Mikael Isacson & Mikael Löwegren. Publicerad i SPT 2016.
Här finns en PDF-fil med alla tre artiklarna.
Måltiden
Liturgireformer i många olika samfund under andra hälften av 1900-talet låter måltidsdelen av mässan formas efter skeendet i instiftelseorden: Jesus tog, tackade, bröt och gav. Denna tankegång finns också i HB 86 och i handboksförslaget. På några punkter skulle det kunna uttryckas tydligare: ”Tackade” motsvaras såväl i gällande handbok som i HBF 16 av tre moment: Lovsägelsen, Helig/Sanctus och Nattvardsbön. Att den eukaristiska bönen (nattvardsbönen) är en enda sammanhängande bön skulle kunna tydliggöras dels genom att låta Lovsägelsen och Helig/Sanctus vara obligatoriska moment i alla mässor, dels genom att dessa moment samlades under en enda rubrik – Nattvardsbönen – med tre underrubriker. Så skedde t.ex. i HBF 00. Det skulle även vara en fördel om de tre momenten Brödsbrytelse, Fridshälsning och O Guds Lamm (”Bröt”) fördes samman under en rubrik, lämpligen benämnd Brödsbrytelse och fridshälsning, samt om Bönen efter kommunionen fördes in under rubriken Kommunionen (”Gav”).
”Tog”
Nattvardshandlingen inleds med att bröd och vin dukas upp. I HB 86 heter momentet Tillredelsen och består av offertoriepsalm och en bön som kan bes om kollekten bärs fram. HBF 12 kallar istället momentet för Psalm (Tillredelse/Offertorium). Det ger intrycket att det primära är att sjunga en psalm, istället för att utföra en handling: att tillreda bröd och vin – under vilken församlingen kan, men knappast måste, sjunga en psalm.
Går man till kommentardelen blir det uppenbart att man inte bara ser detta som ett yttre skeende (bröd läggs och vin hälls upp), utan även som ett inre: ”Offertoriet innebär just att bära fram gåvorna och i överförd mening sig själv för att bli till ett Guds redskap. Temat utvecklas vidare i flera av nattvardsbönerna. Offertoriet handlar också om ett heliggörande: Guds självutgivande kärlek i Jesus Kristus.” (s. 80)
Såväl HB 86 som handboksförslaget ger församlingarna en möjlighet att understryka det första momentet i tog–tackade–bröt–gav genom en avslutande bön. Den avslutande bönen har två förslag till formulering, dels ”Gud välsigna de gåvor vi nu bär fram”, dels ”Tag emot oss och våra gåvor i Jesu namn”. Det vore värdefullt om denna möjlighet att tyda momentet ytterligare togs tillvara med en Bön över gåvorna som anknyter till dagens firningsämne.
”Tackade”
I HB 86 ser måltidsdelen ut på samma sätt oavsett om man firat Högmässa, Familjemässa eller Söndagsmässa; den kan däremot vara kortare vid Veckomässa och se annorlunda ut vid Temamässa. Denna enhetlighet har gjort att gudstjänstdeltagare kunnat känna igen sig, även om man firat mässa i en kyrka som följt andra gudstjänstordningar än de man själv är van vid. I handboksförslaget bryts denna enhetlighet upp.
Om det är högmässa eller mässa firad såsom huvudgudstjänst är samtliga av Måltidens moment obligatoriska i HB 16: Lovsägelsen/Prefationen–Sanctus–Nattvardsbönen, Herrens bön, Brödsbrytelsen–Fridshälsningen–O Guds Lamm, Kommunionen–Bön efter Kommunionen. Är det däremot inte huvudgudstjänst när mässa firas – vilket ju kan ske både sön- och vardag – är det bara momenten Nattvardsbönen (som alltså inte innefattar Lovsägelsen och Helig/Sanctus), Herrens bön och Kommunionen som är nödvändiga.
