Henrik Glamsjö, Mikael Isacson och Mikael Löwegren. Publicerad i Svensk pastoraltidskrift 2007, s. 114-115.
Johan Herbertsson har i SPT 3/2007 kommit med några synpunkter på den artikel där vi – som en replik till Bengt Hägglund – diskuterar relationen mellan Kristi offer på Golgata och mässan som offer.
Inledningsvis påpekar Herbertsson helt riktigt att ”förståelsen av relationen mellan Kristi offer på korset och Kristi närvaro i eukaristin är av största vikt, då det är Treenigheten och kristologin som är frälsningens absoluta grundval och avgörande för allt i teologin”. Det samtal som nu förs kring mässan och offret har självklart bärighet på viktiga teologiska grundaxiom. Som alltid är liturgisk teologi verkligen teologi i dess rätta bemärkelse, eller som det uttryckts: lex orandi, lex credendi.
Som Herbertsson själv konstaterar har Hägglund och vi olika utgångspunkter, vilket vi också försökte framhålla i vårt senaste inlägg där vi beskrev dessa som ”reformatoriska kategorier” respektive ”den ekumeniska rörelsen och den moderna liturgiska forskningen”. Herbertsson tycks också mena att såväl Hägglund som vi är konsekventa i förhållande till våra utgångspunkter.
Ett problem för Herbertsson synes vara att vi använder ordet ’upphäva’, när vi skriver att ”i mässan upphävs tiden”. Måhända är det också därför han beger sig till den tyska idealismens värld, där ”den verkliga verkligheten befinner sig bortom tid och rum”. Att beskriva vår uppfattning på detta sätt är dock en feltolkning och att sätta in i oss i en värld där vi inte känner igen oss. Istället för använda ordet ’upphäva’ är det kanske riktigare att säga att tiden ’transcenderas’ i liturgin. Gränserna mellan tid och evighet överskrids, utan att de faktiskt upphävs. De tre dimensionerna i tiden – förflutet, nu och framtid – blir ett enda skeende, och ”evigheten berör på varje punkt tiden” för att tala med Hjalmar Ekström.[1]
För sin egen del tycks Herbertsson mena att vi i nattvarden främst får del av frukterna av Kristi gärning på korset och att denna gärning är en historiskt bestämd och i tiden isolerad händelse vars verkan är giltig för alla tider. Men om det är så, finns det väl ingen delaktighet i mässan med hela Kristi verk – från födelsen till återkomsten i härlighet. Eller, för att låta Anders Piltz formulera frågan: ”Deltar man sakramentalt, för att ta ett exempel, i Kristi födelse i Betlehem, när man firar julnattens mässa; eller tar man ’bara’ emot den uppståndne Herren i sakramentet, medan man tänker på hans födelse? Skulle i det senare fallet krubban i Betlehem och omständigheterna kring den vara närvarande bara psykologiskt … men blott som en historisk bakgrund till påsken, det som ’egentligen’ blir närvarande i eukaristin?”[2]
De frågor som Herbertsson väcker låter sig knappast besvaras på ett kortfattat och nöjaktigt sätt i en replik av detta slag. Vi kan inte kommentera alla uppslag i hans text, men vill än en gång peka på en sak som varit avgörande för den liturgiska förnyelsen och särskilt nattvardsbönens restaurering: återupptäckten av den judiska bakgrunden till åminnelsemotivet i mässan (anamnesen).[3]
Poängen med det judiska sättet att tänka zikkaron är allt annat än att förlägga det väsentliga till en abstrakt idévärld. Tvärtom är det just en verklig och konkret historisk händelse som på nytt blir närvarande (i historien!) när man firar den. En jude som håller påskmåltid skall göra det ”som om han själv vore närvarande” vid uttåget – det är en händelse i tiden som blir så verklig på nytt att man firar sin påskmåltid med skorna på. Eller med Harald Risenfelds ord: ”Kultdramat skapar verklighet, det ’förnuar’ den mytiska eller historiska urhändelsen.”[4]
[1] Den fördolda verkstaden. Själavårdande brev (CWK Gleerup 1966), s. 32
[2] Anders Piltz ”Än som i gången tid. Mysterieteologi från fornkyrka till nutid”, i Florilegium Patristicum. En festskrift till Per Beskow (Åsak, Sahlin och Dahlström 1991), s. 146f
[3] Se Kjell Peterson Åkallan och åminnelse. Nattvarden i mötet mellan luthersk tradition och ekumenisk teologi (Arcus 2000), särskilt s. 27ff
[4] Citat efter Kjell Peterson Åkallan och åminnelse, s 27