Mikael Isacson. Recension av Kyrkohandbok för Equmeniakyrkans församlingar. Verbum, Stockholm, 2016. Publicerad i Stephan Borgehammar (red.) Reformaiton & Gudstjänst. Årsbok för Svenskt gudstjänstliv (2017), s. 242-246.
En kyrkohandbok är som en kokbok. I en kokbok finns recept och kanske även allmänna råd om matlagning, ingredienser och redskap. Syftet – åtminstone förr – var att man skulle kunna laga rätterna själv. En kyrkohandbok innehåller också instruktioner, råd och föreskrifter samt konkreta gudstjänstordningar. Avsikten är inte att man ska läsa den från pärm till pärm, utan använda den i församlingens gudstjänstfirande. En recension av en kyrkohandbok utan att fira dess gudstjänster är lika omöjlig som att recensera en kokbok utan att laga maten. I denna bokanmälan vill jag därför bara peka på några tankar som provutgåvan av Equmeniakyrkans första kyrkohandbok väcker.
Equmeniakyrkan bildades ju 2011 genom ett samgående mellan Metodistkyrkan i Sverige, Svenska Baptistsamfundet och Svenska Missionskyrkan. Två år senare började arbetet med den första, gemensamma kyrkohandboken. Det berodde inte på att de handböcker man då hade var särskilt ålderstigna. De var från 1986 (Metodistkyrkan), 2003 (Missionskyrkan) och 2005 (Svenska Baptistsamfundet tillsammans med Evangeliska Frikyrkan, Pingströrelsen och Svenska Alliansmissionen). Snarare fanns en insikt att en kyrkohandbok är ett sammanhållande band för en kyrka. I provutgåvan syns också en önskan att en kommande handbok ska få vara en viktig pusselbit för att skapa en kyrka – inte tre under samma organisatoriska överbyggnad – med en gudstjänstform som är Equmeniakyrkans.
Även om handboksarbetet är föranlett av kyrkans bildande, sker det i ett årtionde som varit gudstjänstordningarnas decennium. En nyöversättning till svenska av Chrysostomosliturgin kom 2012. Året därefter fick Stockholms katolska stift en nyöversättning av sitt missale. I Svenska kyrkan finns förhoppning att hösten 2017 anta en ny kyrkohandbok, efter försöksordningar 2012 och 2016. Tyvärr finns ingen samordning av dessa olika projekt. Många texter – kortare eller längre – återfinns ju i flera olika kyrkor, inte minst Herrens bön och trosbekännelserna. Under 1990-talet fanns ett ekumeniskt översättningsprojekt av dessa texter och en förhoppning från Sveriges kristna råd att de skulle användas (se vidare i Anders Ekenberg Låt oss be och bekänna. Libris 1996; även tillgängligt på skr.org). De ekumeniska översättningarna tycks mest fått spridning inom frikyrkligheten och används självklart i provutgåvan. Det skulle dock vara en vinst i sig om gemensamma texter kunde få en gemensam utformning på svenska. Förutom de nämnda skulle det kunna gälla mässans Kyrie, Gloria, Sanctus, Agnus Dei samt kortare fraser som ”I Faderns och Sonens …” och acklamationen efter Trons mysterium (som finns även i Equmeniakyrkans handbok).
Kyrkohandboken består av tre delar. Ett inledande avsnitt med reflektioner om varför vi firar gudstjänst, gudstjänstens flöde och gudstjänstens enskilda moment följs av anvisningar för gudstjänstens genomförande. Den tredje delen består av ordningar för ”Gudstjänster av särskild anledning”. Som rubriken antyder finns inte ordningar för ”vanliga” gudstjänster – där är uppenbarligen varje församling fri att göra som man vill –, men däremot för t.ex. nattvardsgudstjänst i och utanför kyrkorummet, bikt och bot, dopförnyelse, konfirmationsgudstjänst, vigsel, andakt i samband med dödsfall, begravning, ordination och installation av diakon eller pastor. Även i de faktiska ordningarna finns stor frihet att utforma gudstjänsten som man vill. Vissa moment är bara noterade genom sina rubriker och saknar textförslag, t.ex. Herre, förbarma dig och Lovsången i en nattvardsgudstjänst. Den lokala församlingen avgör om dessa moment ska vara med eller inte. För andra moment finns ofta tre olika alternativ. Avsikten är att det första alternativet ska ha ett enklare språk och det andra ett mer teologiskt. Det tredje alternativet ger gudstjänstledaren möjlighet att utforma momentet fritt.