Detta är djupt beklagligt. Tacksägelsen/eukaristin är ett av de mest grundläggande dragen i mässan; tydliggjort i verbet ”tackade”. Utan Lovsägelsen och Helig/Sanctus försvagas och reduceras detta drag radikalt. Historiskt har också Helig/Sanctus ställning har varit stark i svenskt kyrkoliv; så vitt vi kan se är det först i HB 86 som det är möjligt att utelämna Lovsägelsen och Sanctus, och då endast i veckomässan. HBF 12 går alltså ytterligare ett steg genom att låta tacksägelsen reduceras i en eukaristisk gudstjänst även på sön- och helgdagar.
Motivet för denna förändring är knappast teologisk eller liturgisk. I kommentardelen betonas just enheten mellan Lovsägelse, Helig/Sanctus och (den fortsatta) Nattvardsbönen och man markerar att Lovsägelsen och Helig/Sanctus just är en tacksägelse. ”Med Lovsägelsen inleds en tacksägelse som sträcker sig fram till Herrens bön. De moment som utifrån allmänkyrklig tradition ryms i tacksägelsen är Lovsägelsen, Helig/Sanctus och Nattvardsbönen med instiftelseorden. Tacksägelsen syftar fram mot kommunionen och riktas till Fadern genom Jesus Kristus och i den heliga Anden. Tacksägelsen omfattar allt som Gud gör i skapelsen, allt som Gud nu verkar i, i kyrkan och i världen och allt som Gud kommer att göra då Gudsriket fullkomnas” (Kommentardelen, s. 80). Samtidigt får detta inte genomslag. Och motivet tycks vara tidsaspekten, vilket framgår t.ex. när man resonerar kring längden på Nattvardsbönen. Det ska gå fort att läsa!
Enheten i denna tacksägelse – från Lovsägelsen till Herrens bön – rycks också sönder av en nyhet i förslaget, nämligen att prefationen ska kunna sjungas av någon annan än den celebrerande prästen. Detta är inte möjligt idag. Även om det skulle kunna uppskattas av präster som inte kan sjunga, innebär det att just enheten mellan Lovsägelsen och resten av nattvardsbönen blir otydlig.
Prefationen
Den inledande dialogen (Sursum corda) mellan präst och församling har två olika ordalydelser (och därtill ytterligare en variant i musikserien E). Församlingsacklamationerna i de två varianterna ligger nära varandra; är man i en annan kyrka än sin egen, kommer det vara svårt att veta vad man ska svara utan att titta i agendan.
Den första varianten är identisk med HB 86 med undantaget att församlingssvaret ”Allena han …” har blivit ”Allena Gud …”. Strävan efter ett mer könsneutralt språk ligger naturligtvis bakom, men resulterar i en stilistisk sämre variant. Bättre hade kanske varit om man återtagit det traditionella svar som är det vanliga internationellt sätt och som fanns i Svenska kyrkan till HB 1894: ”Det är rätt och tillbörligt.”
Det andra alternativet är snarlikt: ”Öppna era hjärtan för Gud – Vi öppnar våra hjärtan” och fortsätter ”Låt vårt tack till Gud strömma fram – Livets Gud är värd vårt tack och lov”. Samma formuleringar (upplyft/öppna) finns i introduktionen till evangelieläsningen. Syftet är att skapa ett alternativ med ett icke-hierarkiskt bildspråk för förhållandet mellan Gud och människa. Med detta andra alternativ överger Svenska kyrkan en i princip universell praxis i både öst och väst att inledningen till den eukaristiska bönen innehåller just ”Upplyft era hjärtan”, vilket ju också den latinska benämningen Sursum corda betyder.
Denna inledning på den eukaristiska bönen finns redan i det som torde vara den äldsta fullt utbildade nattvardsbönen och som återfinns i Den apostoliska traditionen, ofta kallad Hippolytos nattvardsbön. Just Sursum corda markerar där skillnaden mellan eukaristin och en agapemåltid. Vid agapemåltiden ska biskopen ”inte säga Upplyft era hjärtan, ty det säger man [endast] vid offret.” (AT 25:5). Det är alltså inte vilken slentrianmässig formulering som helst som nu skall ersättas.
