M. Löwegren. Recension av R. Eriksson, J. Halldorf och Å. Molin (red.), Söndag: gudstjänst i en ny tid. Örebro: Libris 2015. Publicerad i Kyrkans Tidning 2015.
Vi lever i motsägelsefulla tider. Inom Svenska kyrkan har en ny gudstjänstkultur fått fäste som kan påminna om det frikyrkliga mötet. Mässtexterna tillskapas utifrån ett tema man valt; exemplen på ”en nyskriven mässa om…” är legio. Upplösningen av den svenska mässan blir inte minst tydlig i förslaget till ny kyrkohandbok.
Samtidigt finns i en del frikyrkliga led ett sökande mot fastare och mer lödiga gudstjänstformer. Man kan skönja en strävan efter att lägga sig närmare den klassiska mässans olika moment. Det är ur denna rörelse mot en mer allmänkyrklig form som boken Söndag: gudstjänst i en ny tid har fötts.
Elva frikyrkliga profiler ur en yngre generation närmar sig där det egna gudstjänstarvet med både kritiska och konstruktiva frågor. Boken har mött såväl gensvar som gensägelse; i tidningen Dagen fördes en intensiv debatt.
Med den programmatiska artikel av Joakim Hagerius som inleder boken slås en grundton an som sedan ljuder med: övertygelsen att ”formen bär innehåll”. Hagerius betonar att mässan har en grundläggande form och en djupstruktur med rötter i urkyrkan. Det är denna form som i sin tur formar oss, när vår tillbedjan ställer oss inför Kristus riktar oss mot honom.
Viljan att hitta en gudstjänstens grundform leder dock ibland till lite förenklade slutsatser om vad som historiskt och teologiskt är det bärande. Till exempel förs inga resonemang om de bibliska sångerna i mässan (Herre förbarma dig, Helig, O Guds Lamm etc). Ur ett samtida ekumeniskt perspektiv saknas framförallt en förståelse för nattvardsbönens centrala ställning i nattvardsfirandet.
En del bidrag i boken har förstås mer relevans i de inomfrikyrkliga diskussionerna. Men alla artiklarna kan med behållning läsas även av den svenskkyrklige. Joel Halldorfs historik över den svenska frikyrkans gudstjänsttradition är substantiell och mycket matnyttig inte minst för den som själv inte är kommen ur frikyrkliga led. Eleonore Gustafssons funderingar utifrån det klassiska ’eftermötet’ visar sig ha förvånansvärt mycket att bidra med som är generellt tillämpbart: behovet av ett utrymme för personligt gensvar är något samfundsöverskridande. Jonas Eveborns text om de kristna högtiderna som ett firande av frälsningshistorien ger en förståelse av kyrkans år – med sina söndagar, fastor och fester – som skulle kunna tjäna som fördjupning även för svenskkyrkliga.
Eveborn skriver: ”En förhoppning med den här boken är att det ska bli tydligt att gudstjänsten för den kristne är en helt omistlig del av en god söndag. Det första som kallas heligt i Bibeln är tiden, sabbaten.” En av våra stora utmaningar i Svenska kyrkan är att återupptäcka att söndagen är lika formerande för den kristna kyrkan som sabbaten är för judendomen eller fredagsbönen för islam. De strukturomvandlingar som nu genomförs, med ett på sina håll radikalt minskat antal gudstjänster, bidrar istället aktivt till att söndagsseden bryts ner.
Under läsningen av Söndag blir det tydligt hur naturligt vi idag utväxlar erfarenheter mellan olika traditioner. Mycket ofta sitter svenskkyrkligt och det frikyrkligt på varandras lösningar. Som påven Johannes Paulus II brukade framhålla, handlar ekumenik om ett utbyte av gåvor.
I allt högre grad tycks vi också stå inför likartade utmaningar, där en professionalisering och kommersialisering av gudstjänsten hotar. Ska människor kunna uppfatta sig som en del av ett gudstjänstfirande folk, gäller det att finna former som befrämjar delaktighet, tillhörighet och gemenskap. Upprepning och igenkännande är här den första avgörande faktorn: samma ordning och vid samma klockslag. Den andra avgörande faktorn är samhörigheten med den världsvida kyrkan och med Guds folk i alla tider genom en fast förankring i den stora kyrkliga traditionen. Gudstjänsten måste hålla att firas varje söndag året om och det oavsett den egna sinnesstämningen.
Det gäller såväl frikyrkan som Svenska kyrkan. Boken Söndag: gudstjänst i en ny tid är i detta sammanhang ett hoppfullt tecken i tiden.