M. Löwegren. Publicerad i Tidskriften Evangelium, nr 2 2012. Omtryckt i Sofia Lilly Jönsson (red.), Strukturer, arvet, prästen, avförtrollning: svenskkyrklig idé, kultur och kritik, Helsingborg: GAudete 2013, s. 108-118.
Svenska kyrkan håller på att arbeta igenom sin gudstjänstordning. Bland de saker som diskuteras är frågan om syndabekännelsen. Tankar på att ta bort den väcker starka reaktioner: Så har vi väl alltid gjort? Är det inte nödvändigt att be om förlåtelse innan nattvarden? Tar vi inte för lätt på synden om vi avskaffar syndabekännelsen i mässan?
Så har vi väl alltid gjort?
Firandet av nattvardsmåltiden började den natt då vår Herre Jesus Kristus blev förrådd. Han instiftade då nattvarden att firas intill den dag då han kommer åter. Århundrade efter århundrade har den kristna kyrkan firat Herrens måltid.
Hur det urkristna nattvardsfirandet såg ut är oklart när det kommer till detaljerna. Vi vet vad evangelisterna berättar, vi har Paulus vittnesbörd i 1 Korinthierbrevet och några enstaka antydningar i Apostlagärningarna om hur man bröt bröden i hemmen (det fanns ju ännu inga kyrkor). Den äldsta mer utförliga beskrivningen av den kristna gudstjänsten härstammar från 150-talet. Justinus Martyren berättar i sin Apologi:
”På den dag som kallas solens dag samlas vi alla, från städerna och från landet. Man läser ur apostlarnas hågkomster och profeternas skrifter så länge som tiden räcker. När föreläsaren har slutat håller föreståndaren ett anförande, och uppmanar ivrigt till att efterfölja dessa sköna ord. Därefter reser vi oss alla tillsammans och ber, och när vi har avslutat bönen bärs bröd, vin och vatten fram. Föreståndaren frambär efter förmåga böner och tacksägelser, och folket stämmer in med ’Amen’. Sedan delas de välsignade gåvorna ut och tas emot av var och en, och åt dem som inte är närvarande sänds de ut av diakonerna.”
I denna beskrivning av hur söndagsmässan firades känner vi igen de viktigaste momenten i en kristen gudstjänst: Herrens ord och Herrens bord. Med en inledande samling och en avslutande sändning får vi en fyrfaldig struktur: Samling – Guds ord – Måltiden – Sändning. Däremot nämner Justinus ingenting om någon inledande syndabekännelse.
Den stora frågan i fornkyrkan kring syndaförlåtelse och nattvardsgång kom istället att gälla hur man skulle hantera dem som på olika sätt avfallit. Antingen genom en allvarlig synd – till exempel mord, pedofili, avgudadyrkan – eller genom att förneka sin tro under förföljelsetider. Hur skulle man ta saken på tillräckligt stort allvar utan att stänga alla dörrar? Här utvecklades olika modeller för botgöring som syftade fram till ett återupprättande av den enskilde och ett återinträde i församlingsgemenskapen.
Förändringar och förskjutningar
När kristendomen blivit etablerad statsreligion på 300-talet förändrades frågeställningarna. Ingen stod längre utanför kyrkans gemenskap och botgöringen kom därför att bli alltmer individuellt inriktad. Bikten växer nu fram, med början på Irland vid 600-talets slut. Istället för att markera en återupptagning i församlingsgemenskapen handlar det här om att få personlig syndaförlåtelse. Skeendet förskjuts från det yttre till det inre. Den nya ordningen är ett sätt att hantera det alla kristna vet: att synden förblir en livslång brottningskamp.
Det var också därför som Fader vår på 300-talet började bes inom ramen för nattvardsfirandet. Bönen ”förlåt oss våra skulder” skänker enligt kyrkofadern Augustinus den trygghet man behöver för att kunna gå till nattvarden utan att äta och dricka en dom över sig.