Även om varianten ”Öppna era hjärtan för Gud” är harmlös – och kanske för vissa enklare att begreppsmässigt förstå än ”Upplyft era hjärtan …” – så innebär den i detta sammanhang, där den skall ersätta ”Upplyft era hjärtan …”, en klar försvagning av den himmelska dimensionen i mässan. Samtidigt får Gudsbilden i och med detta icke-hierarkiska språkbruk, där Gud inte ses som ovan människan, mindre drag av helighet och bävan (tremendum).
Efter den inledande dialogen formuleras prefationen i tre olika steg: (1) en inledning som, med två olika varianter, leder över till (2) ett kyrkoårsanknutet avsnitt och slutligen (3) en fras, också den med två olika varianter, som leder över till Helig/Sanctus.
Prefationerna lider av ett flertal problem. Det första är en viss oklarhet med dess syfte. Prefationen ska vara en tacksägelse över Gud och Guds välgärningar, inte handla om människan eller människors gärningar (jfr t.ex. prefationen för kyrkoårets slut). Ett annat problem är det otaliga antalet varianter. Med två olika formuleringar på den inledande dialogen samt två olika formuleringar på själva prefationens inledning respektive avslutning, samt 16 olika kyrkoårsbestämda avsnitt (inkl. vigsel- och begravningsprefationer) finns totalt 127 olika sätt att gestalta en prefation (påskprefationen har endast en avslutning). Ingen tycks ha läst igenom samtliga möjliga sätt att gestalta en enskild prefation. Otaliga är här de stilistiska grodorna, för den som orkar läsa. I Mariaprefationen avslutas t.ex. det variabla avsnittet: ”Med Maria prisar vi din storhet och jublar över dig, Gud, vår Frälsare.” På det ska sedan läggas en avslutning som i båda fallen upprepar verbet ”prisa”.
Det tredje och mest problematiska, till vilket vi återkommer i vår avslutande artikel, är dock man ersätter Fader med Skapare. Man överger därmed både traditionell förståelse av Treenigheten som relationell mellan Fader–Son–helig Ande (även Sonen och den helige Ande är skapare) och gudstjänstens grundläggande böneriktning. Den liturgiska bönen riktas – som kommentaren till förslaget mycket riktigt betonar ovan – till Fadern genom Sonen i den helige Ande.
Därtill kan ett par mindre noteringar göras. Prefationen i HB 86 ”Du är en Fader …” (Tref. 1) har rensats ut. Och märkligt nog finns ingen prefation att använda för Kristi himmelfärds dag. I nuvarande handbok är den gemensam med prefationen för Pingst. Men inte i HBF 16. Ska det inte firas mässa på denna dag längre?
Helig/Sanctus
Helig/Sanctus är i sin traditionella form en sinnrik kombination av änglarnas lovsång inför Guds tron och folkskarans hyllning när Jesus rider in i Jerusalem. Den riktas till Fadern, men omtalar Sonen som i mässan blir närvarande ”i, med och under” brödets och vinets gestalt. Av de fyra alternativen i HBF är det bara alternativ 1 som följer den traditionella texten. Det vore av ekumeniska och teologiska skäl önskvärt om bärande liturgiska texter kunde få en gemensam utformning över samfundsgränserna inom det svenska språkområdet.
Nattvardsbönens fortsättning
Nattvardsbönens fortsättning som förslaget – något oegentligt – alltså kallar Nattvardsbönen har på ett sätt fått en stärkt ställning. Den är inte bara ett fast moment i såväl Mässa som Högmässa. Även vid sjukkommunion anges att en nattvardsbön, och inte bara instiftelseorden, skall bes; undantaget är sjukkommunion ”under särskilt svåra omständigheter”. Det finns goda skäl att betrakta hela nattvardsbönen som en sammanhållen bön, vilken i sin helhet är konsekrerande. Och ändå kan alltså nattvardsbönen kortas ner och sakna både Prefation och Helig/Sanctus.
