Framtidens gudstjänst?

Mikael Isacson. Recension av Stephan Borgehammar (red.) Framtidens gudstjänst? Kyrkohandboksförslaget granskat (Årsbok för Svenskt Gudstjänstliv 89)  Artos & Norma, Skellefteå, 2014, s 264. Publicerad i Svensk pastoraltidskrift 2015, s. 75ff.

Framtidens gudstjänst! Om det används som slagord för kyrkohandboksförslaget, tycks entusiasmen måttlig. Vass kritik har framförts i inomkyrklig media och rikstäckande morgontidningar, från församlingar och sekulära remissinstanser. Kritiken gäller särskilt kyrkomusiken, men även dopordningen. Framtidens gudstjänst. Som uttryck för att förslaget blir antaget som kyrkohandbok – fast med vissa, smärre förändringar – torde det däremot vara ett realistisk uttalande.

Framtidens gudstjänst? är också den fyndiga titeln för Laurentius Petri-sällskapets årsbok 2014. I sju bidrag granskas kyrkohandboksförslaget från varierande vetenskapliga aspekter. Det är ett substantiellt och viktigt bidrag i den svenskkyrkliga diskussionen, inte minst eftersom hälften av bidragen kommer utanför Svenska kyrkan.

Bernice Sundkvist, professor i kyrkovetenskap vid Åbo Akademi, skriver om gudsbilden i kyrkohandboksförslaget. För den som är bekant med förslaget är hennes slutsatser knappast uppseendeväckande, men inte desto mindre värdefulla. Hon menar att det skett en teologisk förskjutning från HB 1986 till handboksförslaget. Bland de grundläggande dragen i den gudsbild som finns i förslaget finner hon att Gud omtalas på ”ett avskalat sätt”. ”Gud” och ”o, Gud” används med få bestämningar, och när bestämningar finns är det framför Gud som skaparen som framträder. Sundkvist finner att man har värnat om ”kontextuella aspekter”, bl.a. genom att försöka beskriva Gud ”bortom kön” och endast sällan tala om Gud som ”Fader”. Detta leder dock till en mer opersonlig framställning av Gud. Likaså menar hon att skapelsen betonas mer medan frågan om människans frälsning och ”blicken mot det eviga” tonas ned. Sundkvist tolkning av förslaget baserar sig på dess helhet, men – och det är kanske den viktigaste synpunkten – den helhet som församlingen möter i en enskild gudstjänst kan knappast analyseras eftersom valfriheten i förslaget är så stor. Såvitt recensenten förstår innebär det att förslaget innehåller en sådan mångfald, att varje församling (präst) i princip kan konstruera en gudstjänst där den gudsbild som man finner bäst framträder.

Eva Haettner Aurelius, professor i litteraturvetenskap i Lund, analyserar stil och språk, genre och drama i huvudgudstjänsten. Hon noterar – påfallande många ur recensentens synvinkel – språkliga fel i form av icke-idiomatiska uttryck och uppmärksammar många uttryck och ord som är alltför abstrakta för att ”man”, dvs. en professor van att tolka texter, ska begripa vad som egentligen avses, t.ex. ordet ”brustenhet”. Samtidigt lyfter hon också upp flera texter i förslaget som hon uppfattar som positiva, t.ex. inledningsord 1. När hon tar upp gudstjänsten som drama, säger hon att den svenska högmässan är ”föredömligt treledad” med en inledning med bön och lovsång, de två höjdpunkterna ordet och nattvarden samt till sist den avslutande sändningen. Men hon menar att kyrkans förbön bryter mönstret och ”kilas in i själva höjdpunkten […] och bryter den effektiva förbindelsen mellan evangeliets två former” (s. 59). Istället skulle hon vilja se att förbönen följde bönen efter kommunionen, eftersom gudstjänstdeltagarna då är på väg ut och det då skulle vara naturligast att be för världen. Vidare menar hon att långa nattvardsböner skulle vara en ”dramaturgisk miss” och att det räcker med instiftelseorden och en bön dessförinnan. För recensenten framstår det som svårt att se att det skulle vara en nödvändig följd när man analyserar gudstjänsten såsom drama. Snarare röjer det två oredovisade och teologiska uppfattningar. Den ena att nattvardsbönen endast skulle syfta till att åstadkomma konsekrationen av Kristi kropp och blod. Den andra att det då skulle räcka med instiftelseorden. I det ekumeniska Limadokumentet, Dop Nattvard Ämbete, det s.k. BEM-dokumentet, kan man se flera dimensioner av nattvardsbönen (såsom tacksägelse, åminnelse, nedkallande av den helige Ande m.m.) och av docent Christer Pahlmblad kan man lära sig att det var en allmän uppfattning under medeltiden att lärjungarna endast bad instiftelseorden och Herrens bön vid nattvardsfirandet. Därifrån drog reformatorerna slutsatsen att det räckte med instiftelseorden (”Den eukaristiska bönen och svenskt gudstjänstliv” i Forskning om gudstjänst. Tro och Tanke 2002:2, s. 70-82). Idag är det vetenskapliga läget annorlunda, vilket också borde få konsekvenser i en luthersk (minimalistisk) förståelse av nattvardsbönen.

