Mikael Isacson. Publicerad i Svensk Pastoraltidskrift 2020, s. 626-628.
I kyrkohandboken återges Vår Fader som enda alternativ i de utskrivna gudstjänstordningarna. Därtill noteras i de inledande anvisningarna: ”Samtliga gudstjänstordningar innefattar Herrens bön. […] Som alternativ utifrån pastorala behov i församlingen kan följande översättning av Herrens bön (”Fader vår”) användas: Fader vår […]” (s. 10).
I flertalet församlingar inom Svenska kyrkan kommer detta till uttryck genom att man använder Vår Fader i alla gudstjänster, men kanske gör undantag vid enstaka kyrkliga handlingar, framför allt begravningar, och gudstjänster på äldreboenden.
Men är det tillåtet att regelmässigt i huvudgudstjänsten använda Fader vår? Eller kräver detta att Domkapitlet beviljar dispens? Det enkla svaret är att en församling i samtliga sina gudstjänster, även söndagens, kan använda Fader vår och att det inte kräver domkapitlets medgivande. Det är istället den präst som leder gudstjänsten som formellt får fatta det beslutet. I det följande ska jag utveckla detta.
I handbokens anvisning om när man får använda Fader vår finns två nyckeltermer. Det är vad som avses med dels ”pastorala behov”, dels ”användas”. Refererar de här uttrycken till enstaka tillfällen, t.ex. att det finns pastorala behov att använda Fader vår vid en särskild begravning, eller avser de mer allmänna behov i en församling att regelmässigt använda Fader vår? För att ta reda på den frågan räcker det inte att gå till kyrkohandboken, eftersom den inte på något sätt ger vägledning i denna fråga.
Istället behöver man söka sig bakåt. Först till kyrkomötet 2017 som fattade beslut om den gällande kyrkohandboken. Men inte heller där ges någon större vägledning. Inte i Kyrkostyrelsens skrivelse till kyrkomötet om den nya kyrkohandboken (2017:6) eller Gudstjänstutskottets betänkande (2017:1). Begreppen används i löpande text som kommenterar själva förslaget till kyrkohandbok, men hur termerna ska tolkas framgår inte.
Däremot framgår i både Kyrkostyrelsens skrivelse och Gudstjänstutskottets betänkande att förslagen till kyrkohandbok 2012 (KHBF 12) respektive 2016 (KHBF 16) är att betrakta som en form av förarbeten till nuvarande kyrkohandbok. I Gudstjänstutskottets betänkande framgår också att biskopsmötet 2014 behandlade frågan.
Om vi då vänder oss till biskopsmötets protokoll finner vi att det funnits två motstridiga tolkningar när man ska få använda Fader vår. Dels en mer restriktiv som velat begränsa användningen till de kyrkliga handlingar, när det varit pastoralt lämpligt. Dels en som velat ge möjlighet att använda Fader vår i alla gudstjänster. Den dåvarande slutförslagsgruppen stod för den mer restriktiva hållningen, medan biskoparna för den mer vidsträckta. I biskopsmötets protokoll 2014-10-20—21, § 136, framgår:
”Angående Herrens bön och val av översättning har slutförslagsgruppen föreslagit att Vår Fader ska vara huvudalternativet och att den gamla översättningen, utifrån pastorala bedömningar, alternativt kan användas i de kyrkliga handlingarna. Biskoparna var överens om att endast Vår Fader bör skrivas ut i samtliga gudstjänstordningar. I de allmänna instruktionerna bör dock anges att Fader vår som alternativ kan användas i alla gudstjänster.” (kurs i orig.)
Biskopsmötet anför nu inte någon ny ståndpunkt. I realiteten ansluter man sig till den uppfattning som kommer till uttryck i KHBF 12. I det handboksförslaget, liksom i det som kommer 2016, har man gjort på samma sätt som i nuvarande handbok. I de utskrivna gudstjänstordningarna har bara Vår Fader skrivits ut, men i de inledande anvisningarna framgår att Fader vår kan användas. Formuleringarna i anvisningar är identiska mellan KHBF 12, KHBF 16 och nu gällande kyrkohandbok.
Men i kommentarvolymen till KHBF 12 finner vi också en text som anger varför man gjort på detta sätt. Där framkommer att en undersökning från 2009 gett vid handen att Vår fader används – alltid eller ofta – i 70 % av församlingarna, medan 18 % aldrig använder den. Vad gäller Fader vår används den – alltid eller ofta – i 29 % av församlingarna, medan 47 % aldrig använder den. Man skriver:
Utifrån den ekumeniska processen, kyrkomötets beslut 1998 [att tillåta användningen av Vår Fader] och undersökningen 2009 utgör den ekumeniska översättningen av Herrens bön kyrkohandboksförslagets huvudalternativ och återges därför i gudstjänstordningarna. Samtidigt har bedömningen varit att den äldre översättningen ännu brukas i en ansenlig minoritet av församlingarna och att den därför ska finnas i förslaget och kunna användas i alla gudstjänster. Denna översättning återges i de inledande anvisningarna för Den allmänna gudstjänsten och De kyrkliga handlingarna. (Förklaringar till KHBF 12, s. 59-60)
Anledningen till att man i KHBF 12 skriver att man kan använda Fader vår ”[s]om alternativ utifrån pastorala behov i församlingen” är alltså en omsorg om de församlingar där Fader vår fortsatt brukas regelmässigt. Det framgår explicit att avsikten är att Fader vår ska kunna användas ”i alla gudstjänster” – och med avses rimligen just alla gudstjänster, utan undantag.
Av biskopsmötets protokoll framgår att det funnits en diskussion om man skulle ha en mer restriktiv hållning. Denna linje har dock inte fått genomslag och det är inte otroligt att tänka sig att det beror just på att den inte fått stöd hos biskoparna. Därmed har man också i gällande kyrkohandbok återgett samma text i anvisningarna som fanns i KHBF 12. Det finns ingen annan kommenterande text hur vi ska förstå anvisningen i gällande kyrkohandbok och nyckelbegreppen ”pastorala behov” och ”användas” än den ovan citerade text från KHBF 12. Den förståelse som kommer till uttryck där torde alltså vara normerande.
Att man kan anföra pastorala behov för att använda Fader vår vid en begravning i en församling där man normalt ber Vår Fader är självklart, men det är alltså inte det som ligger bakom skrivningen i kyrkohandboken. Där är det omsorgen om de församlingar som fortfarande regelmässigt använder Fader vår som är drivande.
En fråga kvarstår dock och det är vem som fattar beslut om att använda Fader vår i en gudstjänst. Här ger Kyrkoordningen svaret. Fader vår är enligt kyrkohandbokens anvisning ett ”alternativ” för momentet ”Herrens bön”. Och när det finns flera olika texter som kan användas för ett moment – och det gör det ju på nästa alla moment i kyrkohandboken – så är det den tjänstgörande prästen som fattar beslut ”vilka av kyrkohandbokens alternativ inom varje moment som ska användas” (17 kap. 8 § 2 stycket, Kyrkoordningen).
I just detta fall torde det vara med viss inskränkning. Vid andra moment är valet helt fritt. Vid momentet Herrens bön är huvudalternativet att använda Vår Fader, men i den händelse det finns ”pastorala behov” är det tillåtet – men inte nödvändigt – att använda Fader vår. I praktiken går det kanske däremot inte till som Kyrkoordningen anger. Det blir ju orimligt när man är flera präster i en församling, om man vid huvudgudstjänsten växlade version av Herrens bön beroende på vilken präst som tjänst. Men under alla omständigheter är det här ett beslut där domkapitlet varken behöver eller ska vara inblandat.