Åtta nattvardsböner i HB 86 har blivit tretton. Två nattvardsböner från HB 86 har strukits: A och E med infogad förbön. Varför just dessa försvinner framgår inte, och är mycket olyckligt. A-bönen har av många varit ett förstahandsval i fastetiden och E-bönen har med sitt förbönsavsnitt utgjort ett välkänt och värdefullt alternativ inte minst vid vardagsmässor. Istället har nattvardsbön nr 9 (som är en utbyggd form av gamla G-bönen) fått ett avsnitt med infogad förbön; det anges också att även i de andra nattvardsbönerna ”kan förbön infogas”. Detta gör det möjligt att i likhet med de gamla nattvardsliturgierna låta tacksägelsen för försoningen mynna ut i bön om försoning för kyrkan och hela mänskligheten.
Nattvardsbönen tyder och anger perspektiven kring nattvardsfirandet
Det är i huvudsak den eukaristiska bönen – från Sursum corda till församlingens avslutande stora Amen innan Herrens bön – som tyder och anger perspektiven kring nattvardsfirandet. Man måste därför ställa högra krav på nattvardsbönens teologiska stringens. Om bönens struktur och innehåll råder en påfallande internationell konsensus, framför allt sammanfattad och bejakad i BEM-dokumentet (Baptism, Eucharist, Ministry) från 1982. Många lutherska, anglikanska, gammalkatolska kyrkor – och även den romersk-katolska – har arbetat utifrån denna struktur. Det kan dock knappast sägas om Svenska kyrkan och nu föreliggande förslag.
Visserligen hänvisar kommentardelen till detta dokument. Man framhåller bl.a. att man ”förstärkt nattvardsmotiv som utvecklas i BEM-dokumentet som doxologi, epikles och anamnes”. Andra motiv som BEM omnämner, och som även togs upp i kommentardelen till HBF 12, är att nattvarden t.ex. är de troendes gemenskap och innebär enhet med Kristus och med varandra överallt och i alla tider samt Gudsrikets måltid som föregriper det kommande himmelriket. I förberedelsearbetet för ett eventuellt remissvar kan man se på hur dessa motiv återspeglas i förslagen (se även SPT 2012 nr 24).
En grundläggande ståndpunkt från handbokskommittén tycks vara att dessa motiv inte behöver förekomma i en och samma nattvardsbön, utan att det är de tretton nattvardsbönerna tillsammans och som en helhet som ska återspegla motiven. Förutom att BEM-dokumentet faktiskt förutsätter att dessa motiv finns med i samtliga alternativ av den eukaristiska bönen, är det även en konstig argumentation ur andra perspektiv. Ingen församling – oavsett vilken – torde använda alla nattvardsbönerna.
Vissa perspektiv värderar kommittén högre; de finns med i alla eller nästan alla moment. Hit hör naturligtvis instiftelseorden, men även epikles och doxologi. Däremot riskerar tacksägelseperspektivet att reduceras, inte minst om prefationen inte beds, och det eskatologiska perspektivet är ganska nedtonat.
Med den reducering av motiv i de enskilda bönerna som finns i HBF 16 reduceras bönen högst betänkligt till att bara vara en konsekrerande bön. Perspektivet blir då påfallande individualistiskt och bönens egentliga funktion att den enskilde skall kunna ta emot Kristus i kommunionen. Med en sådan närmast instrumentell syn kommer påfallande ofta det ecklesiologiska och kosmologiska perspektivet på nattvardsfirandet däremot att saknas. Allt som inte direkt bedöms vara relaterat till att bröd/vin skall förvandlas till Kristi kropp/blod – i klartext instiftelseord och epikles – tycks i förslaget vara sådant man både kan ha eller mista; det blir närmast en smak- eller tidsfråga. Den gamla – men överspelade tanken – på instiftelseorden som, med Olaus Petris ord, ”kanon nog” spökar förmodligen i bakgrunden.
