Mikael Isacson & Mikael Löwegren. Publicerad i Svenskt pastoraltidskrift 2012, s. 424-425.
En yngre kollega ställde för en tid sedan frågan: hur väljer ni nattvardsbön? Det finns ju många fina, men ska man bara gå på det som känns bra? Och tillade: jag har inte fått undervisning om detta i något sammanhang.
I vårt svar gjorde vi följande reflektioner, som kan vara till gagn för en större läsekrets. Svaret utgår från de nattvardsböner (i realiteten det parti av den eucharistiska bönen som kommer efter prefation och helig) som återfinns i det Missale (Artos 2008), som vi själva varit redaktörer för.
1. Det finns inget självändamål att använda samtliga nattvardsböner som återfinns i Missalet (sammanlagt 15 stycken). Tvärtom tror vi att det är klokt att begränsa antalet nattvardsböner i en församling. Bara för att man använder Missalet innebär det inte att man också använder alla nattvardsbönerna däri. Det ligger ett värde för såväl gudstjänstfirare som präst att nattvardsbönen är välkänd.
2. En präst bör kunna stora delar av den nattvardsbön som används utantill (och åtminstone en nattvardsbön helt utantill; ett lämpligt alternativ är Missalets alt. I som även har en prefation som kan användas under hela kyrkoåret). Det gör att det blir mer ”bedjande” än ”läsande innantill”.
3.En princip för söndagens mässa skulle kunna vara att alltid använda samma nattvardsbön – många skulle nog då använda alt. I eller II i missalet.
4. En annan variant är att växla mellan ett par – eller möjligen tre – olika nattvardsböner utan några särskilda principer.
5. En tredje möjlighet är att knyta en viss nattvardbön till en viss mässa. T.ex. skulle högmässan alltid kunna ha alt. II, en veckomässa alt. I, en andra veckomässa alt. III, familjemässan XIV, ungdomsmässan XV och äldreboendet V.
6. Ytterligare ett sätt är att anpassa nattvardsbönerna efter kyrkoårstiderna. En variant skulle kunna se ut så här.
a. Advent: alt. III (med förbönen förkortad till bara den första bönepunkten). Jfr avslutningen med bönen om Herrens ankomst.
b. Jul- och Trettondedagstiden: alt. VIII. Jfr dess inledning som anknyter till frälsningshistorien och att Gud ”när tiden var inne” sände sin Son. Tänkbar är också alt. X, med dess referens till Maria.
c. Fastan: alt. IV. Jfr dess inledning med accentueringen av korset och förbönen ”Ge oss hans blick för alla som lider nöd, och gör våra hjärtan brinnande av hans kärlek.”
d. Skärtorsdagen alt. IX. Jfr formuleringen ”i lydnad för hans befallning” i epiklesen.
e. Påsktiden alt. VII. Jfr dess högtidliga karaktär som – med kyrkoårsprefation – gör den lämplig på kyrkoårets högtider (den skulle alltså också kunna brukas under jultiden så att man får en gemensam bön för de två stora högtiderna). Fr.o.m. Kristi himmelfärds dag t.o.m. Pingst kan man använda alt. X med pingstens prefation istället för den egna, icke tonsatta, prefationen. Jfr referensen till Kristus som vår överstepräst som ber för oss och med bönen ”Helga din kyrka som vid Pingsten”.
f. Trefaldighetstiden och ”förfastan” (de gröna tiderna): alt. II. Den är allmänt hållen och samtidigt en fullödig nattvardsbön ur HB 1986.
g. Kyrkoårets övriga högtidsdagar: alt. VII i enlighet med resonemanget ovan.
För veckomässorna passar speciellt alt. I med sin heltäckade prefation, alt. III med inkluderad förbön, samt alt. V och VI (som är ganska korta) bra.