Mikael Löwegren. Publicerad i Svensk pastoraltidskrift 2015, s. 276.
Senaste numret av Evangelium – nättidskriften för svenskkyrklig idé, kultur och kritik – har tema ”Blodet”. Flera artiklar handlar om nattvardens bröd och vin ur olika synvinklar. I sin essä ”Kristi blod förenas med vårt blod” försvarar docenten Ninna Edgardh druvjuicens plats i mässan.
Utgångspunkten är att alkoholister, barn och unga skall undvika alkohol. För att ge legitimitet åt praxis med s.k. alkoholfritt vin åberopar Edgardh det så kallade BEM-dokumentet, Kyrkornas Världsråds stora konsensusdokument Dop – Nattvard – Ämbete från 1982. Hon skriver då: ”Där erkänns att kyrkor har olika traditioner kring de element som brukas i nattvarden.”
Det är ett påstående som förtjänar att kompliceras något. Vad som faktiskt står i det aktuella avsnittet i BEM är:
”Den liturgiska reformrörelsen har fört kyrkorna närmare varandra, när det gäller sättet att fira Herrens nattvard. En viss liturgisk variation, förenlig med vår gemensamma nattvardstro anses hälsosam och berikande. Bekännelsen till en och samma nattvardstro innebär inte uniformitet i fråga om vare sig liturgi eller praxis.
Kommentar: Alltsedan nytestamentlig tid har kyrkan fäst den största vikt vid ett fortsatt bruk av de element, bröd och vin, som Jesus använde vid sin sista måltid. I vissa delar av världen, där bröd och vin inte är vanliga eller kan anskaffas, anser man numera ibland att lokalt gängse mat och dryck bättre tjänar nattvardens förankring i vardagslivet. Ytterligare studium krävs i fråga om vilka drag i Herrens måltid, som är oföränderligt instiftade och vilka drag som kyrkan själv är kompetent att besluta om.” (Nattvarden III.28).
När Edgardh vill hävda att frågan om bröd och vin faller inom det dokumentet kallar ”en viss liturgisk variation” bör man notera tre saker.
Det första är att ett konstaterande av faktum – ”så här ser det ut” – inte är detsamma som ett ömsesidigt erkännande av olika traditioner. Möjligen kan man i texten läsa in att just nattvardselementen är, jämfört med andra nattvardsteologiska spörsmål, en relativt sett mindre fråga. Skrivningarna måste dock framförallt tolkas som ett uttryck för att man här inte nått konsensus. Med en diplomatisk, men inte desto mindre tydlig, formulering säger man att ”ytterligare studier krävs”. Det är med andra ord just inte ett erkännande.
Det andra är att utgångspunkten för sådana fördjupade studier i BEM inte alls är alkoholism. Frågan är istället den om inkulturation. Man kan inte utan vidare ta argument angående förankring i vardagslivet och tillämpa dem på en helt annan fråga.
Det tredje är att dessa studier skall utröna om nattvardselementen tillhör sådant ”kyrkan själv är kompetent att besluta om”. Om man skulle komma fram till att bröd/vin inte tillhör det oföränderligt instiftade, så är det då ”kyrkan själv” som har mandat att fatta beslut – inte ett litet samfund som Svenska kyrkan. Det handlar alltså om hela kyrkans konsensus.
Naturligtvis vill vi alla åberopa oss på BEM. Texten har genom sin tillkomst och sin reception fått särställning bland de ekumeniska dokumenten. En tyngre argumentation är svårt att tänka sig. Men det är i det här fallet bara att konstatera att Ninna Edgardh inte har täckning för det hon skriver. Docenten far med osanning.