M. Löwegren. I dens. (red.), Kyrkans och dopet idag. Om dop i 2010-talet (Publikationer från Växjö stift Nr 18), Skellefteå: Artos och Norma bokförlag 2013, s. 137-141.
Till det senaste präst- och diakonmötet i Växjö stift (oktober 2009) inkom en motion av prosten Dag Sandahl. Han föreslog där tillsättande av ”en arbetsgrupp med fem präster med uppgift att revidera stiftets riktlinjer för dop samt ordna studiedagar kring frågan om en modern doppastoral, fotad i Kyrkans bekännelse om dopet”. Motionen bejakades, med den skillnaden att gruppen skulle innehålla minst fem präster, en diakon och en pedagog.
Den arbetsgrupp som utsågs anordnade sammanlagt tre studiedagar. Vid den första dagen redogjorde representanter från Lund stift för arbetet med dopsajten.se, Margareta Melin talade om sin syn på barndopet och Kjell Petersson gav teologiska perspektiv på kyrkans uppdrag att döpa. (St Sigfrids folkhögskola i Växjö den 12/2 2011).
Den andra studiedagen hölls två gånger. Anna Karin Hammar föreläste om det hon arbetat med i sin doktorsavhandling kring dopet och undertecknad var inbjuden för att ge respons. (Värnamo den 15/11 2011, Nybro dagen därpå).
En tredje och avslutande studiedag fokuserade det då nyutkomna biskopsbrevet Leva i dopet. Biskop Jan-Olof Johansson pekade utifrån brevet på hur han menar att vi behöver arbeta med dopet i stiftet. Christopher Meakin satte in brevet i ett teologiskt och ekumeniskt sammanhang. (St Sigfrids folkhögskola den 4/5 2012).
Samtliga föredrag från de olika studiedagarna återges här, i mer eller mindre bearbetat skick, i samma ordning som de hölls. Dessa artiklar kompletteras med en genomgång av hur stiftets riktlinjer för dop har varit en fråga som bevarat sin aktualitet de senaste fyrtio åren.
Dag Sandahls skrivelse grep tillbaka på en motion till prästmötet i Växjö år 1972 vars ärende var att ”få till stånd en ansvarig doppraxis”.[i] En kommitté tillsattes den gången med Peter Bexell (en av motionärerna) som sammankallande och sekreterare. 1974 hade man under Pehr Edwalls ledning ställt samman Kyrkan och dopet: en debattbok om dopet idag och i framtiden.[ii] Boken mynnade ut i en skiss till riktlinjer för doppraxis i Växjö stift som man hoppades skulle fastställas av biskopen.
Över hela Europa hade de gamla majoritetskyrkorna börjat ställa sig frågor om hur man kan vara (folk)kyrka i en förändrad värld. I Sverige kom diskussionen om dop och doppastoral i en sekulariserad folkkyrkosituation igång under 1960-talet. Ingmar Svanteson var den som – utifrån församlingserfarenheterna i Västerås Barkarö – arbetade mest med frågeställningarna. Ett sammanhang där de pastoralteologiska frågorna drevs radikalt var den stencilerade tidskriften Pro Orthodoxia. Den utgavs av unga teologer och andra studenter i Lund. Dopfrågan, som det då hette, blev själva skärningspunkten i diskussionerna. 1971 samlades artiklar och dokument ur svensk och internationell debatt i de tre häftena Dopet I-III. Påfallande många i kretsen kring Pro Orthodoxia hade anknytning till Växjö stift. Detta utgör bakgrunden till motionen 1972.[iii]
Vid det extra prästmöte som i augusti 1974 behandlade debattboken Kyrkan och dopet fastställdes inga riktlinjer. Däremot var boken och samtalen i stiftet med om att sätta igång ett skeende som förändrade doppraxis. Det gemensamma arbetet i prästkollegiet pekade fram emot dels dopordningen i den handbok som kom 1986, dels sambandet dop-medlemskap som knäsattes 1996, dels de pastorala program som kyrkoordningen 2000 betonar att församlingen ska ha inom ramen för församlingsinstruktionen. Utan att kunna fångas in formalistiskt kom en process igång som ledde framåt.
