Mikael Isacson och Mikael Löwegren. Publicerad i Kyrkans tidnings webbupplaga 2 juni 2016. Därefter även återgiven i Svensk Pastoraltidskrift 2016, s. 428-429, då med sin ursprungliga rubrik: ”Kyrkohandboken — en katolsk liturgi för en katolsk kyrka?”.
Den pågående handboksdebatten är närmast oöverskådlig. Flera viktiga parallella frågor diskuteras samtidigt och sidoskotten är många. Vad är egentligen kärnan i denna debatt? Maria Eckerdals nyligen framlagda doktorsavhandling visar vad handboksstriden i grunden gäller.
Eckerdal undersöker Yngve Brilioths insatser för gudstjänstens förnyelse i Svenska kyrkan. Brilioth var 1950–58 ärkebiskop och innan dess en av de viktigaste medarbetarna bakom det som blev 1942 års kyrkohandbok, föregångaren till nu gällande handbok från 1986. Eckerdals avhandling heter En katolsk liturgi för en katolsk kyrka. Ordet ”katolsk” betyder här inte romersk-katolsk, utan katolsk i den betydelse ordet har i trosbekännelsen: ”allmännelig”.
Hon summerar själv sina resultat med orden: ”Sammantaget utmanar Yngve Brilioth således den svenska kyrkan att betrakta sig själv som en katolsk kyrka, vars mässa och liturgiska liv överhuvudtaget måste uttrycka en samstämmighet med denna kyrkas katolicitet. Med mitt avhandlingsarbete har jag kunnat konstatera att detta är Brilioths liturgiskt avgörande grundsyn, något som kan sammanfattas med att en katolsk kyrka som Svenska kyrkan behöver en katolsk liturgi.”
Det är om detta handboksstriden handlar: vill Svenska kyrkan vara en katolsk/allmännelig kyrka måste hon ha en katolsk/allmänkyrklig liturgi.
Två dagsfärska exempel tydliggör att vår kyrka istället förs åt ett annat håll. Dels meddelar domkapitlet i Strängnäs att det i Svenska kyrkan går att inleda en gudstjänst ”I Guds, Skaparens, befriarens och livgiverskans namn” istället för ”I Faderns och Sonens och den helige Andes namn”. Dels sänder Svenska kyrkans internationella arbete ut ett kollektcirkulär med en bön till ”Gud, Heliga Treenighet, Fader och Moder, Son – Syster och Broder, och Ande – livgiverska och inspiratör”. (Kyrkans Tidning nummer 21/16).
En katolsk liturgi skall uttrycka den katolska tron: det som – med Vincent av Lerins ord – har trotts alltid, överallt och av alla. Alltmer tydligt handlar det i grund och botten om två oförenliga rörelseriktningar: att söka sig närmare den heliga, katolska och apostoliska kyrkans tro – eller längre bort ifrån den.
Debattens vågor kring handboksförslaget går så pass höga att Svenska kyrkans ärkebiskop vid upprepade tillfällen har sett sig nödgad att försöka gjuta olja på vågorna. Det lär inte gå eftersom de skillnader som går i dagen inte går att överbrygga. Detta är i sak ingenting nytt. Det har varit så här länge i vår kyrka, men först när vi i handboksarbetet har att ta ställning till konkreta formuleringar blir det fullt synligt.
En katolsk liturgi är med nödvändighet ekumenisk, eftersom katoliciteten har med helheten och enheten att göra. Svenska kyrkans vilja att vara en ekumeniskt engagerad brokyrka ställs med en ny handbok på sin spets.
Två av de överenskommelser vi har ställt oss bakom har en alldeles särskild tyngd. Det är dels Kyrkornas Världsråds Dop, Nattvard, Ämbete från 1982 (ofta kallat BEM); utan jämförelse det enskilt viktigaste ekumeniska dokumentet någonsin. Där manifesteras en långtgående teologisk konsensus och de olika kyrkorna uppmanas att söka sig närmare enheten genom att pröva sina egna liturgier i ljuset av den nya samstämmigheten (nr III.28).
Det andra tunga dokumentet är Borgåöverenskommelsen från 1992. Här nådde de lutherska kyrkorna i Norden och Baltikum fram till en kyrkogemenskap med de anglikanska kyrkorna. Genom flera uppfordrande paragrafer har Svenska kyrkan här förpliktigat sig till att arbeta för fördjupad enhet. I en av de inledande formuleringarna framhålls tydligt en gemensam grund, som man finner dels i den apostoliska kyrkans tradition, dels genom delaktigheten i den västliga kyrkans liturgiska arv (nr 7).
Denna ekumeniska och katolska riktning var även Yngve Brilioths. Förnyad liturgivetenskaplig forskning och fördjupad ekumenisk dialog förde under 1900-talet också kyrkorna närmare varandra. 1942 och 1986 års handböcker markerade på sin tid betydande framsteg. Det nya förslaget fortsätter inte på den vägen.
Stora delar av detta förslag har liten eller ingen förankring i den stora kyrkliga traditionen och dess bärande mönster. Den teologiska pluralismen gör här den katolska linjen till en bland många alternativa. Därmed blir det allt svårare att i Svenska kyrkans liturgi alltid och överallt känna igen henne som en katolsk kyrka. Efter genombrotten med BEM och Borgå riskerar därför vår kyrka att med den nya kyrkohandboken göra sig närmast omöjlig som seriös ekumenisk samtalspartner.
Antingen söker vi oss närmare kyrkans enhet i mässans firande – eller så söker vi oss längre bort ifrån den. Antingen uttrycker handboken det katolska gudstjänstmönstret – eller så gör den det inte. Antingen vill Svenska kyrkan vara en katolsk kyrka – eller så vill hon det inte.
Det är om själva rörelseriktningen handboksstriden gäller. Förslaget innehåller dels katolsk liturgi, dels annat. Svenska kyrkan försöker här göra både–och. Därmed blir hon varken–eller.
Hela arbetet med handbokstexter borde läggas på is under överskådlig tid. Innan Svenska kyrkan går vidare krävs det att en gedigen grund för arbetet läggs. Den katolska inriktningen från de senaste handböckerna behöver då tas tillvara. De förpliktelser som ligger i BEM och Borgå kvarstår för Svenska kyrkans del.
Det första som behövs är ett seriöst arbete med att relatera ekumenisk konsensus till vår kyrkas eget liturgiska arv. Det andra som behövs är teologiskt hållbara formuleringar som kan användas av många och inte bara några få inom Svenska kyrkan. Ett ekumeniskt sinne strävar efter enhet såväl inom den egna kyrkan som i relation till andra samfund; bara sektmentaliteten är sig själv nog. En katolsk liturgi för en katolsk kyrka söker det gemensamma.