300-talet innebar också inledningen på en annan förändring. Mässan fortsatte att firas, så som Herren befallt, varje söndag – men den enskilde gick alltmer sällan fram. Den här utvecklingen tycks ha gått mycket snabbt. För kyrkan i väst fastställdes år 1215 vad som redan då var det normala sedan många hundra år: det är varje kristens plikt att minst en gång om året gå till bikt och ta emot nattvarden; detta skedde vid påsk. I samband med bikten förhörde och undervisade prästen i kristen tro. I en situation där man gick till nattvard sällan var det möjligt, och kanske också rimligt, med en rejäl förberedelse i form av undervisning, förhör och bikt.
Från och med 1000-talet började någon form av syndabekännelse att infogas i mässan. Dels bad prästen i början av mässan om förlåtelse med ord som för oss klingar välbekanta: ”Jag bekänner inför Gud… att jag har syndat med tankar, ord och gärningar…”. Dels bad församlingen en liknande bön efter predikan; denna följdes av en bön om att Gud måtte förbarma sig. Denna allmänna syndabekännelse ersatte dock inte biktkravet inför nattvardsgång: man skulle ha bekänt sina synder enskilt inför prästen och fått syndernas förlåtelse.
Nattvardsberedelse innan och inom högmässan
I den svenska reformationen kom sambandet mellan syndabekännelse inför prästen och nattvardsgång att bevaras. Bikttvånget avskaffades visserligen, men under andra former har det varit regel i Svenska kyrkan att kommunion ska föregås av syndabekännelse och förlåtelse. Detta har dock inte alltid skett inom ramen för själva högmässan.
Prästens inledande syndabekännelse kom efter reformationen att bes av alla gemensamt. Liksom i den medeltida ordningen följde en bön om Guds förbarmande – som var något annat än den förlåtelse som krävdes för nattvardsgång.
Nattvardsgången förbereddes genom vad som kallades ”allmänt skriftermål” (till skillnad från ”enskilt skriftermål” som var detsamma som enskild bikt). Det allmänna skriftermålet var i princip ett slags kollektiv bikt som gjordes före högmässan med dem som skulle ta emot sakramentet. Denna fristående nattvardsförberedande gudstjänst var förlagd antingen till lördagskvällen eller söndagsmorgonen. I början av 1900-talet var det flera samverkande faktorer, bland annat ett ökande antal nattvardstillfällen i församlingarna, som gjorde denna ordning alltför otymplig. Lösningen blev att flytta in det allmänna skriftermålet inom mässans ram.
En syndabekännelse fanns ju redan i högmässans inledning och det nya bestod i två saker. 1: Ett beredelseord (”skriftetal”) skulle hållas före syndabekännelsen. 2: Istället för en bön om Guds förbarmande följdes syndabekännelsen av en direkt tillsägande formulering om syndernas förlåtelse, som ursprungligen hörde hemma i biktsituationen. Den 15 augusti 1933 kom det officiella godkännandet för denna ordning – äldre än så är den faktiskt inte. Men från mitten av 1900-talet slog denna praxis igenom så snabbt och totalt att vi lätt uppfattar den som reformatorisk tradition. I och med den nuvarande gudstjänstordningen (från 1986) blev detta den enda ordningen för högmässa i Svenska kyrkan. Även vardagsmässor följer samma mönster.
Vi tar det idag som självklart att om nattvard firas så ska prästen inleda med ett förkunnelseinslag; det leder över till syndabekännelsen, som följs av en tillsägelse om syndernas förlåtelse. Men så har vi alltså inte alltid gjort. Det har funnits andra sätt att i mässan uttrycka medvetenheten om att vi också är syndare i behov av försoning.
Nödvändigt med syndaförlåtelse innan nattvarden?
I Bergpredikan säger Jesus: ”Om du bär fram din gåva till offeraltaret och där kommer ihåg att din broder har något otalt med dig, så låt din gåva ligga framför altaret och gå först och försona dig med honom; kom sedan tillbaka och bär fram din gåva.” (Matt 5:23-24). Att försoning med Gud inte kan skiljas från försoning med människor är en viktig del av hans undervisning. Han har ju också lärt oss att be: ”Förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.”