Föreliggande bok har alltså lånat sin titel från sin föregångare från 1972. Det markerar å ena sidan en kontinuitet i diskussionen. Å andra sidan finns det en skillnad mellan de båda böckernas syftning. I 1974 års Kyrkan och dopet låg fokus tydligt på frågorna om doppraxis i en ny tid för folkkyrkan. 2012 års Kyrkan och dopet idag kan däremot sägas göra halt innan man nått dit: några förslag till modern doppastoral finns inte.
Detta signalerar nog något utöver den formella sidan av saken. Formellt är det korrekt att arbetsgruppen inte kunde få fram några fastställda riktlinjer att revidera. Väl så viktigt är nog att vi ser ett par betydelsefulla förändringar jämfört med för fyrtio år sedan.
1. Teologiska förskjutningar. Det finns idag en större mångfald, eller osäkerhet om man så vill, kring hur man ska förstå dopet teologiskt. Förskjutningarna i det teologiska landskapet är på vissa områden stora. Om man till exempel tänker sig att det finns val mellan olika livsvägar och att människan kan gå förlorad, respektive om man inte gör det, får det omedelbara konsekvenser för hur dopet kommer att tolkas. Med olika utgångspunkter blir det naturligtvis svårare överlägga om de praktiska pastorala konsekvenserna. Och det är inte bara kring dopet som det finns stor oenighet om vad som är det bärande teologiska innehållet i kyrkans bekännelse.
2. Förstärkta kongregationalistiska tendenser. När Svenska kyrkan skulle skiljas från staten blev en grundtanke att det var samma kyrka före som efter den 1/1 2000, fast utbruten ur statsförvaltningen. I praktiken har den Kyrkoordning som antogs för att ersätta den gamla Kyrkolagen kommit att förstärka kongregationalistiska tendenser i Svenska kyrkan.
Biskopsrollen i Svenska kyrkan har förändrats under 1900-talets gång. En sak som inte syntes på statskyrkans tid var i hur grad den offentliga svenska ämbetsmannakulturen hjälpte till att upprättahålla en episkopal struktur. När den förvaltningstraditionen försvann kom inget motsvarande i dess ställe. Stiftsnivån har de facto fått avgjort mindre att säga till om jämfört med församlingsnivån. Lokalanställningen av prästerna i den nya kyrkoordningen är här en avgörande faktor när hela ämbetslinjen successivt har försvagats. Symptomatiskt nog betonas idag hellre ’det gemensamma uppdraget’ än ’den dubbla ansvarslinjen’.[iv]
3. Urholkad kollegial solidaritet. De nya strukturerna ger förstås också mentala förändringar. Förskjutningen mot det lokala visar sig då i en minskande solidaritet med biskopen, kyrkohandboken och kyrkoordningen.
I fokus kommer istället kyrkoherden. Också kyrkoherderollen har förändrats avsevärt under de senaste årtiondena med allt större tonvikt vid arbetsledning; strukturutredningen fortsätter längs samma linje. Den lokala församlingsledningen tänks mer i termer av styrelse (kyrkoråd) och vd (kyrkoherden), än som ett samspel mellan förtroendemannalinjen och ämbetslinjen.
Tanken på prästkollegiet som ett presbyterium kring biskopen tonas då ner. Motsvarande gäller förstås diakonkollegiet. Präst- och diakonmötets funktion omvandlas också; inte så mycket gemensamma överläggningar, som ett slags obligatorisk fortbildning. Ursprungligen betyder koll-lega ’läsa samman’. Det syftar i ämbetssammanhang på det gemensamma läsandet dels av Tidegärden, dels av teologi. En kollegial struktur handlar alltså om att be, studera och samtala tillsammans. Kontraktskonventen har – i varje fall i delar av Svenska kyrkan – haft en lång tradition av vara en fungerande kollegial gemenskap i denna betydelse.