Nattvardsbönen är ett sammanhållet helt, där instiftelseord och epikles måste relateras till resten av bönen och dess motiv. Som Christer Pahlmblad framhåller är två punkter centrala, dels relationen mellan eukaristin och Kristi offer, dels frågan om ”kommunionepiklesen” (bönen om Anden över församlingen/kyrkan). Det gäller då att i samtliga eukaristiska böner ha formuleringar som ger uttryck för sambandet mellan Kristi kropp och blod och Kristi eviga offer, men också hur ”den helige Ande genom sakramentet som vi mottar också skall göra oss delaktiga av frukterna av den frälsning som vi just prisat” (Mässa för enhetens skull, s. 35). Kyrkan lovprisar alltså Guds frälsningsgärning i Kristus – och inte bara i skapelsen och allt som Gud nu verkar – och utber sig om frukterna av hans offer genom en epikles över bröd, vin och församling.
Nattvardsbönerna i sin helhet implementerar knappast den förståelse av nattvardsbönen som vuxit fram under 1900-talet genom förnyad liturgisk grundforskning och fördjupad ekumenisk dialog. BEM III.28 säger tydligt att ”kyrkorna bör pröva sina liturgier i ljuset av den enighet om nattvarden som vi nu håller på att uppnå”. Är det okunskap eller ovilja som gör att Svenska kyrkan i sin förnyelse av gudstjänstböckerna inte implementerar denna konsensus?
Visst finns sedan positiva ansatser i förslaget. Så har alternativ 1 i sin inledning lyckats formulera Kristi gärning enkelt och lättbegripligt. Flera av förslagets nyskrivna böner har en skapelseanknytning som tydliggör att nattvardsbönen verkligen är en tacksägelse för skapelsen och frälsningen. Det finns en strävan efter ett mer varierat språkbruk med olika stilnivå och karaktär.
Flera remissinstanser har uppenbarligen efterfrågat den nattvardsbön som återfinns i Den apostoliska traditionen. Det finns både ekumeniska och historiska skäl för detta. Denna nattvardsbön har fått bilda stomme till en nattvardsbön i såväl Common Worship (prayer B) som Missale Romanum (alt II). Argumenten för att inte ta med den framstår som ganska svaga, nämligen att de motiv som återfinns där också återfinns i andra nattvardsböner. Tvärtom tror vi, eftersom det här är en nattvardsbön från kyrkans odelade tid, att det skulle vara ekumeniskt fruktbart med en nattvardsbön som kan användas i många kyrkor. Om än kanske med vissa variationer. Idag finns två bearbetningar utifrån svenskkyrkligt perspektiv, dels alt. VI i Missale (Noteria 1988), dels alt. I i Missale (Artos 2008).
Gentemot HB 86 sticker framförallt två förändringar ut i HBF. Den första gäller det inklusiva språket. I nattvardsbön C (HB 86) heter det att Gud är ”som en fader och en moder”; i nattvardsbön 6 i HBF 12 har formuleringen ändrats till ”du som är en fader och en moder för oss”. Gud har alltså gjorts tvekönad! Någon djuplodande argumentation för detta ges inte i kommentardelen. Det står endast: ”Synpunkter fanns i remissvar om att fördjupa gudsbilden i kyrkohandboken genom att också i en nattvardsbön kunna tala om Gud med ett inklusivt språk utan förbehåll” (s. 86). Formuleringen är ”mer en ideologisk markering än en verklig böneformulering”. En bättre väg vore att ”ta tillvara kvinnliga eller moderliga metaforer och ge ett av alternativen ett sådant inslag med formuleringar som kan accepteras av alla” (Pahlmblad, s. 26). För ett exempel på en sådan nattvardsbön se Pahlmblad, s. 64–65.
