Mikael Isacson. Publicerad i Svensk Pastoraltidskrift 2014, s. 794.
I SPT 24/2014 tar ledaren upp formerna för firande av Herrens Heliga Nattvard. Dess huvudpoäng, att det är ”av största vikt att hålla fast vid den traditionella mässordningen med någon form av beredelse, Sanctus och Agnus Dei och en genomtänkt eukaristisk bön och praxis”, skriver jag gärna under på. Men att kommunionsprocession, det som i ledaren kallas ”nattvardsgång i bokstavlig mening, där människor går fram på led för att ta emot sakramentet stående”, i sig skulle bidra till att minska vördnaden för nattvarden eller reducera ”sakramentets helighet” har jag svårare att förstå. Likaså att det största, legitima argumentet för den varianten av kommunion skulle vara att det av tidsskäl är nödvändigt vid ”stora högmässor”.
I Fuxerna kyrka, där jag varit präst det senaste decenniet, har kommunionsprocession förekommit på i princip samtliga sön- och helgdagar sedan september 1985. Argumentet att det skulle gå fortare med kommunionsprocession än att ha duklag vid altarringen var inte orsaken till att denna praxis infördes och sedan dess varit i bruk (oavsett antalet kommunikanter). Den enda gång tidsargumentet torde ha infunnit sig var när vi för några år sedan tog en andra kalk i bruk, eftersom antalet kommunikanter en vanlig söndag vuxit från 20-25 för tio år sedan till 40-45 idag.
Anledningarna till denna praxis i Fuxerna kyrka är i stället tre andra. För det första uttrycker kommunionsprocessionen mycket tydligt att kyrkan är ett folk på vandring och att eucharistin är en måltidsrast på vägen på det himmelska Jerusalem. För det andra blir tröskeln lägre för många ovana nattvardsgäster – t.ex. föräldrar till barn som döps, sorgehus, konfirmandföräldrar. Man blir helt enkelt inte lika uttittad vid en kommunionsprocession som när man ligger på knä vid ett duklag. I ledaren sägs att det inte får ”vara ett mål i sig” att ”göra nattvarden så ofarlig och inbjudande som möjlig”. Men om en högmässa skapar en längtan efter att möta Kristus i nattvardens sakrament är det bra på alla sätt. Och skapar den en längtan hos en människa som inte tagit emot Kristi kropp och blod sedan sin egen konfirmation för ett antal år sedan, blir tröskeln lägre med en kommunionsprocession. Detta kan knappast vara av ondo. För det tredje underlättar det för många äldre med rullatorer. De tar sig fram för egen maskin (vilket underlättas av att kor och långhus är i samma nivå), kommunicerar med värdighet och kan sedan själva återvända till sin plats. Det är också enklare för alla – äldre som yngre – med dåliga knän. Man slipper knäfalla och inte veta om man kommer upp igen.
Det kanske är på sin plats att säga vad församlingsborna tycker. Inte mycket. Det är så man gör vid nattvardsgången i Fuxerna kyrka. Men de gånger det förs på tal är det enbart i positiva ordalag.
Liksom vid all liturgi måste även en kommunionsprocession vara genomtänkt och praktiskt fungera i kyrkorummet. Det är inte alla kyrkor där det passar. Men den som önskar se en församling som vill upprätthålla sakramentets värdighet och söndag efter söndag genomför en välgenomtänkt liturgi med kommunionsprocession är välkommen till Fuxerna kyrka, Lilla Edet, en söndag kl. 10.