H. Glamsjö, M. Isacson & M. Löwegren. Publicerad i Svensk pastoraltidskrift 2010, s. 396-397.
När Bengt Hägglund i SPT 6/2010 återkommer i frågan om mässan som offer måste vi säga att vi inte känner igen oss i hans beskrivning av vår ståndpunkt. Vi undrar var vi skulle ha:
- talat om ”den vigde prästen” som den som förrättar ett mässoffer?
- medgett att vår uppfattning kring mässan som offer står i strid med Svenska kyrkans bekännelseskrifter?
- uttryckt att mässan är ett soningsoffer?
- sagt att Jesus inte är värd för den måltid han instiftat?
Inget av detta kan – vilket var och en som läser våra tidigare inlägg själv ser – tillskrivas oss. Det vi hela tiden, i enlighet med betydande ekumenisk konsensus, har velat driva kan sammanfattas ganska enkelt: Jesus är i nattvardens åminnelsemåltid verkligt närvarande med hela sitt verk, och därför är också korsoffret verkligt närvarande, och därmed finns en samtidighet mellan det kyrkan och Kristus gör i nattvardshandlingen. I denna mening framlägges, som Hägglund skriver, ”i aKF:s Missale medvetet och med konsekvens en lära om nattvarden som offer”.