Mikael Isacson. Föredrag för präster och kyrkomusiker i Göta Älvdalens kontrakt, Göteborgs stift den 7 mars 2013.
1. Uppgift
Avsikten här är att ge några teologiska, liturgiska och språkliga reflektioner utifrån en närläsning av nattvardsbönerna i handboksförslaget 2012. Min utgångspunkt är dels såsom nytestamentlig exeget med vana att dissekera texter i detalj, dels såsom kyrkoherde i ett pastorat med stor mässfrekvens.
En nattvardstext för mig måste därför vara en text som uttrycker en klar teologi, fungerar i ett liturgiskt sammanhang och är formulerad på ett stilistiskt gott sätt, som tål att upprepas vecka efter vecka.
2. Definition
För vad är egentligen en nattvardsbön? Läser man rubrikerna till vår nuvarande handbok och till förslaget är det frågan om den bön som sträcker från det att helig har avslutats till dess att amen eller Fader vår kommer.
Läser man däremot kommentarerna till försöksordningen visar det sig att kommittén ansluter sig till det som är – skulle jag säga – nutida praxis. Nämligen att nattvardsbönen är en större helhet, som börjar vid ”Upplyft era hjärtan” och slutar med Amen. Det inkluderar alltså tre moment: prefation, helig och nattvardsbön. Personligen hade jag föredragit den rubriksättning som var i handboksförslaget 2000, som också markerade att detta inte är tre enskilda moment, utan ett enda. Man talade där om nattvardsbönen, med tre delar: prefationen, helig och nattvardsbönens fortsättning. Det gör också att jag kommer att använda begreppet nattvardsbön huvudsakligen i den snäva bemärkelsen som nuvarande handbok och handboksförslaget använder den, men stundtals också i en bredare bemärkelse.
3. Förändring och kontinuitet
Och det leder in på en fråga som är nödvändig att kort ta upp. Vad i kyrkohandboksförslaget är nytt jämfört med nuvarande handbok. Kortfattat kan man notera att nuvarande handbok har 13 prefationer; handboksförslaget har 18. Av dessa är 8 kvar från gamla handboken, 5 har utgått och 10 är nyskrivna, bl.a. en prefation för Maria. Serien med tonus ferialis är helt bortplockad.
Nuvarande handbok har 8 s.k. nattvardsböner. De har blivit 13 i handboksförslaget. 7 är helt nyskrivna, två gamla har fått stryka på foten. Det är nattvardsbön A (Ja, helig är du, Herre vår Gud, som håller himmel och jord i din hand) och E (infogad förbön). Alla har smärre stilistiska förändringar och flera har passager som bearbetats. Jag ska inte i detalj redogöra för detta, men återkomma till vissa saker.
4. FÖRSTA REFLEKTIONEN: Innehållet är spretigt
Vad är en nattvardsbön och vad ska en nattvardsbön innehålla för att kunna vara en nattvardsbön. Räcker det med bara instiftelseord? Eller finns det även andra delar som är konstitutiva för en nattvardsbön.
Den som söker svar på dessa frågor i handboken letar i princip förgäves. Det som förenar nattvardsbönerna är egentligen bara tre saker. (1) Instiftelseorden. (2) Acklamationen efter instiftelseorden. (3) Detta räcker inte endast. Det krävs ytterligare böner, men vilken typ av bön finns det ingen klarhet i.
Läser man däremot kommentardelen till handboksförslaget – som jag personligen är mer positiv till, än själv förslaget – kommer saken faktiskt i ett helt annat läge. Dels betonar man där att prefation, sanctus och nattvardsbön är en helhet. ”Med Lovsägelsen … inleds en tacksägelse (eucharisti) som sträcker sig fram till Herrens bön. … Tacksägelsen syftar fram mot kommunionen och riktas till Fadern genom Jesus Kristus i den heliga Anden.”
