringar. Lovsången ska inte vara vilken lovsång som helst, utan en trinitarisk sång som lovsjunger Guds väsen och verk. Mässans samling avslutas med kollektbönen. Denna hör naturligtvis till inledningsriten och inte till Ordets gudstjänst. Den är inte en bön inför bibelläsningen, utan en stringent uppbyggd bön som avslutar hela samlingen och sammanfattar församlingens bön under första delen av mässan.
2. Sändningen
Mässans avslutning har åtminstone tre kompletterande perspektiv. Det första är en tacksägelse som tar vid där tackbönen efter kommunionen slutar; antingen genom att Benedicamus eller en lovpsalm sjungs. Det andra är ett eskatologiskt perspektiv, med en förväntan på att få sitta till bords vid den stora nattvardsmåltiden i Guds rike, som det är viktigt att den sista psalmen regelbundet lyfter fram. Det tredje är att avslutningen framför allt innebär ett utsändande.
På motsvarande sätt som mässan öppnas med en samling, avslutas den med en sändning. Guds folk har församlats, närts av ordet och bordet, och sänds ut i världen igen med Herrens frid. Avslutningen ska vara kortfattad och det gör inget om den närmast upplevs som något abrupt. Församlingen bör vara lite på språng, ut i vardagen och det ortodoxerna kallar »liturgin efter liturgin», Guds tjänst i vardagen.
Den egentliga sändningen är välsignelsen i den Treeniges namn – så som mässan börjar, så slutar den – och det som i handboken heter »sändningsord» bör därför komma närmast efter välsignelsen. Även om det kan vara en poäng att låta dessa ord vara de sista som sägs, efter postludiet från koret eller av prästen nere vid porten, så finns det mer som talar för att tydliggöra att välsignelsen är de egentliga sändningsorden. Problemet (fr.a. i högmässan) med att »Låt oss gå i frid» följs av att man sätter sig för att lyssna till postludiet kan t.ex. avhjälpas med att man brukar handbokens alt B som avslutning (lovpsalm följt av välsignelse med sändningsord) och låter postludiet bli musik som beledsagar församlingens uttåg. I en vardagsmässa kan det vara mycket effektfullt att mässan så att säga upplöses efter lovpsalm, välsignelse och sändningsord.
I svensk tradition dominerar den aronitiska välsignelsen, följd av en trinitarisk formulering, nästan fullständigt. Det kan dock ha sitt värde att variera formuleringen av den välsignelse som alltid sker i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. I missalet ges sex alternativa välsignelser, samt ytterligare tre högtidligare välsignelser med ett trefaldigt församlingssvar.
Liksom mässan inleds med ett intåg i någon form, avslutas den med prästens och församlingens uttåg – för att i världen frambära oss själva »som ett levande och heligt offer som behagar Gud» (Rom.12:1).