M. Löwegren. Publicerad i Svensk pastoraltidskrift 2012, s. 606-607.
Biörn Fjärstedt efterlyser i SPT nr 18/2012 ”en rimlig samsyn” om eukaristins öppning och en botakt där eller inte. Jag delar hans önskan om att få till ett samtal som för denna fråga framåt. Bakgrunden är förstås den alltmer differentierade praxis som präglar svenskt kyrkoliv också på denna punkt.
Dessutom är det med tanke på arbetet med en ny kyrkohandbok angeläget att reflektionen kommer igång. Försöksverksamheten påbörjas 1 söndagen i advent och just beredelsemomentets utformning är en av många saker som skall prövas i detta material.
Ingen har här i SPT:s spalter aktivt drivit tesen att vi inte ska ha någon botakt alls i mässan. Frågan har istället gällt hur botakten skall gestaltas.
Jag själv har i SPT nr 25/2011 hävdat att det finns själavårdsmässiga och liturgiska skäl mot en avlösning – den direkta och auktoritativa tillsägelsen av syndernas förlåtelse – i mässan. I nr 1/2012 gav jag förslag på tre huvudmodeller för att gestalta ett botmoment, men utan avlösning, i mässans början.
Niklas Adell ville i ett inlägg i SPT 3/2012 lyfta fram den alternativa placeringen av beredelsen – efter kyrkans förbön – samt plädera för en kyrkoårsanknuten kyrielitainia i mässans inledning. Vad gäller beredelsen skriver Adell att eftersom bikten inte är i regelbundet bruk så är ”ordningen med ett skriftermål med en riktig syndabekännelse, avlösning och tackbön i varje högmässa är själavårdsmässigt nyttig och barmhärtig för vanligt kyrkfolk”.
Markus Hagberg recenserade i SPT 6/2012 den av mig redigerade boken Till syndernas förlåtelse: perspektiv på beredelsen i mässan (Artos 2011). Hans text är refererande och ger egentligen inte uttryck för någon egen hållning förutom att det är av vikt att saken diskuteras.
Mikael Isacson så redogjorde i SPT 15-16/2012 för frågan om syndabekännelse och eukaristi i fornkyrkan. Han menar då att det helt saknas belägg för att det i den tidiga kristna gudstjänsten förekom någon ”formaliserad syndabekännelse såsom den svenska högmässan idag” har det. Inte heller var det, enligt Isacson, en förutsättning för kommunion att man ”under eller före gudstjänsten hade bekänt sina synder”.
Det vore välgörande om dialogen nu kunde fortsätta. Jag ser fram emot att Fjärstedt återkommer och hoppas också att fler röster kommer till tals. Kanske kan det vara bra att precisera några frågeställningar att haka tag i.
Huvudfrågan är alltså: hur ska mässans botakt utformas?
Bör, eller till och med måste, den innefatta en avlösning?
Behöver syndabekännelsen föregås av ett rannsakande skriftetal/beredelseord?