Man radar sedan upp en hel del motiv för nattarden, och tar då sin utgångspunkt i Baptism Eucharist Ministry, det s.k. BEM-dokumentet eller Lima-dokumentet. Detta dokument antogs av kyrkornas världsråd 1982 i Lima, Peru. Därav namnet. Och här radar man upp fem olika motiv för nattvarden: Tacksägelsen som det centrala motivet, som ”omfattar allt som Gud redan gör i skapelsen och frälsningen, allt som Gud nu verkar i, i kyrkan och i världen och allt som Gud kommer att göra då Gudsriket fullkomnas.” Vidare anamnes: nattvarden är åminnelse av Kristi lidande, död, uppståndelse och himmelsfärd – eller uttryckt på ett annat sätt: nattvard firas inte ”’till minne av’ vad Kristus en gång gjort och lidit utan att den uppståndne Kristus också idag är närvarande i måltiden och däri skänker gemenskap med sig själv.” och epikles: ett nedkallande av den helige ande. Vidare att nattvarden är de troendes gemenskap, som innebär en enhet med Kristus och med alla kristna överallt och i alla tider. Gudsrikets måltid som föregriper det kommande Gudsriket. Slutligen talar också BEM-dokumentet – även om kommentardelen inte tar upp det – församlingens Amen som en komponent i nattvardsfirandet.
För handbokskommittén räcker det om de moment som finns omnämnda i BEM-dokumentet finns med i någon eller några nattvardsböner. De 13 bönerna uppvisar stor variation på vilka moment som finns med. Som jag uppfattar BEM handlar det snarare att de normalt ska finnas med i varje nattvardsfirande, men endast några få nattvardsböner kan sägas ha alla dessa delar. I antagandet av en ny kyrkohandbok tycker jag att det hade varit på sin plats att också implementera de liturgiska dokument, som Svenska kyrkan har anslutit sig till.
Här kanske jag ska få uppmärksamma en inkonsekvens i materialet, som jag tror beror på ett förbiseende. I ordningen för Högmässa är prefation och Sanctus obligatoriska moment. I ordningen för Mässa är de också obligatoriska om det firas som huvudgudstjänst enligt förklaringarna (s. 46), men i själva mässordningen anges att de är fakultativa alltid när Mässa firas. Personligen ser jag inga motiv för att utelämna prefation och sanctus någon gång. Utan de momenten försvagas det grundläggande motivet i mässan: tacksägelsen/eucharistin.
5. ANDRA REFLEKTIONEN: Om inklusivt språk.
I direktiven är ett av syftena ”en bearbetning av de liturgiska formuleringarna i syfte att finna ett mer inkluderande språkbruk”. I förslaget har man valt att inte ersätta speciellt många enskilda formuleringar, utan att komplettera dem med alternativa ordalydelser. Ett exempel är att formuleringen i prefationerna:
”du ensam är värd vårt lov allsmäktige Fader, helige Gud” får en alternativ formulering ”du Skapare som ger liv åt allt”
Man skulle kunna hoppas att detta skulle leda till en större rikedom i hur Gud omtalas – inte bara som Herre och Allsmäktig – men i mina ögon blir det precis tvärtom. Många av de nyskrivna nattvardsbönerna har endast ett ”Gud” som används, ”Gud” följd att en sats ”du som …” eller en referens Skaparen. Jag tycker också att det blir problematiskt om det är möjligt att genomgående fira en gudstjänst utan att Gud på något sätt benämns som Herre eller Fader.
Jag undrar också vad som händer om man ofta i liturgin benämner Gud som skapare. Den risk jag ser är att Gudsbilden som förmedlas blir alltmer modalistisk, dvs. att den bara gör skillnad på de tre personerna i gudomen utifrån vad de gör (skapare, förlossare, hjälpare), inte i vilken relation de står till varandra (Fader, Son, Ande). I längden riskerar det att Treenigheten suddas ut och det bara är enheten i gudomen som framträder.