Med teologiska förskjutningar, förstärka kongregationalistiska tendenser och urholkad kollegial solidaritet tycks det idag inte vara möjligt med riktlinjer för ett gemensamt pastoralt handlande.
Eftersom det heller inte finns något sådant förslag från arbetsgruppen har jag också valt att i denna bok inte publicera de olika uppsättningar riktlinjer som figurerat. Istället ligger dessa på Växjö stifts hemsida, internwww.svenskakyrkan.se/vaxjostift/dopet. Där kan den intresserade lätt hitta fyra dokument som kompletterar framställningarna i denna bok.[v]
- 1974 års förslag till riktlinjer
- ”Doppraxis för Växjö stift 1980”
- ”Riktlinjer vid dop av förskolebarn, skolbarn och vuxna i Växjö stift” (1988)
- ”Dopet/dopundervisningen” (samrådsrapport 1990)
Det är texter som är väl värda att studera, och det inte bara av historiska skäl. På hemsidan ligger också respons från deltagare vid de tre studiedagarna år 2011-2012.
Det är min förhoppning att boken Kyrkan och dopet idag tillsammans med materialet på webben ska kunna vara till hjälp för fortsatt reflektion. Inte bara bland präster, diakoner och pedagoger utan också bland förtroendevalda och kyrkfolk. Ett gemensamt arbete med en modern doppastoral är idag inte mindre angeläget än för fyrtio år sedan.
Ryssby, S:t Tomas dag 21 december 2012
Mikael Löwegren
[i] Motionen till prästmötet 1972 undertecknades av Peter Bexell, Ingvar Gerdmar och Lars Rye-Danjelsen. Prästmötet i Växjö 1972 (Växjö stifts 1973), s. 15ff.
[ii] Kyrkan och dopet: en debattbok om dopet idag och i framtiden utgiven på uppdrag av 1972 års prästmöte i Växjö stift (Håkan Ohlssons Förlag 1974). En andra upplaga trycktes året därpå. Medverkade gjorde Peter Bexell, Gustaf Adolf Danell, Pehr Edwall, Gunnar Hellström, Gejmon Henricsson och Ragnar Nordh. Totalt innehöll boken tio artiklar, några samtalspunkter samt förslag till riktlinjer för doppraxis.
[iii] Dopet I-III hade Christian Braw, Tommy Olofsson, Dag Sandahl och Håkan E Wilhelmsson som redaktörer. Det arbete med pastoralteologiska frågor som påbörjades kring Laurentiistiftelsen i Lund fick – fr.a. genom Niklas Adell – en fortsättning i Pastoral för Svenska kyrkan (Dekankollegiet i Svenska kyrkans fria synod 1992).
[iv] Låt mig i detta sammanhang peka på tre doktorsavhandlingar från början av 2000-talet med gemensamma beröringspunkter i sina skildringar av Svenska kyrkans 1900-tal: Göran Lundstedt Biskopsämbetet och demokratin: biskopsrollens förändring i Svenska kyrkan under 1900-talets senare del. En kyrkorättslig studie. Bibliotheca Theologiae Practicae 82 (Artos 2006), Daniel Alvunger Nytt vin i gamla läglar: socialdemokratisk kyrkopolitik under perioden 1944-1973 (Församlingsförlaget 2006), Lennart Ahlbäck Socialdemokratisk kyrkosyn: en studie i Socialdemokraternas kyrkopolitiska riktlinjer 1979-1996 (Arcus 2003).
[v] ”Doppraxis för Växjö stift 1980” trycktes tillsammans med samrådsrapporten ”Dopet/dopundervisningen” från 1990 och ”Riktlinjer vid dop av förskolebarn, skolbarn och vuxna i Växjö stift 1988” i boken Dop i församlingen – om att stärka dopets ställning. Gästred. Birgitta Carlquist. Mitt i församlingen 1992:10 (Svenska kyrkans församlingsnämnd 1992).