H. Glamsjö, M. Isacson & M. Löwegren. Publicerad i Svensk pastoraltidskrift 2010, s. 39-40.
Frågan om på vilket sätt vi kan förstå nattvarden som ett offer återkommer i dessa spalter med en viss regelbundenhet. I SPT nr 1/2010 är det Bengt Hägglund som åter tar till orda, liksom han gjorde i nr 22/2006. Under 2007 gjorde också Johan Herbertsson (nr 3/2007) och Jonas Nilsson (nr 7/2007) inlägg.
Frågorna har direkt föranletts av förarbetena till det Missale som publicerades på Artos förlag 2008. Därför har vi i redaktionskommittén för denna bok också försökt svara efter bästa förmåga; Hägglund i SPT nr 24/2006, Herbertsson i nr 4/2007 och Nilsson i nr 7/2007. Vi har också fört en brevväxling med Hägglund kring dessa angelägna frågor.
När Bengt Hägglund nu, efter Missalets publicering, åter tar upp tråden är det dock som om ingenting har hänt. Hans teologiska argumentation är exakt densamma som före de meningsutbyten vi faktiskt haft per brev och i spalterna.
För Hägglund finns bara två alternativ: en romersk lära om mässoffret, och i skarp kontrast mot denna en evangelisk uppfattning av mässan. I det förra fallet uppfattas nattvarden som ”ett offer framburet åt Gud”, i det senare ”endast som en måltid med gåvor från Mästaren själv”. Valet mellan dessa båda alternativ beskriver Hägglund i sitt senaste inlägg som ”en trosfråga (res fidei)”.
Vi kan för vår del inte acceptera att man fortsätter bedriva gudstjänstteologi som om inget hänt i den ekumeniska dialogen i vår tid eller genom den moderna liturgiska forskningen. För oss är det en självklar plikt att implementera de framsteg som faktiskt gjorts och som enligt vårt förmenande gjort 1500-talets kontroverser på denna punkt obsoleta. Vi menar att det som skett öppnar upp för en större rikedom i och med en breddad förståelse av mässan.
Eftersom samtalet med Bengt Hägglund tycks gå i cirkel ber vi vad gäller den teologiska argumentationen bara att få hänvisa till det vi tidigare skrivit i SPT om mässan som offer och fr.a. om begreppet åminnelse/zikkaron, liksom till Christer Pahlmblads inlägg i SPT nr 46 och 47/1989. Hans bägge artiklar var en del av liknande kontrovers med Gunnar Juelsson vid tillkomsten av det Missale – föregångare till vår egen utgåva – Pahlmblad utgav år 1988 på Noterias förlag.
Några saker vill vi dock kommentera helt kort. För det första att Hägglund godkänner de nio första alternativen för nattvardsböner i vårt Missale, medan han i de följande sex alternativen (X-XV) hittar felaktiga formuleringar. Men på vad sätter skiljer sig de exempel som Hägglund lyfter fram från sådana ordvändningar som:
”I väntan på hans återkomst i härlighet frambär vi detta livets bröd och denna välsignelsens kalk och tackar dig för att vi får stå inför dig och tjäna dig.” (alt I).
”Herre, vår Gud, vi frambär brödet och kalken som ett tecken på vår tro och firar hans lidande, hans död och hans uppståndelse från de döda.” (alt VII)
Vi noterar för det andra att av de uttryck för romersk mässofferslära som Hägglund lyfter fram är endast ett ur en nattvardsbön som har sitt ursprung i det romersk-katolska Missalet, nämligen nr XIV (mässor för barn). De övriga nattvardsböner Hägglund hänvisar till är hämtade från så olika källor som det ekumeniska klostret i Taizé (X), Church of Englands nya gudstjänstordning i Common Worship (XV) och de ortodoxa nattvardsbönerna i Basilios- respektive Chrysostomosliturgin (XI, XII). Att anklaga de senare för romersk-katolsk mässofferslära låter sig väl dock knappast göras.
För det tredje frågar Hägglund om det är rimligt att prästen från söndag till söndag så att säga väljer nattvard med eller utan mässoffer, beroende på vilken nattvardsbön som används. Man kan bara konstatera att i och med Handboken 1986 så knäsattes en princip om att det finns olika nattvardsteologier i Svenska kyrkan. De olika nattvardsbönerna A-G är de facto utformade utifrån olika sätt att tänka kring nattvarden. Till dels är dessa kompletterande perspektiv, till dels motsäger de nog varandra. Vad i detta som är bra respektive dåligt kan man ha olika meningar om. Men pluralismen är ett faktum som har föga eller inget med teologin i vårt Missale att göra.