Lärjungarnas enhet står tydligt i centrum för Jesus när han instiftar eukaristin. I den natt han blir förråd vädjar han inte bara för skaran i den Övre salen utan för ”alla som genom deras ord tror på mig” – det vill säga kyrkan. När han ger apostlarna den nya påskmåltiden till hans åminnelse, ber han explicit ”att de all må vara ett … Då skall världen tro” (Joh 17:20–21). Enligt den profetiska uttydningen är enhet själva centrum i försoningsgärningen: ”Jesus skulle dö för folket, och inte bara för folket utan också för att Guds skingrade barn skulle samlas och bli till ett” (Joh 11: 51–52). Enheten är Jesu hjärteangelägenhet.
Redan i den apostoliska tiden relaterades därför de kristnas enhet till brödsbrytelsen. Det var en term för hela nattvardsfirandet (ex. Apg 2:42). Handlingen får sin uttydning av aposteln Paulus: ”Brödet som vi bryter, ger det oss inte gemenskap med Kristi kropp? Eftersom brödet är ett enda är vi – fast många – en enda kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd” (1 Kor 10:16–17). Ett enda bröd, en enda kropp, en enda kyrka.
Den tidiga kristna kyrkan kan sägas vara ett slags nätverk av eukaristiska gemenskaper. Snart växte en struktur fram med lokalförsamlingar där Herrens måltid firades under prästerskapets ledning; prästerna hörde samman med biskopen i en region, vilken i sin tur stod i kommunion med biskoparna runtomkring sig. Enheten var en enhet i och kring mässan.
Det är således helt i enlighet med den kristna kyrkans självförståelse när kyrkoordningen för Svenska kyrkan i inledningen till kapitlet om nattvarden skriver: ”Enheten i måltiden är ett tecken för den synliga enhet kyrkan strävar efter och för världens enhet” (20 kap.).
Denna årsbok för arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse har alltså hämtat sin titel från kyrkoordningens text. Enhetens tecken tar upp olika aspekter av sakramentsförvaltning och sakramentsfromhet i Svenska kyrkan, och valet av titel fångar in kärnpunkten i vad det handlar om: att verka för ett svenskkyrkligt firande av eukaristin som befrämjar de kristnas synliga enhet.
Den ständigt hotade andliga enheten kunde i fornkyrkan bevaras genom att skriftkanon etablerades, det tredelade ämbetet konsoliderades och trosbekännelsen utmejslades. Denna tretvinnade tråd av ”canon, crook and creed” (Folke T. Olofsson) har visat sig inte brista så lätt (jfr Pred 4:12). Enheten i skriften, ämbetet och tron blev till något levande i det eukaristiska firandet. Kyrkans tro tog konkret gestalt i kyrkans liturgi; ordet ortodoxi har denna dubbelbetydelse av ”rätt lära” och ”rätt lovsång”.
På detta sätt konstituerades och manifesterades västkyrkans enhet i nattvardsfirandet fram till 1500-talets omvälvningar. Reformationstiden ledde till ett slags ”konfessionalisering”: olika konfessioner uppstod där man kom att uppfatta sig inte först och främst som tillhörig kyrkan utan som till exempel romersk katolik, evangeliskt eller reformert kristen. Med detta följde ett skifte i fokus: från att kyrkan är en därför att den firar en och samma måltid, till att olika konfessioner firar tillsammans med dem som delar samma tro. Följdriktigt kom olika nattvardsläror att ställas emot varandra och ta sig uttryck i olika liturgier.
Högmässan i Svenska kyrkan ser ut som den gör på grund av dess historia. Dess öden har växlat under de gott och väl tusen år mässan firats i detta land. Den tidiga evangeliska gudstjänsten kan kallas för en försiktig omgestaltning av den ärvda latinska mässan och dess bruk. Med tiden följde mer radikala omformningar. I denna brytning mellan arvet och förändringarna uppstår Svenska kyrkan sådan hon nu framträder: en samtidigt evangelisk och katolsk kyrka.
Det liturgiska restaureringsarbete som pågått i Svenska kyrkan alltsedan 1811 års torftiga handbok har burit rika frukter. Resultaten av förnyad liturgivetenskaplig och patristisk forskning och den fördjupade ekumeniska dialogen implementerades medvetet och kom till synliga uttryck i de liturgiska böckerna under hela 1900-talet. Stegvis byggde man vidare på den givna ordningen i en tydligt allmänkyrklig/katolsk riktning, och gudstjänstpraxis förändrades på lokalplanet inom stora delar av Svenska kyrkan.
Denna sammanhållna strävan tycks idag ha avstannat. I den kyrkohandbok som antogs 2017 syns skiljelinjer inom samfundet självt mellan olika konfessioner. Det går att med kyrkohandboken fira en mässa som står helt i samklang med den stora kyrkliga traditionen, och det går också att fira en mässa som inte gör det. Allt beroende på vilka alternativ man väljer. Sakramentsförvaltning och sakramentsfromhet blir alltså en fråga om vägval. Återigen är nattvardsfirandet och dess gestaltning arena för teologiska kontroverser.
Detta är bakgrunden till den konferens som den 2 maj 2022 hölls på Laurentiistiftelsen i Lund med temat ”Sakramentsförvaltning och sakramentsfromhet i Svenska kyrkan” den 2 maj 2022. Tre tillflöden fanns:
1. Biskopsmötets pastorala brev Fira nattvard från 2020. Det avslutande kapitlet med praktiska riktlinjer för eukaristifirandet hade gett upphov till både oro och debatt. Flera av biskoparnas slutsatser och råd går på tvärs mot allmänkyrklig praxis. Det hade därför uppstått ett behov av att formulera ett delvis annat sätt att tänka och så ge oroliga präster en del teologisk råg i ryggen.
2. Den högkyrkliga rörelsens – i bred mening – arbete sedan förra sekelskiftet med att befrämja en liturgisk och sakramental spiritualitet. I synnerhet handlar det om det gudstjänstmaterial som velat tolka Svenska kyrkans tradition katolskt och söka hennes ekumeniska förnyelse; under åren har flera missalen och förslag utarbetats. 2018 utkom utefter denna linje Mässbok på Artos förlag, utgiven av Mikael Isacson och Mikael Löwegren på uppdrag arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse.
3. Laurentiistiftelsen i Lund och dess urkund. Den fastslår att ett kyrkligt studentboende ska byggas, med ett kapell där mässan skall firas varje vecka och tidegärden bedjas dagligen. Men urkunden talar även om att ”bereda möjlighet för hållande av konferenser i kyrkliga frågor”. Här finns en miljö av levande sakramentsfromhet som kunde inrama studiedagen.
De sex föredragen under konferensen belyste eukaristifirandet i Svenska kyrkan utifrån olika perspektiv: spiritualitet, historia, dogmatik, kyrkorätt, ekumenik samt pastoralt arbete. Studiedagen kunde genomföras med hjälp av anslag från Christina Wrangels stiftelse och Stiftelsen Kyrklig Förnyelse i Stockholms stift, vilka härmed tackas. Föredragen återges här, i vissa fall i något bearbetat skick, i den ordning de hölls i Lund. Allra sist har tillfogats några praktiska riktlinjer till vägledning för att idag förvalta altarets sakrament i Svenska kyrkan just som ett enhetens tecken.
S:t Lars dag den 10 augusti 2022
Mikael Löwegren Markus Hagberg
Mikael Löwegren och Markus Hagberg. Förord till Enhetens tecken: Sakramentsförvaltning och sakramentsfromhet i Svenska kyrkan, arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelses årsbok 2021, Artos förlag 2022, s. 9–12.