Man kan förstå att Petrus kände utmaningen och frågade: ”Herre, hur många gånger ska min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?” Jesus svarade ”inte sju gånger utan sjuttiosju gånger” och berättade sedan liknelsen om den obarmhärtige medtjänaren; poängen är att den som själv mött barmhärtighet från Gud måste möta andra med barmhärtighet. (Matt 18:21-34).
Det Jesus säger är att vi måste söka försoning med Gud och människor. Vi kan heller inte dela bröd med den vi är oförsonad med. Jesus säger dock ingenting om att vi måste få förlåtelse av prästen för att kunna ta emot nattvarden. Att leva försonad och att bekänna sina synder i högmässan är inte samma sak.
Vårt behov av att försonas med Gud uttrycks i gudstjänsten på många fler sätt än genom en syndabekännelse följd av förlåtelseord. Herrens bön, som i ber varje gång måltiden firas, har jag redan nämnt. En botfärdighet, ödmjukhet och medvetenhet om att vi är syndare kommer också till uttryck i ropet Herre, förbarma dig, i brödsbrytelsen som följs av fridshälsningen, i sången O Guds Lamm som borttager världens synder etc. Botfärdighet är att betrakta som ett av flera grundperspektiv i mässan, snarare än ett eget avskilt moment.
Så som vi har det nu – med ett allmänt skriftermål infogat i mässan – är det nästan oundvikligt att gudstjänstens öppning får en slagsida mot botmomentet, på bekostnad av andra motiv såsom bön och lovsång. Om ett särskilt syndabekännelsemoment alltid föregår nattvardsfirande skapas också intrycket att man måste göras ”ren” och ”värdig” för att kunna gå till nattvarden. Tvärtom torde det väl vara så att mottagandet av nattvardsgåvorna i sig skänker förlåtelse.
Tar vi för lätt på synden?
Såväl nattvardens som dopets innebörd sammanfattas med orden ”till syndernas förlåtelse.” Det är vad Jesus säger vid måltiden instiftande och det är vad den nicenska trosbekännelsen säger om dopet. Båda de stora sakramenten förkunnar alltså den syndernas förlåtelse i Jesu namn (Luk 24:47) som är ett huvudmotiv i den kristna traditionen.
Frågan är om nuvarande ordning verkligen förkunnar syndernas förlåtelse på ett sådant sätt att den tas emot i tro. Det finns en risk att den ovane gudstjänst upplever det som att bli slagen i huvudet med hur dålig man är, samtidigt som den människa som verkligen har syndanöd inte får den själavårdshjälp som behövs.
I det fristående skriftermålet fanns ett tillfälle för prästen att förkunna såväl rannsakande som upprättande: nöden och nåden kunde nämnas vid namn. En halvtimme var riktmärket för den predikan som skulle hållas, och tillsammans med böner och psalmsång fick den enskilde tillräckligt med tid på sig för att verkligen kunna bekänna sina synder, inte bara rabbla med i syndabekännelsen, och ta emot förlåtelsen.
Sedan skriftermålet flyttade in i högmässan har momentet blivit kortare och kortare. Det som i praktiken är en snabbt avklarad kollektiv bikt som inledning på mässan hastas med nödvändighet igenom. Vi riskerar därmed att ta för lätt såväl på syndens allvar som förlåtelsens återupprättande kraft.
Min erfarenhet av att höra bikt är att en dialog innan förlåtelsen är en omistlig del av biktordningen. Inte minst är det nödvändigt att hjälpa den som kommer att skilja mellan vad som är verklig synd, som medför en skuld inför Gud, å den ena sidan; och vad som å den andra är skuldkänslor, skam, sår… Det typen av klargörande leder mycket ofta till att jag som präst måste säga att just detta ska du inte bekänna som synd. Att bara rakt av uttala förlåtelse för det människor tror eller upplever att de ska bekänna kan i längden skapa oerhörda själavårdsproblem.
