Mikael Isacson. Publicerad i M. Hagberg (red.), ”En enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka.” Texter om kyrkan, aKF:s kallelse, vision och arbete (aKF:s årsbok 2009), Skellefteå: Artos och Norma bokförlag 2010, s. 101-107. Ursprungligen ett föredrag hållet på aKF:s kyrkodagar i Uppsala, 29 augusti 2009.
Gunnar Rosendal (1897–1988) publicerar 1935 sin programförklaring Kyrklig förnyelse – som 24 år senare ger aKF dess namn. Han presenterar där fyra drag i den kyrkliga förnyelse: det bekännelsetrogna, sakramentala, hierarkiska och liturgiska. I det sakramentala draget argumenterar han bl.a. för ett tätare och fördjupat nattvardsfirande och i det liturgiska lyfter han bl.a. fram det allmänna prästadömet och behovet av regelbunden bön, gärna i tidegärdens form. Även om de fyra dragen var tänkta som en helhet är det utan tvekan det sakramentala och liturgiska som fått störst genomslagskraft. Att det blivit så har kanske åtminstone två förklaringar: det var möjligt för den enskilde prästen att själv driva detta i den egna församlingen och det var en del av en internationell rörelse som t.ex. fick genomslag i Andra Vatikankonciliet och därmed också i många andra kyrkor.
Den kyrkliga förnyelsen kan se tillbaka på ett 1900-tal där mässan firas allt tätare, processioner förekommer i alla kyrkor, mässkläder är allmänt accepterat, där man inte blir anmäld till domkapitlet för att man gör korstecken, där mässans ordning på åtskilliga punkter blivit restaurerad och tidegärden fått en renässans så att även ett frikyrkligt bokförlag ger ut en tidegärdsbok. Det är inte möjligt att här ge en heltäckande bild av Kyrklig förnyelse och liturgin, inte heller att gå in på vilka förändringar under 1900-talet som är ett direkt resultat av Kyrklig förnyelse och vad som kan härröra från andra källor. Jag kommer därför dels att koncentrera mig på mässan, dels att ta upp några centrala punkter i det liturgiska ideal som Kyrklig förnyelse har. Men först ska jag stanna vid det liturgiska bildnings- och lobbyarbetet. Det bör också noteras att begreppet ”Kyrklig förnyelse” inte är begränsat till arbetsgemenskapen med samma namn.
Liturgiskt lobby- och bildningsarbete
Kyrklig förnyelse har bedrivit ett omfattande bildningsarbete kring liturgin och framför allt mässan. Fader Gunnars programmatiska skrift följs av åtskilliga andra som tar upp teologiska, liturgiska, pastorala och praktiska aspekter av mässan och söndagligt mässfirande. Det är naturligtvis ingen tillfällighet att de första kyrkodagarna i Uppsala 1960 hade överskriften ”Välsignelsens kalk”, inte heller att föredragen och gudstjänsterna kompletterades med en programpunkt på lördagen kl. 11.30: ”Demonstration för präster av Mässans firning”. Bildningsarbetet har också skett på andra kyrkodagar, i ordensgemenskaper, på högkyrkliga gårdar och inte minst i S:t Ansgars och S:t Laurentii kyrkor. Det är många präster (och andra!) som där fått en upplevelse av mässan präglad av Kyrklig förnyelses ideal och som sedan försökt omsätta det i sin tjänst.
Kyrklig förnyelse bedriver också ett lobbyarbete genom att ge ut egna gudstjänstböcker. Den första – Missale för Svenska kyrkan – kommer i anslutningen till den då nya handboken 1942. För den tiden är det en revolutionerande text. Den anger inte endast handbokens text och anvisningar, utan också, i särskilda avsnitt, instruktioner för mässans utformning, texter och böner för bl.a. apostladagar och i några få fall böner som prästen tyst kunde be under mässan. Initiativet kom från Knut Peters (1894–1951), kyrkoherde i Söndrum, Göteborgs stift. Även om upplagan kanske inte varit större än 100 exemplar, blir reaktionerna kraftiga i en tid då det liturgiska idealet fortfarande var strikt enhetlighet. Denna bok har fått många uppföljare inte minst genom aKF:s försorg. Mest spridd är det s.k. Noteria missale som gavs ut 1988 och som fick sin uppföljare på Artos förlag förra hösten.[1]
Den söndagliga mässan
Vad gäller det liturgiska idealet för Kyrklig förnyelse är den första punkten självklar: den söndagliga mässan. Och det behöver ingen djupare förklaring här. Däremot kan vi påminna oss om att den normala gudstjänsten när förra seklet gick in var högpredikan eller som det kom att heta i 1942 års kyrkohandbok, ”Högmässa utan nattvard”. Vi kan också påminna oss om att det inte var självklart att gå till kommunion när nattvard firades. Fredrik ”Figge” Sidwall (1913–2001), legendarisk präst i Uppsala, har berättat att när han firade sin första mässa så kom inte en enda kommunikant.[2] Och Bengt Ingmar Kilström (1922–2006) skriver att han på 1950-talet i förhand fick se till att det fanns någon kommunikant, inte sällan genom att be någon från Uppsala att komma ut till den kyrka där han tjänstgjorde.[3] I dag är situationen en annan. I många kyrkor firas nattvardsgudstjänster varje söndag, även i församlingar som på intet sätt är associerade med Kyrklig förnyelse.