Den andra förändringen rör nattvardsteologi. I t.ex. nattvardsbön F (HB 86) finns före instiftelseorden epiklesen: ”Låt din Ande komma över oss och dessa gåvor, så att vi får del av det himmelska bröd och den välsignelsens bägare som är Kristi kropp och blod.” Här har ord strukits och istället blivit: ”… och dessa gåvor, himmelskt bröd och välsignat vin: Kristi kropp och blod.” Medan bönen i nuvarande handbok är en bön att Anden ska komma för att vi ska få del av Kristi kropp och blod, så uttrycket HBF att gåvorna redan – före instiftelseorden – är Kristi kropp och blod. Oavsett hur man betraktar konsekrationen, att den sker vid instiftelseorden eller under nattvardsbönens gång, så är en sådan här formulering inte teologiskt korrekt. Flera av nattvardsbönerna innehåller, trots förbättringar jämfört med HBF12, formuleringar som är inkonsistenta och vilseledande. Inte minst gäller detta konsekrationsuppfattningen och realpresensen.
Herrens bön
Herrens bön ska ingå i samtliga gudstjänstordningar i förslaget. I mässan finns den av hävd infogad efter nattvardsbönen. Nuvarande handbok har Vår fader och Fader vår parallellt i den löpande texten. Förslaget skriver bara ut Vår fader, i den ekumeniska bearbetning som togs i bruk i Svenska kyrkan 1998, där brödbönen omformulerats. I de övergripande anvisningarna anges dock att Fader vår fortfarande alltid kan användas som alternativ.
”Bröt”
De tre rubrikerna brödsbrytelse–fridshälsning–Guds Lamm är, som redan framhållits, ett sammanhållet moment. I en bemärkelse framkommer detta i handboksförslaget: i högmässa och när mässa firas som huvudgudstjänst ska dessa tre moment vara med; när mässa som inte är huvudgudstjänst firas kan det utgå. Brytandet av brödet hör egentligen samman med bruket av ett stort nattvardsbröd; man bryter för att kunna dela det enda brödet. Därför är enheten i Kristi kropp en del av symboliken i brödsbrytelsen, vilket ger en koppling till fridshälsningen. O Guds Lamm är ursprungligen en sång under det att brödet bryts och beledsagar denna handling. Utan brödsbrytelse ändrar sången karaktär och får mer fokus på vördnad för det offrade Lammets närvaro.
Tydningsorden ”Brödet som vi bryter är en delaktighet av Kristi kropp” har kompletterats med det alternativa ”Brödet som vi bryter ger oss gemenskap med Kristi kropp”. Den senare anknyter till översättning i Bibel 2000. I HBF 12 stod det istället ”… gemenskap med Jesus Kristus”. Det är positivt att detta ändrats, därmed görs den kopplingen mellan Kristi kropp som gudstjänstgemenskap och Kristi kropp i brödet tydlig.
O Guds Lamm finns i sex olika textvarianter, jämfört med en enda i HB 86. De tre första innehåller några små, helt språkliga justeringar för att passas in musikaliskt. I HBF 12 saknade övriga tre referenser till Joh 1:29 och orden om att Lammet ”tar bort världens synd”. Detta saknas nu bara i ett av alternativen (nr 4), vilket är ett framsteg. Samtidigt framstår här förslagets grundläggande svaghet i blixtbelysning: den enskilde prästen eller den lokala församlingen kan fortfarande väja mellan ett nattvardsfirande med hänvisning Kristi offer och ett utan.
”Gav”
Sändningsorden efter kommunionen finns med samma alternativ som idag, med den skillnaden att ”han bevare” kan ersättas med ”han bevarar”. På modern svenska skulle dock den gammalmodiga konjunktiven behöva uttryckas med optativ: ”Må han bevara oss till evigt liv.”
När sändningsorden följer efter en obruten nattvardsgång kan de fungera exkluderande: trots att alla kanske inte kommunicerat riktas de till ett ”vi”. Samma problem uppstår aldrig vid brutet duklag, eftersom orden då riktas till alla som faktiskt just kommunicerat. Däremot riskerar man då att få en konkurrerande dubblering av ”Gå i Herrens frid”: dels efter nattvardsgången, dels efter välsignelsen. Det finns därför flera skäl att göra momentet fakultativt.
