M. Löwegren. Publicerad i Svensk pastoraltidskrift 2012, s. 13-15.
I en tidigare artikel i SPT (nr 25/2011) har jag argumenterat för att vår nuvarande ordning i Svenska kyrkan med ett infogat skriftermål i mässan – beredelsen – varken tar synden på tillräckligt allvar eller gör rättvisa åt förlåtelsens befriande kraft. Jag menar att botakten av själavårdsmässiga skäl behöver få en utformning som inte förväxlas med den egentliga biktordningen.
Botmomentet i mässans samling
Den kristna gudstjänsten har två huvudmoment: läsningen av Guds ord och firandet av Herrens måltid. Till dessa två huvudavdelningar finns fogat en inledning och en avslutning, så att vi får den fyrfaldig struktur på mässan som går att återfinna i olika tider och kulturer. För att utrycka vad inledningen och avslutningen syftar till talar man idag ofta om mässans samling respektive sändning.
Samlingen är mässans öppning i bot, bön och lovsång. Detta är tre perspektiv som bör komma till sin rätt. Att ge uttryck för sin längtan efter förlåtelse är ett viktigt grundmotiv som samspelar med andra.
De inledande momenten syftar sammantaget till att föra samman församlingen till en gemenskap och förbereda den för att lyssna till Herrens ord och fira eukaristin. I den västliga liturgiska traditionen har denna samling ofta varit flexibel. Den har kunnat varieras såväl efter kyrkoårstid som efter om det är söndag eller vardag. I vår egen samtid är det inte ovanligt att man som inledning t.ex. låter taizésånger forma en yttre och inre stillhet, eller bibelvisor och lovsånger en anda av tillbedjan.
Samtidigt har det genom 1900-talets liturgiska reformer inom de olika kyrkorna etablerats en normal västkyrklig ordning. Det finns ett fullödigt och bärkraftigt mönster i Kyrie och Gloria, ev. föregånget av ett särskilt botmoment, och följt av kollektbön. Här finns ett slags ekumenisk konsensus, i varje fall vad gäller söndagarnas ordinarie högmässa.
Högmässan
Ett alternativ till det infogade allmänna skriftermålet – med beredelseord, bön om förlåtelse, avlösning och tackbön – är att bruka en mer allmänt hållen botakt. Istället för en avlösning följs den av en försäkran om Guds nåd. Detta löftesord skulle kunna vara antingen en så kallad optativ form av avlösningen, motsvarande den i tidegärden: ”Må Gud allsmäktig förlåta oss våra synder i sin stora barmhärtighet och föra oss till det eviga livet.” En annan möjlighet är att som i HB 1942 hämta ett löftesord ur Skriften (1 Joh 1:9, 1 Tim 1:15).
En sådan botakt kan gestaltas på olika sätt. Jag vill här peka på tre olika modeller.
1.Man kan naturligtvis tänka sig att omforma vår form för beredelse till en mer allmän botakt med löftesord: utan såväl skriftetal som avlösning, och då bortfaller också tackbönen. Detta skulle motsvara den ordning för högmässa som gällde i Svenska kyrkan till och med omdaningen 1933/1942; en ordning som inte försvann förrän med handboken 1986.
Detta kunde vara ett alternativ att bruka fr.a. i fastan. Men för att botmomentet inte ska ta överhanden behöver prästerna avhålla sig dels från böner med botkaraktär inför syndabekännelsen, såsom ”Rena o Gud våra hjärtan och samveten…”, dels från beredelseord. Några helt korta ord, kanske en fast formulering, får istället leda in i syndabekännelsen.
2. En annan modell är att använda en kyrielitania med botkaraktär som botakt. Det är mitt eget förstahandsval. Sådana kyrielitanior kan växla efter kyrkoåret och finns i 2008 års Missale på Artos förlag.[i] Ett exempel från den allmänna serien:
Präst/Lektor Du som blev sänd att hela och frälsa dem som har ett förkrossat hjärta: Herre, förbarma dig.
Alla Herre, förbarma dig.
Präst/Lektor Du som kom för att uppsöka och befria alla syndare: Kristus, förbarma dig.
Alla: Kristus, förbarma dig.
Präst/Lektor Du som sitter på Faderns högra sida och för vår talan inför honom: Herre, förbarma dig.
Alla Herre, förbarma dig.
Präst Må Gud allsmäktig förlåta oss våra synder i sin stora barmhärtighet och föra oss till det eviga livet.
Alla Amen.