Det gemensamma firandet
Den andra punkten är att gudstjänsten inte är ett projekt för präst och kyrkomusiker ensamma. Istället är det – för att citera ett relativt nyligen utgivet missale – ”Guds folks gemensamma firande”. Att vara gudstjänstfirare är mer än att endast stämma in i psalmerna och lyssna till predikan. Kyrklig förnyelse har velat engagera män, kvinnor, ungdomar och barn i gudstjänstens gestaltning. Uppgifter har funnits och finns i mängd: som ministranter med kors, ljus, altarböcker och annat, som lektorer med uppgiften att läsa Guds ord i mässan, som förebedjare, som försångare, som körsångare … . Att flera är aktivt delaktiga i mässan är i dag normalordningen, men en stor förändring gentemot 100 år sedan då det förutsattes att prästen ensam t.ex. läste trosbekännelsen – om den inte var sjungen, för då fick församlingen vara med.
Liturgins yttersida
Det tredje som jag vill ta upp är liturgins yttersida, dvs. det symboliska handlandet, de liturgiska kläderna och kärlen samt kyrkorummets arkitektur och utsmyckning. Här kan estetiska och liturgiska ideal växla inom Kyrklig förnyelse, men vi kan ändå konstatera att tända ljus på altaret, blommor i kyrkan, mässkläder, processioner, korstecken är allmängods i dagens Svenska kyrka. Inte heller elevation av nattvardselementen är idag något kontroversiellt. Vi är långt ifrån den tid då Elis Schröderheim (1863–1937) i Hedvig Eleonora församling, Stockholm, varnades som katolsk eftersom han just gjorde korstecken, predikade i alba och stola och tände ljusen på altaret trots att han inte behövde dem för att kunna läsa ur mässboken.[4]
En fråga som hör hemma här är frågan om altarets placering i kyrkorummet: om mässan ska firas ad orientem, med prästen vid altaret vänd mot öster, eller versus populum, med ett fristående altare som präst och församling samlas kring. Här är den kyrkliga förnyelsen delad: somliga föredrar det ena, andra det andra. Samtidigt är Kyrklig förnyelse förknippad med införandet av mässan versus populum. Fader Gunnar torde vara en av de första – om inte den förste – som använder sig av ett fristående altare i modern tid. Det fristående altaret reser också kravet på en sedilia, en speciell och synlig plats för prästen att leda mässans samling och Ordets liturgi från. Till ett högkyrkligt kyrkorumsideal hör också kredensbord och sakramentsskåp.
Liturgi och bekännelse hör samman
Det symboliska handlandet finns inte endast för att det ska vara vackert och estetiskt. Det finns där för att fördjupa mässans skeende och bära vittnesbörd om kristen tro. Och det är det fjärde jag vill beröra. Att placera altaret fristående är inte ett uttryck för att församlingen ska se vad prästen gör vid altaret; det är ett sätt att betona Guds närvaro och liturgins gemenskapskaraktär. Och när altaret står ad orientem vill inte prästen vara ofin och vända församlingen ryggen, utan kyrkorummet ska ge uttryck för Guds transcendens och liturgins eskatologiska fullbordan. På samma sätt är elevationen av nattvardselementen direkt kopplad till tron på Kristi närvaro i, med och under bröd och vin. Mässkläderna finns på prästen som en representant för Kristus. Dopljuset tänds som ett yttre tecken på det inre ljus som tänds när en människa döps. Och här måste man säga att om Kyrklig förnyelse har lyckats med det yttre, är lyckan inte lika stor när det gäller kopplingen mellan mässans yttre gestaltning och trons innersida. Professor Gustaf Wingren (1910–2000) skriver följande redan 1972 i festskriften till fader Gunnar: ”Åtbörderna och handrörelserna har spritt sig, de brukas nu även bland dem som icke bejakar en enda typiskt högkyrklig doktrin.”[5] Det stämmer fortfarande.