Vår tids grundfråga är en annan än den som drev Martin Luther, alltså ”hur ska jag finna en nådig Gud?”. Idag frågar vi oss snarare: ”Har mitt liv en mening?” och ”Är jag älskad?”. Det här berör också vår tids stora brottning med en annan problematik än syndaskulden, nämligen skammen. Känslan av allmän uselhet, att jag inte bara har gjort fel utan är fel. Där förlåtelsen är det liturgiska svaret på synden, så är välsignelsen det liturgiska svaret på skammen. Blandas de samman binder vi människor istället för att befria. Om människor i syndabekännelsen tror att de ska lägga fram sin allmänna uselhet, och dessutom får denna bekräftad genom att prästen förlåter den, förstärker vi den skam som skulle brytas.
I mässans kollektiva syndabekännelse saknas möjlighet till personlig själavård och vägledning i någon egentlig mening. Det finns ur själavårdsmässigt perspektiv stora risker med det. Samtidigt behöver en kristen människa, eftersom synden är en förblivande realitet i våra liv, kontinuerligt få ge uttryck för sin ånger och försäkras om Guds barmhärtighet. Och detta måste också få komma till uttryck i den ordinarie gudstjänsten. Att någon form av botakt – där människans behov av förlåtelse kommer till uttryck – hör till det kristna nattvardsfirandet råder det en betydande ekumenisk konsensus kring. Hur ska man då göra?
Arvet ej förspill
I arbetet med en ny gudstjänstordning för Svenska kyrkan menar jag att två perspektiv behöver hållas samman. Dels att människas behov av ånger och förlåtelse måste få komma till uttryck inom ramen för mässan i form av en botakt. Dels att denna botakt inte måste innehålla en syndabekännelse följd av en direkt tillsägelse om syndernas förlåtelse. Vi behöver därför en större flexibilitet jämfört med idag.
Om vi inte var låsta till den utbyggda form av botmoment som vi har idag skulle det också kunna få andra positiva effekter. Upptakten på firandet skulle då kanske inte behöva få en sådan slagsida mot förlåtelsemotivet. Vi skulle kunna få en bättre balans mellan bönemotiven tack, hjälp och förlåt i mässans inledning.
Tittar man ut över världen kan mässan inledas med ett utvidgat Herre, förbarma dig (kyrielitania) med botkaraktär, eller med en doperinran som aktualiserar att vi är döpta ”till syndernas förlåtelse”. Det är trist att inget av dessa finns med i det förslag som just nu prövas.
Däremot finns där möjligheten att syndabekännelsen inte följs av en direkt tillsägelse om syndernas förlåtelse. Istället kan man bruka ett bibliskt löftesord ur 1 Johannesbrevet: ”Om vi bekänner våra synder, är Gud trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet.” Kan prästerna dessutom avhålla sig från inledande böner med förlåtelsetema och från minipredikningar innan bönen om förlåtelse, skulle detta kunna vara ett alternativ att pröva. Några helt korta ord, kanske en fast formulering, kan då få leda in i syndabekännelsen.
De nyskrivna syndabekännelser och löftesord som finns med i förslaget som kompletterande alternativ håller dock inte måttet. Försöken att hitta andra och mer öppna formuleringar blir tafatta, trevande och ibland rent triviala. I värsta fall blandas sår, skuld och skam samman. För att minimera själavårdsproblemen måste en syndabekännelse vara rak och direkt: Den bedjande ska få hjälp att utan krumbukter bekänna sina synder och be om förlåtelse för Jesu Kristi skull.
Behovet av syndernas förlåtelse är inte mindre idag än tidigare. Men ordningarna behöver anpassas till en ny tid med nya förutsättningar. Det som var rimligt när människor gick till nattvard en gång om året fungerar inte efter 1900-talets nattvardsväckelse i Svenska kyrkan; aldrig har så många gått till nattvard så pass ofta som idag.
Arvet kan förspillas dels genom trivialisering, dels genom en förstelning. Vägen fram ligger i en kreativ trohet mot traditionen.
För den intresserade vill jag peka på boken Till syndernas förlåtelse (Artos 2011). Där tas frågorna om beredelsen i Svenska kyrkans mässa upp ur ett flertal olika perspektiv.