Bönen efter kommunionen bör, som framhållits ovan, knappast räknas som ett eget moment. Snarare är det en bön som avslutar kommunionsskeendet. Liksom i nuvarande handbok finns ett antal böner för de olika kyrkoårstiderna; bönen kan också formuleras fritt och det anges att ”förbönsämnen kan infogas”. Man kan dock ifrågasätta om detta är platsen för ytterligare förböner. Kyrkans förbön efter predikan/trosbekännelse respektive förbön infogad i nattvardsbönen torde vara de givna platserna för det, medan bönen efter kommunionen istället skall formulera ett tack för den mottagna nådegåvan i kommunionen med en bön om att denna skall bära frukt i den enskildes och/eller församlingens liv.
Sändningen
Med namnet Sändning istället för Avslutning (HB 86) får mässans sista del en utåtriktad istället för tillbakablickande riktning. Det anges explicit att momenten kan förekomma i valfri ordning. Endast psalm och välsignelse är obligatoriska, men om församlingen har sjungit under nattvardsgång och iordningställandet finns dock inte alltid ett behov av ytterligare gemensam sång i sändningsdelen. Det enda som borde vara nödvändigt är välsignelsen. Eftersom ordningsföljd är fri, är det också möjligt att avsluta mässan med välsignelsen som det allra sista som händer, vilket i en vardagsmässa kan vara mycket effektfullt.
Den aronitiska välsignelsens starka ställning i svenskt gudstjänstliv består. Förslaget har inte med några alternativa välsignelser. Det finns också möjlighet att byta ut konjunktiven ”välsigne” mot presens: ”Herren välsignar…” Liksom i fallet sändningsorden efter kommunionen blir resultatet mer ett konstaterande än ett verkligt förmedlande. Den avslutande trinitariska formuleringen följer inledningens ordalydelse, med det inskjutna ”I (Guds:) Faderns…”.
Det är välsignelsen som måste sägas vara de egentliga sändningsorden i mässan. Det som i handboken kallas sändningsord bör därför komma i direkt anslutning till själva välsignelsen. De två alternativa sändningsord som finns i HB 86 har bearbetats och kompletterats med två ytterligare. På prästens uppmaning: ”Låt oss gå i frid” ska vi inte längre svara ”i vår Herres Jesu Kristi namn” utan bara ”i Jesu Kristi namn”. Att av ideologiska skäl stryka ner formuleringen är pastoralt olämpligt, erfarenheten säger att det är svårt att ändra enskilda ord i väl inarbetade formuleringar.
Sammanfattning
Två tendenser är, liksom i tidigare handboksförslag, dominerande: inklusivt språk och stora variationsmöjligheter.
Det inklusiva språket är ingen nyhet, men går längre än tidigare handboksförslag. Även om huvudstrategin är att komplettera med ytterligare texter, finns det många exempel där man redigerar formuleringar som är inarbetade i församlingarna för att slippa ett ”han” eller ett ”Herre”. Och i förslaget ryms teologiska uttryck som egentligen knappast låter sig förenas.
Förslaget ger dessutom möjlighet inte bara till stor variation av alternativ för ett och samma moment, utan också att lokalt avgöra vilka moment som ska vara med eller inte. Denna ordning stadfäster det som redan är verklighet: att gudstjänstordningen kan skilja sig radikalt från en kyrka till en annan. Frågan måste därför ställas i vilken utsträckning man ens kan tala om ett gemensamt gudstjänstliv i Svenska kyrkan.
En kyrkohandbok banar inte väg för en ny praxis. Den befäster och befordrar snarare den praxis som redan finns i församlingar och pastorat. Det som vi ser i kyrkohandboksförslaget är inte mer än en återspegling av dagens Svenska kyrkan.
Till dessa, och andra övergripande frågeställningar, återkommer vi i en avslutande artikel.