Mässans ordo
Därmed ska jag komma till en punkt som kanske inte är så uppenbar för så många, nämligen Kyrklig förnyelses påverkan på mässans ordning. När förra seklet går in består nattvardsbönen i princip av en prefation, instiftelseorden och Fader vår. I dag finns möjlighet till en rikare nattvardsbön, men alternativa prefationer och nattvardsböner som inte endast innesluter instiftelseorden utan också ber om anden, omnämner Jesu gärning på ett fylligare sätt och avslutas med en doxologi.[6] Även den ordning vi idag har med högmässan som börjar med syndabekännelse är delvis ett resultat av den kyrkliga förnyelsen, men det leder för långt att gå in på det nu. Likaså är det i högkyrkliga gudstjänstböcker som vi i Svenska kyrkan första gången torde möta en Ordets liturgi med tre läsningar: både gammaltestamentlig dito och epistel samt evangelium.[7]
Mycket mer
Slutligen ska det också noteras att Kyrklig förnyelse har velat fira mer än högtidligen fira söndaglig mässa. Man har t.ex. verkat för vördandet av Herrens mor, jungfru Maria, för en renässans av helgonens firande, för införandet av mässor på vardagar, för biktens förnyelse, för en rikare dopliturgi och för tidegärdens förnyelse i det enskilda bönelivet likväl som i församlingens liv. I det senare fallet kan man uppmärksamma Tidegärden. Kyrkans dagliga bön som blev ett ekumeniskt projekt mellan Svenska kyrkan, Stockholms katolska stift och Missionsförbundet, och som tillkom på initiativ av aKF och Katolska liturgiska nämnden.[8]
Utvärdering och framåtblick
En utvärdering av 1900-talet ger vid handen att Kyrklig förnyelse i mångt och mycket sett sina ideal kring liturgin få fotfäste i Svenska kyrkan; att de punkter som jag har skissat knappast är kontroversiella idag är ett bevis på att Kyrklig förnyelse har haft genomslagskraft.
Idag finns det, som jag ser det, tre utmaningar. Den första är att påminna om att församlingens gudstjänst är en omistlig del av kyrkolivet. När antalet gudstjänstbesökare sjunker förskjuts ofta fokus från gudstjänsten till andra delar av församlingens liv. Vår uppgift måste vara att påminna om gudstjänstens centrala plats i församlingens liv.
Den andra utmaningen är att påminna om att söndagens mässa inte kan se ut hur som helst. I vår tid tar sig nattvardsfirandet många olika uttryck; inte sällan i form av olika temamässor, där mässordningen blir olika för varje mässa. Det är då angeläget att hålla fast vid en struktur av mässan som anknyter till allmänkyrklig och historisk praxis och som formas av bekännelsen till den Treenige guden och den uppståndne Frälsaren. Till denna utmaning hör också att mässan inte är ett skådespel för ditbjudna åskådare, utan Guds folks gemensamma firande av Herrens måltid.
Den tredje utmaningen är väl den största. Att å ena sidan verka för att det finns kyrkor där man har möjlighet att fira mässa i enlighet med detta ideal och å andra sidan verka för att det också finns människor som får möta sin Frälsare i dessa mässor.
[1] Efter Missale för Svenska kyrkan har bl.a. följande mässordningar/missalen utgivits: H. Blennow (utg.), Den svenska mässan (1954; andra reviderade upplagan 1967); H. Blennow (utg.) Högmässa. Förslag till mässordning för kyrkliga kommuniteter och för Mässans dagliga firning; A. Ekenberg (utg.), Svensk mässa. Material från arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelses kommission för pastorala och liturgiska frågor (1971), A. Ekenberg och Chr. Pahlmblad (utg.), Missale (1976), Chr. Pahlmblad (utg.) Missale (1988), H. Glamsjö, M. Isacson och M. Löwegren (utg.), Missale (2008). Svensk mässa samt de tre böckerna med titeln Missale är utgivna på uppdrag av aKF. Likaså torde den andra upplagan av Den svenska mässan slutredigerats av en arbetsgrupp inom aKF, sedan Hugo Blennow avlidit 1965.
[2] Gunnar Sundin och Fredrik W. Sidwall, Fredrik W. Sidwall. Själavårdare, församlingsbyggare, kyrkoinspiratör : ett samtal mellan Fredrik W. Sidwall och Gunnar Sundin, (1996) s. 23.
[3] Bengt Ingmar Kilström, Högkyrkligheten i Sverige och Finland under 1900-talet, (1990) s. 294.
[4] Kilström, Högkyrkligheten, s. 133.
[5] Gustaf Wingren, ”Vad kan vi komma att få från svensk högkyrklighet i framtiden” i O. Bexell et al. (utg.), Opuscula ecclesiastica. Studier tillägnade Gunnar Rosendal den 4 april 1972, (1972) s. 431.
[6] När Missale för Svenska kyrkan från 1942 ger några få tillägg till kyrkohandbokens text handlar det bl.a. om ytterligare en prefation (jämte de fyra som fanns i handboken) och en fortsättning på nattvardsbönen som prästen kunde läsa efter Fader vår.
[7] Ekenberg, Svensk mässa.
[8] A. Piltz och Chr. Pahlmblad, Tidegärden. Kyrkans dagliga bön (1995).