Eftersom friheten att följa handbokens text eller att formulera sig själv är så stor betonas att vissa texter är konstitutiva för några gudstjänster. Då ska inga andra än de föreslagna texterna användas. Det handlar om t.ex. dopformuleringen, instiftelseorden samt vigselförrättarens frågor till brudparet och tillkännagivandet av äktenskapet.
För att hålla samman denna frihet med en form av ordning talas genomgående om fyra gudstjänstflöden: Samling, Ordet, Delande och Sändning. I Delande ingår nattvardsfirandet, mer det ska också ge möjlighet att röra sig i rummet genom att tända ett ljus, skriva en bönelapp eller ta emot förbön. Flödena ska ge möjlighet till ”stora lokala variationer” kombinerat med ”en tydlig kristen ordning”. Ordet flöde ska också markera ”rörelsen i gudstjänsten” och dess rytm. (s. 17) Samtliga moment i de olika ordningarna är knutna till något av dessa flöden. För den som har följt Svenska kyrkans handboksarbete är likheten med begreppet Ordo slående. Att tala om gudstjänstflöde torde dock vara bättre, eftersom detta är en ny term medan Ordo – åtminstone i Alexander Schmemanns eller Gordon Lathrops tappning – är någonting djupare än fyra huvuddelar i en gudstjänst.
En av de frågor som torde vara svårast att hantera för Equmeniakyrkan är dopet. ”I Equmeniakyrkan möts olika traditioner kring människors väg till församlingsliv och gemenskap” (s. 69). Det finns därför en ordning för barnvälsignelse som kan användas både när ett barn senare ska döpas eller när ”föräldrarna överlåter åt barnet att själv i vuxen ålder ta ställning till erbjudandet om dop” (s. 69), men också ordningar för dop av barn och dop ”på egen bekännelse”.
I handboken görs också en distinkt åtskillnad mellan dopförnyelse och dopbekräftelse. Dopbekräftelsen riktar sig ”till människor som döpts i späd ålder och som senare i livet kommer till tro och vill bekräfta detta”. Det betonas att det inte är ett dop och inte ska förväxlas med ett, och att dopformuleringen därför inte ska användas. Dopbekräftelsen ska kunna firas fristående eller som en del av en gudstjänst och återfinns under rubriken ”I gemenskap” tillsammans med bl.a. dop och barnvälsignelse. Dopförnyelsen är däremot lagd under rubriken ”Liv i gemenskap”, ska vara en del av en gudstjänst och riktas till hela församlingen. I praktiken är skillnaden mellan ordningarna inte så stor. Distinktionen mellan dopförnyelse och dopbekräftelse har åtminstone inte jag har i andra sammanhang. Att den görs hänger rimligen samman med att behovet av att hantera en pastoral situation där alla behöver acceptera de dop som sker inom kyrkan (även av barn) och samtidigt ge möjlighet till ett offentligt ställningstagande för den som är barndöpt men kommit till tro i vuxen ålder. I det senare fallet hade väl åtminstone Svenska Baptistsamfundet tidigare argumenterat för att den personen behövde döpas (igen).
Materialet är ett provmaterial. Det ger möjlighet att närläsa materialet igen och att se hur konsekvent vissa saker formuleras på olika ställen. Treenighetsformuleringen lyder ömsom ”I Faderns och Sonens och den heliga Andens namn”, ömsom ”I Faderns, Sonens …”; den senare formuleringen finns med dopet. Traditionellt har formuleringen varit med ett ”och” mellan varje led, i linje med hur den grekiska grundtexten formulerar sig i Matt 28. Denna formulering har också använts i samfundens tidigare handböcker. Det är också oklart vad som konstituerar en nattvardsgudstjänst. Instiftelseorden ska vara med. Därutöver sägs att nattvardsbönen är konstituerande och att denna traditionellt består av tacksägelse till Fadern, åminnelse av Kristus och bön om Andens närvaro. På ytterligare ett annat ställe anges det som konstitutivt att be om Andens både över deltagarna och över nattvardsgåvorna. Kanske borde man samla detta på ett ställe och också se om det är konsekvent genomfört i de faktiska ordningarna.
Kyrkohandboken ska ”levas och brukas där den hör hemma, i församlingens gudstjänstliv” (s. 9). Det blir spännande att höra vad de tycker om recepten.