I några fall har man dock gått in och justerat ordet Herre. Det rör bl.a. acklamationen efter instiftelseorden. Där är ordet Herre satt inom parentes. Det kan alltså lyda både ”Din död förkunnar vi Herre, din uppståndelse etc” och ”Din död förkunnar vi, din uppståndelse etc”. Man kan undra om detta uppmuntrar igenkännandets glädje mellan olika kyrkor.
6. TREDJE REFLEKTIONEN: Om anpassningen till Bibel 2000
Ett annat direktiv var att göra en anpassning till Bibel 2000. Kommittén diskuterar förhållandet mellan liturgi och bibelöversättning, och markerar att man egentligen i varje enskilt fall måste ta upp frågan om det är lämpligt att göra förändringar, vilket jag tror är helt korrekt.
Vad gäller instiftelseorden resonerar man om två ordval. Det första handlar om ordet ”kalk”, där man valt att ersätta det med ”bägare” i enlighet med Bibel 2000. Man resonerar om att det grekiska ordet, poterion, inte handlar om ett högtidligt, cermoniellt kärl utan att vardagligt dryckeskärl. Och det är nog så ordet kalk också användes på medeltiden, när instiftelseorden får svensk språkdräkt. I sak tror jag att kommittén har rätt, men frågan är vad man egentligen vinner på kuppen. Inte minst eftersom vi faktiskt har ett kärl som kallas just kalk – och nog lär ha det namnet under överskådlig tid.
Man för också ett klokt resonemang kring frågan om åminnelse. Bibel 2000 översätter ju, helt korrekt, ”gör detta till minne av mig”. Men det svenska minne (och det grekiska anamnesis) avser knappast mer än en mental akt, medan den bibliska, djupare förståelsen av Jesu ord snarast är att det handlar om ett förnuande – för att citera Harald Riesenfeldt – ett närvarandegörande av Jesu lidande, död, uppståndelse och himmelsfärd.
Inledning till nattvardsbön D lyder idag:
Lovad vare du, himmelens och jordens Herre,
som förbarmat dig över oss
och utgivit din ende Son,
för att var och en som tror på honom
inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.
Där har man önskat göra kopplingen till Joh 3:16 tydligare
Lovad är du, himmelens och jordens Herre,
som så älskade världen
att du gav den din ende Son,
för att den som tror på honom
inte ska gå förlorad utan ha evigt liv.
Dessvärre har man inte gjort någon större stilistik bearbetning. Det kommer att vara svårt att både säga ”som så älskade världen” och att uppfatta tankegången. En bättre variant hade kanske varit
Lovad är du, himmelens och jordens Herre.
Så älskade du världen
att du gav den din ende Son,
för att den som tror på honom
inte ska gå förlorad utan ha evigt liv.
Men man kan också finna motsatsen. I nattvardsbön 6 (nuvarande C) heter det idag ”och ge ditt rike till dem som tar emot det”. I förslaget heter det ”och ge ditt rike till dem som hoppas på dig”. Uttrycket hoppas på dig är ett bibliskt uttryck, men förekommer aldrig tillsammans med ”ditt rike”. Däremot finns det en direkt referens i den nuvarande formuleringen och det är till Markus 10:14-16, ”den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in”
7. FJÄRDE REFLEKTIONEN: Mycket här och nu, men mindre där och då.
Många – 2/3 av de nyskrivna nattvardsbönerna – har fraser som sig att Gud möter oss här och nu. Däremot finns inga sådana direkta referenser i de gamla nattvardsbönerna. I sak ingenting fel med det naturligtvis. Gud möter oss självklart i just den mässa som firas för stunden.
Men i mina ögon kombineras detta med en annan strävan. Så vitt jag läser de nya nattvardsbönerna finns en svagare eskatologisk eller över huvud taget himmelsk dimension.