Detta ger en god rytm genom inledningen. Kyriet står i direkt samspel med Gloria som ett slags balanspunkt precis efter, och man eliminerar dessutom problemet att kyriet uppfattas som en botgöring efter förlåtelsen. Skeendet är koncentrerat utan att vara forcerat, och blir en sammanhållen rörelse där bot-lovsång-bön följer på varandra som Kyrielitania-Gloria-Kollektbön. Samlingen blir i denna form så pass koncentrerad att det är möjligt för församlingen att förbli stående, från ingångspsalmen till och med kollektbönen. På så sätt kan enheten i skeendet markeras.
Med denna lösning ger man dessutom Kyriet en central roll. Kyrieropet är mycket viktigt med sina bibliska rötter: det rop med vilket många närmar sig Jesus i evangelierna. I ortodox tradition återkommer Herre förbarma dig gång på gång, både i mässans ordning och i Jesusbönen, som en grundhållning inför den Helige.
Kyrieropet är öppet och inklusivt. Det gör att det kan fungera både som ett slags syndabekännelse och som ett mer allmänt rop på barmhärighet och hjälp. Var och en kan där lägga in just sin egen, eller världens, nöd.
3. Den tredje modellen att gestalta en botakt i mässan är att låta den bli en erinran om vårt dop ”till syndernas förlåtelse”. Inte minst i påsktiden – när kyrkan firar Kristi uppståndelse – skulle detta alternativ kunna användas som en påminnelse om hur vi genom dopet dör och uppstår med Kristus och blir delaktiga i hans påsk. En sådan doperinran finns i den nuvarande mässordningen för Evangelical Lutheran Church in America, Evangelical Lutheran Worship. En svensk bearbetning återfinns i missalet från 2008.[ii]
Efter de inledande hälsningsorden välsignas vatten som hällts i dopfunten, om den är lämpligt placerad, eller något annat kärl. Välsignelsebönen plockar upp vattenmotiv ur den bibliska historien. Därefter kan prästen medan man sjunger bestänka sig själv och resten av församlingen, alternativt kan församlingen gå fram till dopfunten/vattenkärlet och med vattnet teckna sig med korsets tecken. Efter löftesordet följer Gloria.
Vardagsmässan
Även den mässa som firas på vardagar måste firas på ett lödigt sätt. Ordningen kan förkortas utan att väsentliga moment utelämnas. Samlingen och sändningen kan förenklas medan mässans två huvudpunkter bevaras.
Det första alternativet är då att vardagsmässans samling har i princip samma utformning som i högmässan. Av både pastorala och pedagogiska skäl måste detta sägas vara att föredra. En kyrielitania är här kanske särskilt lämplig som botakt, medan Gloria & Laudamus normalt utgår (undantag kan vara särskilda helgondagar samt i veckan efter Juldagen respektive Påskdagen). Se även instruktionerna för vardagsmässa i inledningen till Lektionarium (Artos 2011).
Ett annat alternativ för botmomentet i en veckomässa kan vara att bruka någon form av överlåtelsebön. Syftet är att ge utryck för en större kontaktyta mot Gud än vårt behov av förlåtelse: en öppenhet och mottaglighet för allt det Gud vill ge i mässan – förlåtelse, men också liv och välsignelse.
Faran här är bedrägliga glidningar där förlåtelse blandas ihop med annat. Så sker i HB 1986. Den fjärde varianten av syndabekännelse och förlåtelse där kan närmast karaktäriseras just som en överlåtelsebön. Där ber man till Gud som i Kristus utplånar alla synder: ”Rena mig, så blir jag ren. Hela mig, så blir jag hel…” Formuleringen skiljer inte ordentligt mellan å ena sidan skuld (det jag gjort och behöver söka förlåtelse för), och å den andra sår (det andra har gjort mot mig och som skadat mig). Därmed får man stora själavårdsmässiga problem. Detsamma gäller om man inte skiljer ordentligt mellan skuld och svaghet, som i Söndagsgudstjänstens överlåtelsebön, ”Du som ville mitt liv”.
Det torde dock gå att finna formuleringar som får med olika motiv utan att de sammanblandas. Ett sådant motiv kunde då tydligt vara är en överlåtelse åt Guds kärlek och barmhärtighet.
Eftersom den inte är en bekännelse följs överlåtelsebönen dock inte av vare sig avlösning eller löftesord. Inte heller faller det sig naturligt att Kyrie och Gloria är nästa moment, däremot kunde en överlåtelsebön fungera väl inom ramen för en friare gestaltning av mässans samling.
Mässan skulle kunna vara fullödig även om man på detta sätt lät boten vara en dimension som hela tiden finns med – överlåtelsebönen, Jesu ord vid nattvardens instiftande, O Guds Lamm, etc – snarare än att den får formen av ett utbyggt särskilt moment.
[i] Missale. red. Henrik Glamsjö, Mikael Isacson & Mikael Löwegren (Artos 2008), s 259ff.
[ii] Missale Artos 2008, s 263ff.