Amerikanen Frank C. Senn är liturgiforskare med bl.a. tegelstenen Christian Liturgy: Evangelical and Catholic (1997, 747 s) på meritlistan. Han är också väl bekant med Sverige, har besök vårt land många gånger och även skrivit sin avhandling om Johan III:s s.k. Röde bok. I sitt bidrag jämför han handboksförslaget med den internationella liturgiska utvecklingen och receptionen av Andra Vatikankonciliet (1962-1965), med särskild hänsyn lagd till andra lutherska kyrkor. I huvudsak finner Senn att handboksförslaget återspeglar den ekumeniska receptionen av konciliet genom t.ex. förslagets ordo för mässa, alternativa böner, tre textläsningar (och har kanske inte observerat att en gudstjänst på en söndag kan firas med både en, två och tre läsningar enligt handboksförslaget). Däremot finner han färre tecken på reception vad gäller de kyrkliga handlingarna. Samtidigt menar Senn att förslaget till kyrkohandbok också står i tradition med tidigare svenska tradition genom t.ex. en utförlig beredelse/syndabekännelse i mässan, de många psalmerna i liturgin och den gregorianska sången. Senn tillhör ju inte Svenska kyrkan och i artikeln finns inte mycket kritik (eller beröm) över förslaget. På sin höjd noterar Senn att Svenska kyrkan eller handboksförslaget har vissa särtraditioner (t.ex. möjligheten till Överlåtelsebön i stället för syndabekännelse) eller att vi saknar vissa traditioner som återfinns i andra lutherska kyrkor. Han slår bl.a. ett slag för möjligheten att ha Herrens frid före offertoriet (och inte före O Guds lamm). Om syndabekännelsen och förlåtelsen förläggs efter syndabekännelsen (vilket Senn också tycks förorda) blir fridshälsningen ett tydligt tecken på försoning.

Den uttalade kritik som Senn ändå riktar mot handboksförslaget rör dopet. Han uttrycker beklagande att ordningen inte innehåller någon bön för välsignelse av dopvattnet och påminner om att Olaus Petri dopordning innehåller Luthers berömda Sintflutgebet, ”flodbön”. (En nutida, svenskkyrklig bearbetning av den bönen återfinns dock i Artos Missale, s. 264.) Han menar även att Svenska kyrkan och andra västerländska kyrkor återigen borde inkludera en explicit exorcism i dopordningen. Men framför allt kritiserar han Svenska kyrkan för att inte ha tagit vara på de erfarenheter som den romersk-katolska kyrkans initiationsriter för vuxna (vuxenkatekumenat).”Is the Church based on baptism or its status as a cultural institution?” (s. 144), frågar han retoriskt och uppmanar Svenska kyrkan att utveckla en liturgisk ecklesiologi som tar sin utgångspunkt i kyrkan som de heligas samfund samlad kring ord och sakrament (Augsburgska bekännelsens, art. 7).

Därtill finns i Laurenti Petri-sällskapets årsboken en analys av Tomas Appelqvist, teol. dr i systematisk teologi, av begreppet ”luthersk tradition” i handboksförslaget. En genomgång utifrån systematiska och musikaliska utgångspunkter görs av professor emeritus Ragnar Holte. Komminister Ingrid Dahlström diskuterar hur de syften med handboksrevisionen som presenterades 2009 kommer till uttryck i själva förslaget. Och musiken analyseras av fil. dr Anna Maria Böckerman, kyrkomusiker i en svenskspråkig församling i Finska kyrkan. Hon jämför delvis med situationen i sin egen kyrka där det finns tre gregorianska mässerier och därtill nykomponerad mässmusik. Böckerman menar att kyrkan på riksplanet genom detta fick större variationsrikedom, men den lokala församlingen mindre eftersom det i praktiken blivit så att när en församling väl lärt sig en av de nykomponerade mässerierna så använder man sig av den utan att variera den utifrån kyrkoåret. Slutligen finns i årsboken även en recensionsavdelning, som dock ligger utanför denna bokanmälan.

Sammanfattningsvis är Framtiden gudstjänst? en mycket läsvärd bok. Den kan med fördel läsas som en fördjupning av var och en som är intresserad av Svenska kyrkans gudstjänst och gudstjänstutveckling. Den ger väsentliga och varierande infallsvinklar på det förslag som om några år inte bara kan vara framtidens gudstjänst utan den tidens gällande handbok för Svenska kyrkan.