Prefationen för Kristi himmelsfärd och Pingst försvinner och ersätts av en prefation som endast handlar om Anden. Inget fel i det, men det innebär att ingen prefation omnämner himmelsfärden. Och vilken prefation jag ska använda när jag firar mässa på Kristi flygares dag, det vet jag inte. Möjligen räknar man inte med att det firas mässa i någon kyrka då.
I nuv. G-bön, som heter 9 i HBF, finns två för mig ganska oförklarliga strykningar.
Helig är du, Herre Gud. Hela skapelsen lovar dig, du som ger liv åt allt. Genom alla tider samlar du åt dig ett folk och lovsången till din ära skall aldrig upphöra. (HB 86)
Helig är du, Gud, hela skapelsen lovar dig. Du som ger liv åt allt. (HBF 12)
Vi firar inför dig, Helige Fader, åminnelsen av din Sons lidande och död… (HB 86)
Vi firar, Helige Fader, åminnelsen av din Sons lidande och död… (HBF 12)
Det finns fler smärre indicier där jag ser att nattvardsbönerna sammantaget blir mer inomvärldsliga, och mindre himmelska. Men jag vill gå vidare.
8. FEMTE REFLEKTIONEN: När sker konsekrationen – om det sker någon?
En nattvardsbön refererar, så vitt jag förstår luthersk teologi, till det bröd och vin som är avsett att användas i den aktuella mässan. I den nuvarande handbokens böner framkommer detta genom att det refereras till ”dessa gåvor”, ”dessa gåvor av bröd och vin”, ”dessa våra gåvor”. Det blir ett klart samband mellan bönen och det bröd och vin som ska konsekreras.
I de nyskrivna nattvardsbönerna – med undantag av den första – så är referenserna av en annan karaktär. De är mer allmänna och hänvisar till ”bröd och vin” eller ”brödet och vinet”. I mina ögon blir detta språkligt torftigt och en sämre teologisk fokusering. Det blir också en sämre fokusering i bönen på just de gåvor som i den aktuella mässan ska konsekreras att bli Kristi kropp och blod.
När sker konsekrationen? Den medeltida uppfattningen – som Luther tar över – säger att konsekrationen sker under instiftelseorden. Denna uppfattning bygger i sin tur på den dåtida vetenskapen, att lärjungarna när de firade nattvard just läste instiftelseorden och Herrens bön. Det finns idag ingen forskare som tror det. I linje med det fokuserar nutida nattvardsteologi mer och mer på nattvardsbönens helhet, att det är hela nattvardsbönen som är konsekrerande.
Oavsett vilket av dessa perspektiv man själv kan argumentera för borde man studsa för följande formulering i nattvardsbön 12, som förekommer strax före instiftelseorden
Låt din Ande komma över oss och dessa gåvor,
himmelskt bröd och välsignat vin:
Kristi kropp och blod
Texten anger att det som ligger på altaret är Kristi kropp och blod. Min fråga är när det har skett. Eller är det så att handboken inte räknar med att det sker någonting när en präst ber nattvardsbönen?
9. SJÄTTE REFLEKTIONEN: Det finns en språklig och liturgisk torftighet
Här skulle jag kunna ge en lång rad av olika exempel på detaljer som jag menar behöver bearbetas stilistisk och liturgiskt.
Det finns en prefation för Maria-dagar. Det tycker jag är bra och det behövs. Texten lyder:
Med Maria jublar vi över befrielsen, hela världen gläder sig. Vi vill som Maria bejaka dig i våra liv. Vi vill höja vår röst för rättvisan och göra din nåd synlig i världen. Därför vill vi …
Här måste man fråga sig vad den liturgiska funktionen för en prefation är. Jo, att uttrycka tacksägelsen mot Gud för någonting. Men här viss ingen form av tacksägelse till Gud, utan endast en beskrivning av vad församlingen gör och vad församlingen vill göra.
Att avsluta den med ”Därför vill vi …” innebär egentligen att säga, att vi sjunger Helig Helig Helig eftersom vi i församlingen gör saker och ting, inte därför att Gud gör saker och ting.
Det finns en rad stilistiska inkonsekvenser. Ett exempel från prefationen allmän 2 får räcka:
Ja, sannerligen du ensam är värd vårt lov, allsmäktige Fader, helige Gud. Dig vill vi prisa och välsigna genom Jesus Kristus, vår Herre. I Kristus, vår befriare och vän …
Min stilkänsla säger mig att det snarare borde heta – som i flertalet andra prefationer – ”I honom …” och att Kristus inte upprepas så nära inpå.
På många ställen bygger man på upprepningar, som jag tror kommer att bli tröttande i längden. Ett exempel är nattvardsbön 12, som har ett lite roligt sätt att markera att liturgin i sig inte är tidsbunden, utan att Kristi verk blir närvarande.
Jesus Kristus,
vi minns natten då du övergavs.
Vi minns ditt lidande på korset och din uppståndelse.
Vi såg den tomma graven och mötte dig levande.
Vi minns din himmelsfärd.
Vi stod under dina välsignande händer.
Allt detta är nära och nu.
Här är platsen där du sagt att du möter oss.
Att så upprepa både ”vi” och ”minns” skapar en språklig torftighet och blir ganska tröttande i längden. Därtill kan man fundera om ordet ”minns” nu är ett bra ord. Jämför med att man vill ha kvar ”åminnelse” och inte ”till minne av mig” i instiftelseorden. Och om det är så bra att växla tempus: minns är presens, såg och stod preteritum/imperfektum. Man kan också fundera på om det är klokt att man just kommer ihåg tre händelser, medan man refererar till att man såg och stod under vid de två andra.
Det är också påfallande att många av de nyskrivna nattvardsbönerna kretsar kring ett eller ett par uttryck.
Gud, du som skapar himmel och jord,
du som skapar oss människor till din avbild,
du som ger oss uppdraget att förvalta denna värld;
Vi tackar dig för detta liv, för denna värld och uppdraget vi fått.
Vi tackar dig för att du förnyar oss genom förlåtelsen.
Vi tackar dig för Jesus från Nasaret, för att han visar vad det är
att leva som din avbild och för att han kommer till oss.
Vi tackar dig för din Andes skapande vind som sveper genom våra liv
och som fyller världen.
Vi ber dig att du med din Ande helgar bröd och vin,
så att vi genom dem får del av Kristi kropp och blod.
Den natt etc.
Din död etc.
Gud, du som genom alla tider och i denna stund skapar världen,
kom till oss med förlåtelse, liv och Ande,
när vi delar bröd och vin,
så att vi kan gå vidare i världen, värna den, älska och skapa.
Med Jesus från Nasaret, med de kvinnor, män och barn som följt och följer honom ber vi …
10. SJUNDE REFLEKTIONEN: Amen.
I nuvarande handbok är det solklart att Amen är församlingens ord. Det är inte prästen som ska säga det och markera att bönen är slut. Det är församlingen som ska stämma in i bönen med ett ”Må så ske”. I HBF är det genomgående att alla Amen i nattvardsbönerna sägs av prästen. Och jag vet inte om detta är lapsus. Nuvarande handbok är konsekvent, förslaget varierar: dagens bön och vissa förböner förväntas församlingen svara Amen på, medan de inte ska göra det efter nattvardsbönerna, vissa förböner och bönen efter kommunionen.
I mina ögon så är detta ett tecken på att förslaget borde arbetats igenom några gånger till innan det sänts ut. Men, sådana fadäser kan alltid enkelt rättas till inför den slutliga utgåvan. Jag skulle nu vilja avsluta med en passage ur nattvardsbön 1 som jag tycker på ett fint sätt uttrycker fastan:
O Gud, tack för att du älskar oss. Du gav oss din son. Han gav sitt liv för oss. Han älskade oss till det yttersta, till döden på korset för att vi skulle få leva.